Missaoui

Cleo

Kollektivet Random Bastards hiphop-matriark Cleo har varit med i leken längre än många kanske vet. Som självutnämnd mamma till den svenska hiphopen har hon lämnat avtryck i och utanför musiken sedan millennieskiftet. Genom sin karriär har hon gjort sig själv till ett givet namn på den svenska livescenen, varit tongivande i FATTA!-kampanjen mot sexuellt våld, tolkat Leila K i Melodifestivalen och Nordman i Lyckliga Gatan. Genom åren har hon varit en av de största kvinnliga rösterna i svensk hiphop, men trots att en unik röst och talang har visats upp på EP:s, singlar och gästinhopp har vi faktiskt aldrig fått ett riktigt debutalbum. Den saken förändras med Missaoui, i sin helhet producerat av Academics, geniet som på senare år har stått bakom spakarna på allt från dunderhits som Frickys Aqua Aura till Erks tyst lokalpatriotiska Brev Från Kolonien. Det är en spännande ihopparning, och det är svårt att tänka sig någon som är mer lämpad att hantera albumets produktion än mannen som varit arkitekt för så mycket av Random Bastards unikt norrländska hiphop.

Duon låter alltså bra i teorin, men i praktiken då? Jo, där är den fan ännu bättre. Över 15 starka spår rör sig Cleo och Academics genom sinnesstämningar och genrer med en enorm flexibilitet, samtidigt som allt är filtrerat genom ett perspektiv som är helt Cleos egna. Trots att det är ett debutalbum märks det konstant att Cleo inte är en färsking på något sätt. Det finns en påtaglig självsäkerhet i hennes röst, vare sig hon rappar om att vilja ha sex med Lil Nas X på singeln Tjejerna Tjejerna Tjejerna, sjunger om sinnesfrid på outrot Sambuca, eller levererar spoken word adresserad till sina två barn på introspåret En Saga till Elda & Elliot. Missaoui varvar stora delar av den svenska rap-scenen med en sorts auktoritet som bara kan komma från många, många år av erfarenhet. 

Vad det än är för ämnen som tacklas finns det en stor originalitet i formuleringarna, och någonting som är tydligt på det självbetitlade albumet är att det här verkligen är Cleos värld, och saker sker på hennes villkor – det krävs liksom en speciell sorts pondus för att rappa om att “shoppa med Frickys money” för att några spår senare låta samma ex-fästman gästa en låt som känns som ett öppet och givande terapisamtal. Den låten, Landet i Fjärran, når ett klimax som känns som albumets kanske viktigaste ögonblick, när Cleo, uppbackad av katharsisk körsång, når ett genombrott kring familjetrauma, kärlek, och livet. 

Landet I Fjärran är ett av flera spår som gräver i ett av albumets största teman – förlust i olika former. Kraftverket i Grundfors är en vackert sårbar reflektion över hennes bortgångne far, som landar i något som liknar en försiktig acceptans: “Det kanske är så att du aldrig har försvunnit, vindarna har bara gått runt oss / Till och från Sahara tillbaka till Grundfors.” Torneträsket behandlar en annan sorts förlust i ett försök att bearbeta en romantisk relation som har tagit slut. Cleos verser är melodiska och gripande, medan gästande Aylas refräng sträcker sig mot någonting som liknar jojk över ett hiphop-influerat R&B-beat. Det är en slående blandning av gammalt och nytt, och bland det vackraste som har gjorts inom svensk populärmusik på ett bra tag. 

Som nämnt sträcker sig albumet över många olika sinnesstämningar, och höjdpunkterna här är nästan för många för att rada upp. Häxan Karaba ger oss något som är alldeles för sällsynt i svensk hiphop – en renodlad posse cut där mikrofonen passas mellan flera av Random Bastards finest. Josef Slunge är “spicy som en thai-box”, Shanti Blanco har “bananas på grillen”, Cleo själv är “morsa till din morsa till din morsas mamma.” Citerbara rader haglar lika tätt som Random Bastards-klistermärken på valfri gata i landet circa 2015, och man påminns om den övermäktiga mängden talang i kollektivet. Genom Elden är ren livsglädje i en låt och rör sig mot eufori när Cleo proklamerar “katten har nio liv, har nog kvar sju-ish” över Academics allra mest färgglada och lekfulla produktion. Den svagaste låten här är 7 lr 8, som tar ett intressant koncept och sträcker det lite väl tunt, men även här finns mer kreativitet och idéer i en enda låt än många artister får in på ett helt album.

Det är en gammal sanning att det första albumet är det som artister har hela livet på sig att skapa, och sällan har den tanken känts mer relevant än på Missaoui, där Cleo samlar många, många års intryck och tankar på 47 minuter. Academics, eller Alexander Juneblad, ska också få sina rosor som en av landets bästa producenter som här bidrar med perfekta bakgrunder för alla Cleos kreativa impulser. Cleo konstaterar själv att “jag och Alexander tänker alltid samma sak” i en vers, och den symbiosen märks. Missaoui är en kröning av Cleo som hiphop-kunglighet, ett firande av allting Random Bastards som kollektiv med henne i spetsen har bidragit med till scenen och kulturen, och en otrolig uppvisning av Academics som producent. Framförallt är det en påminnelse om hur bra svensk hiphop faktiskt kan vara i en tid då många artister verkar behandla album som en eftertanke. Det är, kort och gott, det bästa svenska albumet hittills i år.