Nymph

Shygirl

“When will you see it from my side / I can have it all but I’m never satisfied” sjunger Shygirl i inledningsspåret till debutalbumet Nymph. Raden är, förutom en beskrivning av ett känslotillstånd, också en rätt pricksäker beskrivning av hennes musik. I Shygirls värld finns inga kompromisser, inga mellanting – hon har allt och är ändå inte nöjd. Något som speglar sig i hennes musik; jag hör allt, när jag lyssnar, och är ändå inte nöjd. Vill ständigt ha mer.

EP:n ALIAS som Shygirl släppte i slutet av 2020 var ett explosivt nedslag i hennes egen kreativitet men också i några av de mest spännande genrerna som utvecklats de senaste åren. EP:n är kåt och rå, hänsynslös i sitt uttryck. Experimentationen är uppskruvad till max. På debutalbumet är hantverket förfinat, riktningen tydligare. Samtidigt är det lite… tråkigare?

Öppningsspåret Woe är en atmosfärisk kärlekslåt, och med sin subtila sample av Caroline Polacheks Bunny Is A Rider är det en snygg men relativt lättglömd inledning till albumet, trots den välproducerade switch-up:en i låtens andra halva. Efterföljande Come For Me är skarp och kräver direkt ens uppmärksamhet – att ARCA haft hand om produktionen hörs direkt, och signaturelementen från hennes producerande får skina tillsammans med melodispråket som Shygirl lättsamt rör sig i. Melodispråket får allmänt ett mycket större utrymme på Nymph jämfört med tidigare verk – på albumets tredje spår Schlut är refrängen briljant, melodislingan i kombination med de mjuka gitarrerna skapar en perfekt kontrast till de hårdare verserna. Likaså på Firefly, där Shygirl studsar över vokalerna över ett melodiskt, stundtals avbrutet beat. “I guess I need to hear the truth this time / You kept me waitin’ on a lie” sjunger hon sentimentalt och intimt, medan hon leker med R&B och ger oss en av albumets absolut bästa låtar. 

Den efterföljande låten Coochie (a bedtime story) är lekfull och ett perfekt inslag på albumet. “Coochie what? Coochie where? Coochie here, coochie there” sjunger Shygirl mjukt över ett lågintensivt beat, producerat av henne själv, Mura Masa, Karma Kid och Sega Bodega. Den sprudlar av sex och intimitet, lusten riktar sig utåt men också inåt; self love fast utan smörjan. Därefter följer en blandning av låtar som å ena sidan innehåller några av hennes bästa någonsin – Nike är 10/10 i sin enkelhet och rättframhet – men också låtar som hade kunnat skippas helt och hållet. Heaven är till exempel len och bubblig, med vågsvall i början och en atmosfärisk produktion, men saknar samtidigt något som verkligen fångar en. Albumets klubb-banger får vi i Poison, som dynamiskt och skickligt rör sig över genrer, men inte riktigt lyckas väcka något i en. Kanske är Shygirl trött på att göra klubbmusik för folk som vägrar dansa till klubbmusik? 

Istället rör hon sig åt andra håll, utforskar fler känslospektrum och stämningar än tidigare. Som på albumets sista låt Wildfire, där ett snabbt beat sömlöst vävs ihop med piano och hes, nästintill skakig, sång. Låten dryper av desperation: “I hear you say my name” upprepar Shygirl gång på gång, och avslutar albumet mitt i ett känslosvall.
Shygirl dyker in i sig själv på Nymph, utforskar nya genrer och skapar ett verk som tänjer på gränser, men på ett mer subtilt sätt än tidigare. Det gör att albumet inte är så explosionsartat som man hade kunnat vänta sig, men det är inte enbart en nackdel – melodispråket blir mycket mer framträdande, och låtarna är mer personliga än tidigare. Shygirl blir tydligare som artist, hennes konturer skarpare; de är inte lika bombastiska, men mer äkta. Nymph är sexigt men sårbart, självsäkert men inte spelat. En debut som inte omkullkastar, men som definitivt fascinerar.