Jordan Peele regisserar med sådan säkerhet att det är svårt att tro att Nope är hans tredje film

1998. Ett avsnitt av den framgångsrika sitcomen Gordy’s Home håller på att spelas in när seriens eponyma schimpans plötsligt går till attack mot sina mänskliga motspelare. Den enda som klarar sig oskadd ur Gordys våldsamma utspel är den yngsta skådespelaren, Ricky ”Jupe” Park (Jacob Kim), som stod nära Gordy och bevittnar hela händelsen gömd under ett bord.

I nutid befinner sig filmhästtränaren Otis Haywood Sr. (Keith David) på sin ranch när han plötsligt dödas i en oförklarlig olycka när ett mynt faller ner från himlen och genom ögat borrar sig in i hans skalle. Hans två barn, OJ (Daniel Kaluuya) och Em (Keke Palmer) tar över ranchen. Medan OJ vill fortsätta på sin pappas spår saknar han karisman för att sälja in sina tjänster, medan Em hellre drar sig mot andra branscher. För att få ekonomin att gå runt börjar OJ sälja flera av sina hästar till en nu vuxen Jupe (Steven Yeun) som numer driver en vilda västern-temapark. En natt märker Em och OJ att elen plötsligt försvinner och att hästarna börjar bete sig märkligt, samtidigt som någonting stort ser ut att röra sig bland molnen. Drivna av en vilja att bli kända och rika bestämmer sig de båda för att försöka dokumentera varelsen.

Det låter kanske lite disparat att gå från en våldsam apa på 90-talet till hästtränare och ett UFO drygt två decennier senare. Många som ser Nope (för övrigt döpt efter känslan som tittaren är tänkt att ha när de ser filmen) kommer också tänka ungefär ”varför fick vi se den där apan med blodig tröja så många gånger? Vad var grejen egentligen?”, och det skulle vara helt rimligt med tanke på hur regissör och manusförfattare Jordan Peele konstruerat sin film. Med både Get Out (2017) och Us (2019) har Peele gjort sig känd inte bara som en ytterst skicklig skapare av skräckfilm, utan också som någon som lyckas göra väldigt smarta och tydligt politiskt laddade filmer som samtidigt också har ett stort underhållningsvärde.

Nope är väldigt smart, politiskt laddad och har ett stort underhållningsvärde, men långt ifrån på samma sätt. Där Get Out och Us väldigt tydligt visar på djupare tematik som ger tittaren hintar om vad som pågår under ytan i kombination med flera lugnare stunder att kontemplera undertexten, så går Nope istället för en mer storslagen och mindre tydligt uttalad approach. Trots en längd på 135 minuter släpper den nästan aldrig handbromsen, introducerar nya saker och vändningar på löpande band så att det sällan går att existera i annat än nuet. Den är också både mindre benägen att synliggöra tematik och har ett mestadels dramaturgiskt språk som påminner om en popcornfilm. Då är det heller inte konstigt om den lätt ses därefter och scener med en apa kan verka som att de borde klippts bort i förmån för den science fiction-skräck som annars pågår största delen av tiden.

Men Gordy behövs! Inte för att han har en stor roll i själva intrigen, utan för hur han agerar katalysator för allting som komma skall och hur den är emblematisk för hela filmens uppvisning av en slags kapitalismens effekter på både människor och djur. Gordy ses som en produkt av människor, misskött av alla runt omkring sig och bristen på respekt visad mot vad som ändå är ett potentiellt aggressivt djur leder till oundviklig katastrof. Jupe, svårt traumatiserad och med PTSD, återupplever händelsen om och om igen genom att tvingas bygga sin inkomst delvis på ett memorabilia-museum med saker från Gordy’s Home. När chansen uppstår återskapar han situationen från 1998 med ett nytt djur. Denna farliga och oidentifierbara varelse blir OJ och Ems chans att kunna betala sina räkningar, med risk för sina liv flera gånger om och egentligen ingen säker garanti på att en bild ska göra dem rika. Är det här djuret egentligen något ondskefullt monster? Tja, det är väl upp till var och en att avgöra, men det är samtidigt svårt att inte bara se det som ännu en Gordy som ingen har brytt sig om att förstå på dess egna premisser. Eller ja, alla utom OJ som faktiskt älskar sina hästar snarare än att vilja tjäna pengar på dem och lärt sig hur han ska bete sig runt dem. En fin touch att den som kan rädda dagen är den som agerar utifrån en genuint intresse och omtanke för djur snarare än att vilja profitera på dem.

Så en osynlig kraft söker att tjäna på Gordy, och därefter följer filmen en kedja av offer som bara utnyttjar situationer för att kunna leva. Inte direkt jättesubtilt, men allt det här sker så outtalat och i bakgrunden av filmens mer skräck- och actionbetonade yttre att det lätt kan missas mitt i alla felriktningar och vändningar. Men det finns där och det ger filmen en extra dimension bortom vad som annars hade kunnat kännas som en väldigt enkel, modern version av den typiska ”anfall från yttre rymden”-filmer som gjordes på 50-talet med lite monsterdesign från Neon Genesis Evangelion (1995) inkastat i det hela. En extremt välgjord sådan, ska sägas, men likväl väldigt enkel.

Hur man än ser den, om det så är genom att läsa in dessa betydelser eller bara som en monsterfilm så är det svårt att tänka att någon skulle kunna ha en direkt dålig stund med Nope. Irritation över saker som aldrig riktigt förklaras och rätt poänglösa textrutor mellan akter, ja, men överlag är det ett så imponerande paket att det är svårt att riktigt hitta några större klagomål. Jordan Peele regisserar med sådan säkerhet att det är svårt att tro att det här är enbart hans tredje film, med ett nästan orimligt bra sinne för pacing och ständig förståelse för när det är dags att gå vidare till någonting nytt att de där dryga två timmarna nästan inte alls känns av. Släng därtill in Daniel Kaluuya, en av de bästa skådespelarna idag, med en stabil ensemble starka skådespelare bredvid sig och det är klart att de också kommer sälja in konceptet utan några som helst tvivel på vägen.

Möjligtvis att Nope i egenskap av skräckfilm kunnat innehålla lite mer, tja, skräck. Visserligen finns några väldigt effektiva scener och en specifik sekvens runt halvvägs in i filmen som åtminstone rent konceptuellt är väldigt jobbig att titta på, men filmen i stort når aldrig upp i samma nivå som Us eller ens Get Out. Stundtals känns den rentav mer som en komedi än någonting annat och visserligen är humorn lyckad, men kan ibland kännas lite som att den inte riktigt passar in i sammanhanget och det gränsar farligt nära tramsigt då och då. Samtidigt lyckas Peele i en av filmens mest spännande scener blanda både skräck och skratt klockrent bara genom att låta OJ sitta i sin bil under en längre stund, så när balansen finns där och filmen mer ser något roligt i den absurda situationen mer än att aktivt skämta förhöjer humorn bara upplevelsen.

Föga oväntat är Nope ännu en hit för Jordan Peele. Nästan lite tråkigt hur kompetent han är som filmskapare, men det är bara att acceptera att han vet vad han håller på med och nästan bättre än någon annan i modern tid kan blanda lättsam underhållning med väldigt seriösa, samhällskritiska undertoner på ett sätt som där de två kompletterar varandra och det inte känns det minsta krystat. Lägg därtill Hoyte van Hoytemas (Ad Astra, Tenet) som alltid fläckfria foto och den klart bästa ljudmixen i någon film på ett bra tag och du har en ofattbart häftig upplevelse att vänta. Den där helt poänglösa Akira (1988)-hyllningen var också rätt cool, antar jag. Hur lockande det än kommer vara så vill jag dock starkt avråda dig från att se The Scorpion King (2002) när filmen är slut.