Pappas födelsedag bjuder på ett komiskt och dysfunktionellt familjedrama

Tåget är sent och jag behöver springa för att hinna till Dramatens Lilla scen där Pappas födelsedag har premiär. Efter att jag satt mig och fått andas ut börjar pjäsen och vi i publiken får uppleva en föreställning av organiserat kaos, dramatik och skratt. Pappas födelsedag är en mörk komedi om en splittrad, dysfunktionell familj som samlas för att fira sin pappa.

Ridån faller ner på scenen och vi ser en excentrisk pappa, spelad av Cesar Sarachu, som ser på en video av revolutionen i Chile. Det visar sig att pappan flydde till Sverige från Chile med sina tre små barn efter att barnens mamma, spelad av Kristina Törnqvist, blivit kidnappad. Med åren har pappan blivit lite galen och tror till exempel att 5G-master är ett sätt för fascister att kontrollera oss. Barnen har vuxit upp till att bli tre väldigt olika människor. Norma, spelad av Ana Gil De Melo Nascimento, är en konstnär som precis fått en utställning. Claudio, spelad av Pablo Leiva Wenger, jobbar på fritidsgård, är gift och har två barn. Sist och även minst har vi Isabel, spelad av Sanna Sundqvist, en kallskänka som pappan dock hävdar är ekonom. Något jag noterar är att det kanske är en något vit familj för att vara från Chile.

De tre syskonen har de tre stereotypiska syskonrollerna. Norma är den mogna men bittra storasystern, som fadern anser är rent av snobbig. Claudio är mellanbarnet som hamnar lite i trubbel och är retsam mot sina syskon. Sen har vi söta lillasystern Isabel, en glad, spirituell och energisk tjej som bara tror gott om sin pappa. På en annan stol vid bordet sitter Erik, spelad av Omid Khansari, Normas nya kille som gillar att kasta ur sig ordspråk. Vid bordet sitter även Kujje, spelad av David Fukamachi Regnfors, en unik granne som inte kan prata i sammanhängande meningar. Efter att de alla har satt sig kommenterar Norma hur det är uppdukat för en sjunde person. Men de väntar väl inte på någon mer, eller? Efter lite mystik och gåtfullhet öppnar pappan dörren och där står deras mamma. Isabel börjar gråta av glädje men Norma är tveksam till om det verkligen är deras mamma som står där framför dem. 

Kujje är en vänlig själ som hela sitt liv varit lite förälskad i Norma. Han är dock en klassisk karaktär som nästan bara är där för komisk effekt. Han har ett fint slutord men om hans karaktär hade kunnat få en något mer sammanhängande mening här och där hade det kunnat skapa ett djup hos honom som nu saknas lite. Detta är något Erik som sidokaraktär ändå har en del av, även om det mesta han säger är menat att skratta åt. Eriks karaktär är en personlig favorit som alltid lyckas få publiken att skratta genom sina stela inlägg och roliga kommentarer – något resten av familjen kanske inte uppskattar lika mycket. Pappans karaktär är väldigt särartad och gör pjäsen till vad den är. Även om galenheten må vara väldigt underhållande hade den kunnat tonas ner en aning i vissa situationer. Med en sådan fin förhistoria vill man även kunna se den starka och modiga själ som en gång beskrivits. Detta blir svårt när någon porträtteras som alltför excentrisk.     

Det är sällan en enda konversation i pjäsen där inte någon av rollfigurerna skriker. Kanske hjälper det en att fokusera i hela en timme och femtio minuter utan paus, eller kanske lyckas man fokusera för att det alltid är något spännande som sker. Pjäsen börjar starkt och introducerar verkligen karaktärerna. Efter det blir pjäsen bara roligare och mer dramatisk. Trots spännande plot twists förlorar dock slutet lite kraft och blir en smula utdraget. Ett väldigt klassiskt ”allt löser sig” slut där det visar sig att även om barnen knappt lyckats lära sig spanska, är kärleken det enda språk vi behöver. Även om det är ett väldigt fint avslut lämnar regin publiken med några frågor som kanske inte borde vara upp till oss att tolka. Ibland behöver man inte låta åskådaren gissa sig fram och spekulera, utan man kan bara svara på frågan. 

Jag undrar hur Alejandro Leiva Wengers uppväxt såg ut då han lyckas så utmärkt med att konstruera en sådan verklig men något tokig familj. Man skrattar för att man känner igen sig i hur man bråkade med sina syskon, och hur kaxig man var (åtminstone jag) mot föräldrarna som tonåring. Samtidigt känner man sorg för de sår som finns inom varje familj. Det är svårt att föreställa sig vilka sår familjer som splittrats av krig och förstörelse kan erhålla. Även om denna familj må vara lite extra galen, visar de en rå verklighet. De använder denna verklighet för att få varenda person i publiken att skratta och beröras. Kanske till och med ensambarn kan känna någonting, vem vet.

Pappas födelsedag spelas till och med 21 februari 2024 på Dramatens Lilla scen.