Det är nog inte kontroversiellt att påstå att svensk indierock har varit i lite av ett limbo det senaste decenniet. Det är inte som att genren någonsin dog, men visst känns det ändå som att den har slumrat till lite. kent gick i pension, Håkan Hellström gjorde sig bekväm som legacy-akt, Florence Valentin tog rast under nästan hela det senaste decenniet. Intressanta och ambitiösa röster blev allt färre, indieklubbarna som nyss hade förökat sig minskade i antal, och 2000-talet tog slut. Det var säkert kul när det varade. Självklart kan vi knyta näven i fickan och fortsätta skriksjunga till Ramlar och Musik Non Stop, men låt oss vara ärliga med oss själva: låtar av samma medryckande kaliber har inte släppts på länge. Under 20-talets första år har dock den svenska indierocken börjat visa levnadstecken på riktigt igen. Det har äntligen funnits en fräsch och kreativ framåtanda, men trots många fina släpp har det ändå saknats en riktig fanbärare.
Bered scenen för Division 7, ett Stockholmsbaserat band med en hybris så stor att den inte går att ignorera. Det kanske låter djärvt att anta något sådant om ett band, men hävdar man själva i sin Spotifybiografi att man åstadkommit saker som andra band bara har drömt om får man ta det. Efter några år av ständigt växande hype till följd av hyllade EP:s och välbesökta livespelningar är nu debutalbumet Paradis Garage här. Det är ett album som vissa redan hann utse till en framtida indieklassiker innan det ens hade släppts. Drömmar som är så här stora kommer antingen sjunka eller flyga när de faktiskt släpps fria. Och Paradis Garage, då? Jo, den flyger. Högt som fan.
Plattan är en samling av tolv helt underbara spår där nyckelordet alltid är maximalism. Varenda låt andas liv och utmanar dig att känna något. Det bästa sättet att beskriva Paradis Garage på är att det är ett album som fullkomligt vräker ur sig idéer. Direkt när I Detta Paradis rullar igång skivan med ett kittlande gitarriff växer den där pirriga känslan av att någonting spännande är på väg att hända, och det visar sig stämma när Division 7 och gästande Bromander släpper loss en perfekt poplåt som nästan är utmattande i sin briljans. De efterföljande två spåren avrundar skivans öppnande dos av artillerield genom att befästa en närvaro som är helt omöjlig att värja sig mot. Stormen låter precis som naturfenomenet den är döpt efter, en veritabel orkan av bredbent blås, plinkande piano och pulserande bas. Ingen Ängel är en countrydoftande vals som upphöjs till gospel av körsång och en sån där refräng som känns som att den har funnits för alltid. Om Paradis Garage bara var dessa tre låtar och sen 40 minuter av radiobrus hade det fortfarande varit ett av de senaste årens bästa rockalbum. Men sen finns ju resten av skivan också.
De andra låtarna på albumet fortsätter med bandets blygsamma projekt att stöpa om flera decennier av rockhistoria i sin egen sprängfyllda stil. Det finns alltid fascinerande, oväntade små detaljer som gömmer sig här och där och får låtarna att kännas oerhört levande – den plötsliga, elektrifierande bam-bam-bam-uppbyggnaden inför den förlösande refrängen på det tidigare nämnda introspåret, saxofonsolot som skär igenom den postpunkiga Tungan ute i regnet, de ömtåliga stråkarna som ramar in den hjärtskärande balladen Getingfabriken. Albumets produktion ska ha en enorm eloge för att det aldrig känns rörigt, utan snarare löjligt välkomponerat. Det är som att man har slängt exakt allt på väggen, och att allt också har landat precis där det ska.
Bredden på albumet är hisnande – från den Janne Schaffer-assisterade post-apokalyptiska rockaren Gränsland som befinner sig i viktkategori blytung, till den fjäderlätta Julia Frej-duetten IHDRD, som för tankarna till U2 i deras mest briljanta, svävande stunder. Division 7 tar sig an varje sorts rocklåt som att de ska göra en klassiker vars toner kommer att eka en lång tid framöver, och det sjuka är att de faktiskt lyckas varje gång. En stor anledning till varför är att man bemästrar kombinationen av melodi och poesi som egentligen är grundläggande för att rockmusik ska fungera. Refrängerna sitter som de ska varenda gång, och frontmannen Dara Hoels utsökta texter kokar ner stora, svåra ämnen till mantran som klistrar fast sig i skallen i flera dagar. Det är den sortens textrader som folk tatuerar på kroppen eller skriver in i bröllopstal, tonsatta till allsångsmelodier som förtjänar att skrikas ut av fullsatta arenor. Samtidigt märks det att bandet varit med varandra länge, då spelandet bakom dessa texter och melodier är tight men äventyrslystet samtidigt. Bandet briljerar vare sig de håller ett stadigt klättrande gung, eller slänger sagt gung ut ur fönstret för att styra om en låt med ett förödande gitarrsolo.
Kanske sammanfattas albumet ändå bäst av Snake skin boots & Punkt Shop-pins, ett dundrande jetflygplan till låt som berättar en historia om ett band som gått igenom år av förnedring och förlust innan den kulminerar i ett stridsrop, eller kanske snarare ett krav: “Gör lite plats för mig då!”. Det här är ett album som låter så stort att du tvingas att lyssna, ett verk som slår fast att den svenska indierocken fortfarande har någonting brådskande att säga. Division 7 bär sina tydliga inspirationer med stolthet, utan att någonsin låta som bleka kopior.
Själva har bandet stolt jämfört sig själva med Bruce Springsteen. Först verkar det nästan lite hädiskt, men det ligger ändå något i det. Inte för att de tuffar på som ett stockholmskt E-Street Band på det åtta minuter långa outrospåret Drömmen Är Slut, utan snarare för att Springsteen och Division 7 har samma känslomässiga infallsvinkel gentemot genren de spelar. Rockmusik är här inget annat än religiöst – en helig doktrin som kan hjälpa oss att förstå livets komplexiteter, och leda oss till något större om vi kapitulerar helt inför dess kraft, om än bara i ett par sekunder. Det här är musik som befinner sig mitt i centrum av den bitterljuva verklighet som livet är, som är ack så medveten om dess svårigheter, men ändå alltid skiner igenom med ljusglimtar av hopp och lust.
Ett album som gör anspråk på så här mycket kan antingen vackla under sina egna ambitioner eller väcka pånyttfödd tro i en hel genre. Med Paradis Garage har Division 7 bestämt åstadkommit det sistnämnda – det är ett komplett album från ett band som går på alla cylindrar utan att hålla någonting tillbaka. Snacket om en framtida klassiker var för en gångs skull berättigat.
