Nokia & Ericsson

Markus Krunegård

Låt mig börja med att tydliggöra något i transparensens namn: undertecknad skribent talar inte finska. Markus Krunegårds nya album Nokia & Ericsson är helt och hållet på finska. Inte för att det inte går att recensera musik med texter på ett språk man inte talar – det går faktiskt alldeles utmärkt. Det blir bara speciellt när det handlar om en sångare som du är intimt bekant med på ett annat språk, och som dessutom haft kvicka och fyndiga poptexter som ett signum. Absolut att Krunegård har sjungit på flera olika språk genom en karriär som nu tagit honom till veteranstatus i den svenska popscenen, men de flesta lyssnare är ändå mest bekanta med hans svenska soloalster. 

Nokia & Ericsson bedöms därmed i denna recension enbart baserat på hur det låter, eftersom jag enbart har en vag uppfattning om vad Krunegård faktiskt säger. Visst finns det översättningsverktyg online, men kom igen – det är ovärdigt att mala sångtexter genom dessa. Och absolut att jag har finskspråkiga vänner jag hade kunnat fråga, men jag kan ju inte läcka en förhandslyssning till dem. Om jag skriver något negativt om en låt som har väldigt fin text – mea culpa, skicka gärna ett mejl och förklara för mig.

Men hur låter Nokia & Ericsson? Jävligt bra, för det allra mesta. När Krunegård forcerade 2021 med tvillingalbumen Kemtvätten och TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin kändes det som att han definierade de primära stilarna han har dragits mellan under det mesta av solokarriären. TUTTI FRUTTI var syntarna, balladerna, poprefrängerna. Kemtvätten var gitarrerna, de akustiska pianoackorden, och ja….poprefrängerna? Nokia & Ericsson gifter de två stilarna och ger oss en Krunegård som är fullt medveten om vad han gör bäst. Faktaa: Fucked Up, till exempel, inleder som en av de pianoballader Krunegård är så bra på innan den exploderar i ett fyrverkeri av storslagen stråksirap. Titelspåret hade kunnat vara en av Krunegårds hårdaste rockare om det inte vore för faktumet att det inte finns några trummor alls under gitarriffen som dundrar fram – men det är inget som behövs för att låten ska kännas oerhört brådskande. 

Något som känns på titelspåret, och flera andra ställen, är att det verkligen verkar finnas en hel del anledningar för bytet till finska låttexter på detta album. Krunegård fyller de allra flesta av låtarna här med ord, ord, och fler ord – det är sällan han är tyst och låter musiken prata. Han verkar helt enkelt släppa ut en livstid av texter på sitt andra modersmål. Kanske finns nyckeln till albumet i spåret Suomi – Ruotsi 0-0. Finland – Sverige: 0-0. Den enda gången han smyger in en enda fras på svenska (ja nolla är också svenska men det är också finska): “Suomi ruotsi, nolla nolla, mitt i mellan” bankar sonen av Norrköping och Tornedalen in över ett ösigt poparrangemang som det är väldigt svårt att klaga på. 

I grunden är Nokia & Ericsson helt enkelt bra jävla poprock som tillåter sig själv att vara tillräckligt spännande och märklig i sin textur för att fortfarande vara fundamentalt Krunegårdsk. Ihana Ihmeellinen Ihminen blandar ett Foster The People-gung med autotuneäventyr. Maybe – Mayday, som nog är plattans bästa låt, har en urstark melodi som hänger där uppe med det bästa Krunegård har skrivit. Samma sak gäller för den sentimentala softrockaren Jumalan terve. 

Mot dessa starkare nummer faller låtar som den pratsjungande och bara halvmysiga Hyvää yötä Pellonkylä och den lätt, lätt reggaedoftande MÄ tykkÄÄN Sust lite till sidan. Efter urladdningen som är Suomi – Ruotsi 0-0 känns det också som att albumet slänger iväg chansen att avsluta på starkast möjliga sätt med det trevande outrospåret Lentoon. 

Överlag är detta dock Krunegård i högform, vilket betyder att det är popmusik överlag i högform. Krunegård är energisk i sina sånginsatser, kanske till och med mer än senast. Kompositionerna är bekanta nog för att kännas rätt i glädjenerverna och äventyrliga nog för att fortfarande kunna få en att lyfta på ögonbrynet då och då. Produktionen bjuder på lager på lager av godbitar. Det känns onödigt att nämna att melodierna sitter som en smäck när vi pratar om denna man. Nokia & Ericsson är helt enkelt en riktigt bra skiva, och musiken är så bra att jag starkt kan rekommendera den även om du, som jag, inte talar finska – Krunegård förmedlar ändå mer än tillräckligt med bara de tidigare nämnda musikaliska komponenterna. Keep on rockin’, Krunis.