Recension: Moon Knight
“JA, HERREGUD!” skrek främlingarna bredvid mig på serveringen när de fick reda på att jag skrev en recension av Moon Knight. Enough said. Inte övertygad? Läs vidare åtminstone.
Du hade beslutsångest igår kväll när du inte kunde välja något att titta på. Igen. Men du visste ungefär vad du var sugen på. Du hade nämligen sett Uncharted på bio för någon dag sen, filmadaptionen av spel-franchisen med samma namn. Du längtade därför efter arkeologiska expeditioner och skattjakter, men du tänkte att det också hade varit trevligt med lite inslag av gudar och väsen från en gammal folktro. En stor skvätt psykologisk thriller, våld och humor också. En superhjälte, som de i Marvelfilmerna, fast en som är trasig med psykisk ohälsa. En väldigt otippad hjälte och en sympatisk skurk, båda med tveksam moral och skeva livsåskådningar. ”Men Marvelfilmer är så förutsägbara”, tänkte du. Du ville bli överraskad.
Om min halvdana sales-pitch väckte ditt intresse borde du ge det senaste tillskottet i Marveluniversumet, serien Moon Knight, ett försök. Kommer den falla dig i smaken? Oklart. Är den sevärd? Utan tvekan.
Legosoldaten Marc Spector (Oscar Isaac) är nära döden efter ett misslyckat uppdrag i Egypten, när han blir räddad av den egyptiske månguden Khonshu (F. Murray Abraham). I utbyte mot sitt liv/en andra chans måste Spector bli Khonshus avatar (i folktro innebär det att ett högre väsen utser dig som deras representant), Moon Knight, och utföra hans rättskipning med våld. Men Spector är inte en helt okomplicerad man – han brottas med sitt förflutna och har dissociativ identitetsstörning (DID). DID är en psykologisk försvarsmekanism där personen i fråga utvecklar olika personligheter för att hantera ett trauma. Vår huvudkaraktär har alltså en till personlighet, ett annat ”jag” i form av egyptologen Steven Grant (Isaac). Tillsammans konfronterar de sina öden och rädslor, samtidigt som de måste ta itu med sektledaren Arthur Harrows apokalyptiska planer (Ethan Hawk) och deras relation till arkeologen/ex-frun Layla El-Faouly (May Calamawy).
Moon Knights styrkor ligger i sin stil, blandningen av teman och, för det mesta, karaktärerna. På berättarfronten är den svagare, då det är mycket information som fastställs i bara 6 avsnitt. Det blir på bekostnad av vissa andra karaktärer som kunde ha utvecklats mer.
Ofta brukar filmer och serier med olika genrer ge ett intryck av en berättelse som inte vet vad den vill vara. I Moon Knight har man dock lyckats väva ihop olika stilar till något eget. Seriens miljöer påminner om Indiana Jones, samtidigt som det är en psykologisk thriller där huvudkaraktären ofta ifrågasätter sin verklighet. För dig som längtat efter teman från andra delar av världen är det kanske den Marvelproduktion med flest inslag av Mellanöstern. Mycket är tack vare egyptiske Muhamed Diab som regisserat flera avsnitt, och bahrainiska May Calamawy i rollen som arkeologen Layla EL Faouly- en karaktär med arabiska rötter. Inte nog med det; Marc Spector är faktiskt den första judiska MCU-hjälten att introduceras! Tänk att det dröjde nästan 14 år för det att hända (och i juni kommer serien Ms. Marvel på Disney+, med första muslimska hjälten i MCU).
Oscar Isaac är otroligt skicklig i sina roller som Steven och Marc. Hans förmåga att växla mellan karaktärerna i en smidig övergång är fascinerande och i klass med Jim Carrey i Me, Myself and Irene. Carrey lyckas i filmen övertyga tittaren att han skiftar fram och tillbaka mellan helt olika personligheter i en och samma tagning. Till skillnad från Carrey blir utmaningen för Isaac att hitta små nyanser och subtiliteter som skiljer Marc och Steven åt. Marc och Steven är väldigt olika, men skillnaden mellan personligheterna är inte natt och dag. Isaac lyckas ändå skildra två olika individer och deras samspel är inte bara underhållande, men också känslosam. En annan utmärkande rollprestation är Ethan Hawks gestaltning av antagonisten och sektledaren Arthur Harrow. Sektledare porträtteras ofta som glappkäftiga knäppgökar i film. Deras vision varierar, men i sin kärna är den oväsentlig – bara det förser dem med makt, sex och pengar. Som tittare förundras du över hur människor kan dras till uppenbart “skitsnack” och du försäkrar dig om att du aldrig skulle ryckas med i hysterin. Men Hawk kanske får dig att tänka om. Du får tidigt reda på att karaktärens handlingar kostar flera människor livet. Ändå spelar Hawk en person som är sympatisk, tålmodig och har, än så länge, bara pliktetiska motiv. Han tappar sällan sin gard eller humör. I en kontext där han inte hade varit en antagonist med livshotande ändamål så hade han nog inte verkat helt tokig.
May Camawys karaktär Layla El Faouly är dock den svagaste. Hennes roll reduceras ofta till en “damsel in distress”, trots att karaktären är mer än kompetent att ta sig ur svåra situationer. Camawy gestaltar ändå El Faouly elegant och komplext – en magstark expeditionär, en erfaren arkeolog och Marc Spectors före detta fru vars omtänksamhet för honom är påtaglig. Hennes karaktär förtjänar att vara mer “egen”, framförallt i en serie med fundamentala unika aspekter. El Faoulys karaktär är ett exempel på något som kompromissats med för att få med flera plottpunkter i för få avsnitt. Det hintas ändå att hon kommer ha en betydligt större roll senare.
Trots det är storyn egentligen inte så komplicerad, men berättandet får det att verka så. Och det är här tittarna börjar skiljas åt – vissa kommer ha svårt för det, medan andra kommer uppskatta det. Det är här Marvel börjar ta risker genom att ge berättelserna en ny identitet. Nytt inspirar nytt, och inget nytt kommer utan en risk. Marvel håller sig vanligtvis till en stil som inte nödvändigtvis är förutsägbar, men följer normala hjältetroper – ett säkert kort som utmanas i Moon Knight. Berättelsens pusselbitar är där, men de är utspridda överallt. Några har samlats på en hög och andra har hamnat långt ifrån varandra. Du vet alltså inte om du kommer få för många eller för få svar när du börjar titta på ett avsnitt. Tittaren skiftas mellan att vara förvirrad och införstådd.
Och det kanske också är det som är meningen – att tittaren får känna sig lika bruten och desorienterad som karaktäre(r)n(a) Steve och Marc. Förbered dig för ett slag i magen i avsnitt 5, för det här är nog det närmaste Marvel har kommit i att skildra psykisk ohälsa. Sällan har vi fått en karaktär, inte minst en superhjälte, vars psykiska ohälsa varit centralt utan att demoniseras. Det är ännu en risk som Marvel tar och kanske en av de viktigaste hittills. Det innebär att om de fortsätter ta liknande steg så kommer kanske förhållningssättet till superhjältar ändras. Hjältar har alltid brister – de hade varit tvådimensionella annars. Men här är en vars brister är likvärdiga med hans styrkor. Och ändå är han en hjälte.
Serien är generellt underhållande, men kommer med sannolikhet splittra tittarna. Den kanske inte alltid är en crowd-pleaser, men riktningen den tar är viktig för Marvels utveckling. Moon Knight har gjort mig förväntansfull på vad Marvel kommer erbjuda. Jag gillar att de tar ut svängarna på det här sättet. Några exempel på det är ju deras Disney + serie WandaVision och filmen Eternals. Även fast de inte föll alla i smaken var det ändå en frisk vind i MCU-segeln på grund av deras egna, unika stilar. Disney och Marvel har ju en tendens att följa ett recept som innehåller stora doser action och humor, så länge det är familjevänligt. Det har ju trots allt visat sig vara ett vinnande koncept och viktiga egenskaper i deras framgång. Nya riktningar är därför en risk. Men för att överleva måste man utvecklas. Och det kommer att inspirera.
En av främlingarna satte sig bredvid mig medan jag skrev. Han tog fram sin telefon och visade en bild. ”Den här teckningen gjorde jag efter avsnitt 5” sa han till mig och visade mig en bild på inget mindre än ett konstverk inspirerat av Steven och Marcs relation. Nytt inspirerar nytt.
