Midnights

Taylor Swift

Vid midnatt i fredags var det dags för Taylor Swift att ge svar på tal: Vart tar den musikaliska riktningen nu vägen efter folklore och evermore? Skulle Swift lyckas förena de fans som vunnits under 2020 års skogsutflykt med de swifties som ser henne som vår tids största popstjärna? Utan några som helst indikationer på hur Midnights skulle komma att låta, bortsett från att Jack Antonoff återigen agerar huvudproducent och att Lana Del Rey för första gången samarbetar med Swift, välkomnar hon nu världen in till hennes småtimmar på hennes 10:e album.

Det enda vi haft att gå på är den 70-talsinspirerade estetiken i kombination med det Tumblr-osande albumomslaget. Vad Midnights till slut landar i är en återkomst till popen, men i en mer minimalistisk skrud jämfört med den hårda framtoningen på Reputation och molndansandet på Lover. Samtidigt närvarar element från de tidigare albumen på olika spår och den som kan sin Swift-lyrik kommer nog överväldigas av mängden referenser till tidigare låtar och teman. Midnights kan mycket möjligt vara det som en hel del väntat sig och hoppats på, men utan dessa förväntningar är albumet mer en bekräftelse av nivån på Swifts artisteri – inte så mycket mer.

Samtidigt som Swift presenterar ett avskalat sound påminner produktionen en hel del om den på Lordes Melodrama (även det producerat av Antonoff), men där Lorde tog ut de stilistiska svängarna ordentligt väljer Swift att hålla det lågmält, vilket förstås går hand i hand med albumets koncept. Midnätter kan vara atmosfäriska, emotionella och fascinerande – men att de också kan vara ganska stilla och intetsägande hade väl Swift inte behövt ta i beaktning? Midnights är visserligen ett album som verkligen låter som ett album, och det är det nog hennes första popalbum som gör. Men för att vara ett popalbum är det förvånansvärt fattigt på melodier och refränger att ta med sig. Valet att släppa hela albumet samtidigt kan tolkas som att helheten av albumet är det väsentliga här, men att ett popalbum saknar låtar som även icke-fans kan ta till sig är ganska sällsynt – särskilt med tanke på Taylor Swifts kaliber.

Anti-Hero är av musikvideon och Spotify-pushen att döma albumets första singel, men vid sidan av albumspår från exempelvis 1989 bleknar singeln hejdlöst. Även om det kanske är orättvist att ställa Midnights sida vid sida med 1989, ett av hennes mest max(Martin)imalistiska projekt, är det dit tankarna ofrivilligt dras när man lyssnar på Midnights. Det är som att Midnights är 1989:s yngre, lite mer alternativa syster som gör sig blygare än vad hon egentligen är – mest för att det är enklare så. Textmässigt briljerar Swift på Midnights till stora delar, men ibland är det som att hon vill förhindra sig själv från att ta sig på allvar, och därför slänger in lite quirky referenser och meningar som “Sometimes I feel like everybody is a sexy baby” på Anti-Hero och “Karma is a cat / Purring in my lap ’cause it loves me / Flexing like a goddamn acrobat / Me and karma vibe like that” på Karma.

Med det sagt går det inte att förneka att det här är ett bra album. Det skymtar en nostalgisk country-kadens i Your On Your Own, Kid som är behaglig att höra i den här utformningen. Vigilante Shit är det spår som sticker ut mest, och det i Reputations anda. Snygga melodier, oförutsägbara produktionsval och förmodat skvaller om före detta skivbolagsbossen Scooter Braun är välkomna inslag, men de kommer lite väl sent för att ge en hopp om att de ska återkomma oftare. Karma är så högt vi kommer i tempo och ger också en välbehövlig dos av energi tillsammans med den enda riktigt minnesvärda refrängen, bortsett från briljanta Maroon. Mastermind har i princip samma uppbyggnad som en del av spåren på redan nämnda Melodrama och utgör ett snyggt outro för albumet trots att det saknar det klimax som man eftersöker efter 44 minuters minimalistisk pop.

Även om Midnights redan krossat rekord och är snyggt utformat rent konceptuellt går det däremot inte att påstå att albumet har slagkraft nog att göra något kulturellt avtryck rent musikaliskt. Tyvärr inte ens med de sju – förvånansvärt nog bättre – bonusspåren som släpptes tre timmar efter ordinarie släpp. Men att Swift skapat ett album som förenar de fans som tidigare tillhört hennes olika genrefalanger får väl ses som en bragd i sig.