Recension: Operation Mincemeat
Inte ens Collin Firth och Matthew Macfadyen lyckas stoppa mig från att gäspa under filmens höjdpunkt. En spionhistoria med stor potential serveras tillplattad av ett tjockt lager klyschor i Operation Mincemeat.
Regissören John Madden är mest känd för hans film Shakespeare in Love (1998). Snarare är han nog bara känd för den filmen. Om Operation Mincemeat sätter tonen för hans fortsatta produktion bör han vara glad att han åtminstone har något annat att bli ihågkommen för. Mincemeat har en av de mest spännande spionfilmspremisserna möjliga: en sann historia om hur den Nazistiska krigsmakten luras att förflytta trupper till Grekland från Sicilien. En fantasifull plan ritas upp av MI5 i London där en död kropp med förfalskade hemliga dokument ska flyta i land rätt in i Nazisternas händer – som de sedan också måste tro på. Inbäddad i MI5s verksamhet finner vi bland annat den framtida James Bond-författaren Ian Fleming. Berättelsen blev en bästsäljande bok författad av John Macintyre under samma titel. Ändå lyckas Maddens film vara lika trist som torrt bröd.
Till produktionens försvar är det inte lätt att göra storskalig historisk dramafilm. Ett av de stora problemen med historiska dramafilmer är att de ofta bygger på händelser där publiken redan känner till utfallet. I Operation Mincemeats fall vet alla, även om de inte känner till detaljer om den italienska kampanjen, att Nazityskland förlorar kriget – det blir därför inte svårt att gissa att uppdraget till slut lyckas. Det bra manusförfattare gör i sådana fall är att flytta fokus från helheten till individnivå. Publiken får i stället undra ifall den där individen kommer klara sig när livet sätts på sin spets. I exempelvis Saving Private Ryan (1998) följer vi fiktiva soldaters kamp genom Normandie trots att vi vet att Normandie befrias av de allierade trupperna. I tillfällen där berättelsen måste hålla sig nämnare verkligheten har vi till exempel Schindler’s List (1993). I Schindlers fall, trots att vi vet att han överlever, är vi som publik där för att se hans personliga utveckling och kamp för att rädda tusentals liv under förintelsen.
Någonstans verkar Michelle Ashford, som står för manus i Operation Mincemeat, ha varit medveten om den närgångna berättelsens nödvändighet. Vi får ett försök till personliga kopplingar i form av Ewen Montagus (Colin Firth), Charles Cholmondeleys (Matthew Macfadyen), och Jean Leslies (Kelly Macdonald) romansintrig och bakgrundshistorier. Tyvärr blir det lite för spretigt. Istället blir det påtagligt att just huvudpersonernas berättelser är de minst relevanta av alla involverade. Captain Ainsworths (Nicholas Rowe) och Salvador Gomez-Beares (Will Keen) roll i dramat är mycket mer fängslande än något annat under filmen. Deras tid i rampljuset är dock kortvarig. De undanröjs till förmån för Ian Flemings (Johnny Flynn) banala plattityder som dubbas över text i skrivmaskinstypsnitt och huvudkaraktärernas stela överläppar.
Och det är just manuset och redigeringen som är bristande. Det är svårt att göra en bra film utan talangfulla skådespelare. En bra film blir omöjlig utan ett bra manus. Det blir klart när man ser på uppställningen Madden har lyckats rekrytera till rollerna. Det gäller även musiken, som komponerats av den legendariske Thomas Newman (Finding Nemo, American Beauty, 1917). Trots hans kända verk tar Newmans musik oftast inte en ledande roll och det gör den inte heller här – vilket bara förstärker tristessen. Musiken är i sig inget problem då den faktiskt fyller sin roll när Capt. Ainsworth (Nicholas Rowe) och Salvador Gomez-Beare (Will Keen) införlivar den enda engagerade sekvensen under den spanska vårsolen – trots forcerade utläggningar via telefonsamtal.
Fotografin, likt musiken, är varken ett fiasko eller särskilt gripande. Sebastian Blenkov saknar något som utmärker hans bilder från andra. Det blir klassiska blå-orangea toner och mjuka skuggor. Och även om 3D-skepp från ett tjugo år gammalt spel dyker upp med jämna mellanrum måste det ändå sägas att kostymerna och inredningarna är trevliga. Om det är helt historisk korrekt kan jag inte bedöma, men det ser bra ut. Andrea Flesch som står för kostymerna är mest känd för sitt arbete med Midsommar (2019) och Colette (2018). Ibland verkar Colin Firth ha på sig en alldeles för stor kavaj, men alla hade nog inte perfekt passande kläder förr i tiden heller.
Operation Mincemeat är kort och enkelt en besvikelse. Med lysande talang och en berättelse med stor potential lyckas filmen leverera en två timmar lång samling klyschor. Jag var ute efter spännande spionintriger inlindade i historia, i stället fick jag en långtråkig redogörelse om kontorsnissars prydliga och irrelevanta kärlekstriangel.
