Och som vanligt händer det något hemskt
Veronica Maggio
7
Veronica Maggio har droppat sitt sjunde album Och som vanligt händer det något hemskt. Förutom 40 inledande sekunder av stråkar (Innan dig) ligger singeln SE MIG i topp, den enda med titel i caps. Och nog är allas ögon på Maggio när hon nu släpper nytt. “Här är scenen, varsågod. Alla väntar sig nåt stort. Så visa hela världen ditt geni”, för att citera artisten själv.
I diskografin ligger bland andra Fiender är tråkigt från 2019. Av anekdotisk bevisföring vill jag påstå att plattan landade sådär, åtminstone i mina kretsar. Det började redan när hon släppte singeln Kurt Cobain (“I vilken kö kan jag få slippa se dig? / I vilken kö får du ett Nej, nej, nej, nej? / I vilken kö kan jag få gå förbi dig? / I vilken kö kan jag få special treatment?”) som helt enkelt inte gick att känna igen sig i. Relaterbarhet är i och för sig inte nödvändigtvis ett krav, men i det här fallet lät det nästan skrytsamt. Ögonbryn rynkades, om man säger så. Trots att Solen har gått ned, En timme till och Tillfälligheter alla hade något nådde albumet varken dansgolv eller kökshäng på hemmafesten.
Med det sagt kommer Maggio alltid vara Maggio. Hennes enorma avtryck höjer helt enkelt förväntningarna. Åtminstone om man lyssnar till surret i rökrutan. Alla hobbyrecensenter ställde samma fråga: varför fortsätter texterna handla om stökiga ungdomsår och dåliga beslut trots att Maggio passerat 40?
Det är en fin linje mellan belevad och boomer. Samtidigt kommer en rad andra artister (ofta manliga) undan med att älta forntiden. Genuinitet kräver kontraster – Maggio behöver en motsvarighet till Markus Krunegårds På promenaden.
Tre år senare och rökrutans samtalsämne är kirrat. Och den här vändan skriver hon på ett sätt som känns mer genuint. Som när hon sjunger “lite för gammal för att bli någon annan” i Var är du? eller “Jag har flera än mig själv att tänka på” i Daddy Issues. Om det är självdistans eller svar på tal är upp till betraktaren. Visst nämner hon dans, knark och strulig kärlek, men i det stora hela verkar ålderns ödmjukhet ha nått även Maggio. “Har alltid älskat att ha fel för det känns så tryggt när nån vet bättre” (Var är du?), “Du väntar på nåt bättre men det kanske aldrig mer blir bra / Du är för cool” (Varsomhelst/Närsomhelst), “Jag lärde mig spela svag så du fick va stark” (Daddy Issues).
Låtarna ger sken av dåligt självförtroende. Det som en gång var Vi mot världen är nu Förlorat mot världen, och pondusen hon sjöng med i V för vendetta (“Här är scenen varsågod / Alla väntar sig nåt stort / Så visa hela världen ditt geni /…/ Du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks”) är som bortblåst. Hennes ord kommer ur ett underläge. SE MIG: hon vädjar. Plötsligt är det mycket lättare att relatera. Och som vanligt händer det något hemskt har potential till något hennes förra album inte riktigt lyckats med: att göra lyssnaren sällskap. Musiken är som gjord för att avnjutas iklädd ihoptrasslade lurar under en promenad. Eller på språng.
Stråkar, mjuka poptrummor och pianomelodier. Trots att det finns flera producenter bakom skivan – närmare bestämt Simon Hassle, Agrin Rahmani, Johannes Runemark, Elias Kapari, Benjamin Johansson, Carl Silvergran, Felix Flygare Floderer samt Johan Lindbrandt – består det varma och runda soundet utan att det spretar. Ljudbilden är helt enkelt sammanhängande och behaglig, utan hi-hats som skär i öronen. En bra mix är ytterligare ett skäl att lyssna i lurar, och för den tackar hon Kevin Granger på sin Instagram. Även de mindre akustiska låtarna med producerade melodislingor och drop känns nakna, hennes röst låter aldrig som om den vore långt bort.
Mellan balladerna gömmer sig högt tempo – hon bjuder in till dans! Två spår som står ut är Heaven med dig och Fint i mörker. Kikar man i listan över upphovspersoner hittar man ingen mindre än Markus Krunegård på båda. I ett Instagram-inlägg skriver Maggio “Tack Markus Krunegård, du är den enda som får vara med och skriva text med mig, punkt.”. Och ja, det är en match made in heaven. Om hon inte redan gör det borde det iallafall vara Krunis hon sjunger om i Heaven med dig.
Sommarplågan, och kanske låten som tar Maggio tillbaka till hemmafesten, är Fint i mörker. Verserna har en ihärdig baskagge som tonas ned i refrängen: “Allting som är fint i mörker / Allt jag tänkt men aldrig säger / Tusen skärmar upp i luften / Fotar samma himmel / Du ser ut att veta allt om att ha kul wow” innan droppet kommer och skuttandet tar fart. Jag ser framför mig många armar i luften i tron om att det rör sig om ett Petra Marklund-moment. Innan folk hunnit lära sig texten, det vill säga.
Plattan överträffar varken Satan i gatan, Handen i fickan fast jag bryr mig eller Och vinnaren är… men nog kommer Maggio med efterlängtade och genuina texter. Att hon levererar både dansmusik och gråtlåtar gör albumet till ett givet första hjälpen-kit nära till hands. Och som vanligt händer det något hemskt blir som plåster på såren efter förra släppet. Det är inte omöjligt att Maggio får en renässans till sommaren.
