Nolan återvänder med en respektingivande berättelse om en amerikansk Prometeus
För flera år sedan stötte jag på en intervju med Christopher Nolan där han påstod sig obunden till demonstrationer av ”bredd” i hans kreativa portfölj. Intervjuaren ville pressa honom med att påstå att ”de stora filmskaparna/regissörerna” bara är stora för att de visar att de kan regissera både drama och komedi lika väl. Trots Nolans tidigare motstånd är Oppenheimer nytt territorium för regissören, mest känd för filmer som leker med tid och rum som bland andra Memento, Inception och senast Tenet.
Vi öppnar i ett helveteshav av eld. Vi får den korta versionen av Prometeusmyten – guden som gav människan elden och straffades genom att få sin lever uppäten av en örn i all evighet. I mångt och mycket är berättelsen om Oppenheimer en modern Prometeusmyt – en vetenskapsman som bygger ett Frankensteins monster. Manuset bygger på Bird och Sherwins biografi om Oppenheimer med titeln American Prometheus. Senare påminns vi om denna parallell när Niels Bohr (Kenneth Branagh) säger: ”You’re the American Prometheus, the man who gave them the power to destroy themselves.” Men nyanserna är ännu större än de i myten eller i Shelleys roman.
”Det är svårt att inte känna fasa och vördnad inför människans makt över naturen.”
Nolan lyckas fånga de verkliga moraliska dilemman som människor ställs inför. Det är komplexa porträtt av komplexa människor. När Oppenheimer (Cillian Murphy) förhörs om hans senare opposition till kärnvapenutveckling under ”The Red Scare”, ekar åklagaren de frågor som har plågat honom hela vägen igenom projektet. Det är inte en film, som vissa menar, om en man som gör något och sedan ångrar sig. Snarare är det en film om en man som med ganska stor medvetenhet ger människan elden, i hopp om att människan ska förstå dess makt och inte behöva använda den. Frågan om ansvar och hur vi tar beslut i livet hänger tungt. Bör vetenskapen utkrävas ansvar i stället för politiker? Är en kapplöpning ett skäligt argument till inblandning i vapenutveckling? Har man ansvar över hur andra använder ens idéer? Vem bär ansvar i en laginsats? Oppenheimers berättelse leder till fascinerade frågeställningar. Det är lätt att se varför Nolan valde denna berättelse. Att temat framhäver kärnvapnets stora fasor i en ny tid av global konflikt gör upplevelsen ännu mer kraftfull. Ett flertal gånger känner jag hur rysningar letar sig upp genom ryggmärgen. Det är svårt att inte känna fasa och vördnad inför människans makt över naturen.
Hade filmen valt en vanlig kronologisk ordning hade det säkert varit en helt acceptabel berättelse, möjligen något lång. Men det är Nolan vi talar om, och om det finns något som utmärker hans stil är det just att vrida och vända på kronologin. Slutprodukten är en blandning av Dunkirks tre perspektiv med Mementos svartvita sekvenser. Utan att ge bort för mycket lyckas alla tre smälta ihop och ständigt få tittaren att försöka pussla ihop protagonistens liv, hans minnen, och den thriller som pågår i bakgrunden och knyter ihop allt i tredje timmen. Det var bland de kortaste tre timmarna jag har tillbringat i en biosalong – en succé för att inte ha en paus (jag hade dock ingen dryck eller snacks). Det är just denna mer invecklade berättarteknik jag förväntade mig av Nolan, och han levererade som vanligt utan att framstå som pretentiös.
”Detta är en film man ska se på bio, inte hemma.”
Likt Oppenheimer själv är det såklart inte bara Nolan som det hela hänger på, oavsett hur mycket vi gillar att dyrka vissa individer. Både Van Hoytema (Dunkirk, Ad Astra, Interstellar) och Ludwig Göransson (Black Panther, The Mandalorian) är tillbaka med foto, färg, och musik i Tenet-stil, en film de båda fått många nomineringar och priser för. Hoytema fortsätter i samma färgskalor och ljussättningar som under andra Nolanfilmer, och Göransson lyckas balansera ljuvliga violinljud med maniska elektroniska pulser. Volymen blir lika hög om inte högre än i Tenet – detta är en film man ska se på bio, inte hemma. Det skulle inte förvåna mig om Göransson tar hem ännu en Oscar nästa år. Att den visas i rekordlånga 18 km rullar i IMAX format är också en anledning att göra sig bekväm i biomörkret.
Förvånande vore inte heller om Cillian Murphy blir nominerad till bästa manliga huvudrollsinnehavare. Murphy var det perfekta valet, då han kan förmedla de nyanser av känslor som handlingen vill trycka på. Bland de få kvinnor som tar plats på skärmen i fysikens och politikens mansdominerade värld är Emily Blunt fantastisk som biologen och Oppenheimers fru Kitty. Hennes liv verkar vara en berättelse i sig och Blunt lyser i sina nyanser lika mycket som Murphy.
Jag ska förmodligen ta och se filmen en gång till. Dock är jag partisk när det kommer till Nolans filmer. Vilket leder mig till de senaste månadernas ”Barbieheimer” fenomen, där Oppenheimer fått en stor marknadsföringspush av Barbies simultanpremiär. Det är bara positivt för filmindustrin att deras respektive publik också vill se ”den andra” filmen.
Förväntningarna bör dock ses över innan man sätter sig ner för Oppenheimer. Det är inte en ”klassisk” Nolan film. Det är inte en episk film om triumf. Det är en biopic om en vetenskapsman – i Nolanstil. Tänk The Immitation Game men mörkare och mer sofistikerad. Det är en film som påminner oss om massförstörelsevapnens existens och hotet om vår civilisations förgörelse – om mänsklighetens förmåga att mäta ut lidande utan eftertanke.
