M.O.B
23 & C.Gambino
6
23 och C.Gambino är en artistduo som är lika självklar som röd och lila; tillräckligt olika för att vara två separata akter, men likväl synkade på ett naturligt sätt om de utnyttjar varandras styrkor. Utöver att de båda två är maskerade män som rappar om koksförsäljning som om den vore en självklar del av stjärnornas lyxliv, så bjuder deras dynamik på flera intressanta motsättningar. Denna spänning utforskar rapparna på EP:n M.O.B, och till lyssnarens förtjusning vet de väl hur de ska locka fram det bästa hos varandra.
Gambino är en aning kallare än 23, som känns lugnare. Dessutom är Gambino till skillnad från sin motpart väldigt melodisk, och påminner på flera sätt om den brittiska rapparen M Huncho. Även 23 har melodiska inslag, men liknar snarare en nedskalad 50 Cent med sin oövervinnerliga självsäkerhet, även om lekfullheten som New York-legenden är känd för saknas lite. Var och en av ovannämnda egenskaperna kan appliceras på båda rapparna, men det är i detaljerna som djävulen sitter. På spåret Drill är Gambino lugnare och mer ond, medan 23 höjer stämningen en aning med en rappare, hetsigare delivery. Dreams i sin tur visar att C.Gambino är en mästare av viskrappstilen som Ant Wan gjort sig känd för under 2022, och 23 bjuder på punchline efter punchline. På En Chans är de båda lågmälda och reflektiva, men 23 har lite mer kraft i rösten, och de turas om att sjunga en refräng som är ett perfekt avslut på EP:n. De är samspelta, de kompletterar och lyfter varandra, och de gör M.O.B till ett projekt som bjuder på 13 minuter av ren kvalitet.
EP:ns stjärna är dock kanske inte någon av rapparna, utan snarare den otroliga producenten Oscar Chase. Oavsett om det är livsfarlig boombap, lyxig trap, djävulsk drill eller en riddim genomsyrad av en gitarrslinga tagen rakt från The xx:s diskografi – Chase gör ingen lyssnare besviken. Tvärtom, han bjuder på ett otroligt tajt produktionsjobb. Djävulen är återigen i detaljerna: det finns ingen brist på varken drill, trap eller radiovänlig tropical house i det svenska rapgamet, men att producera en EP där ljudbilden är så sammanhängande trots sina olikheter är värt en applåd. Samma logik följs på placeringen av ljudelementen i albumets arrangemang, och tillsammans med de två rapparna låter det som ett riktigt tillfredsställande mollackord.
Dock måste det sägas att, precis som ett grundläggande mollackord, skulle EP:n kanske behövt ett fjärde eller femte element för att bibehålla spänningen. De återuppfinner inte hjulet på nytt: C.Gambino låter så pass lik Ant Wan att jag blir tvungen att kolla upp vilken artist jag faktiskt lyssnar på, och 23 får mig att ställa frågan om när hans grej till slut blir urvattnad. Hiphop är en lek med höga toppar, låga dalar och snabba omväxlingar, och även de hetaste rapparna kan bli gårdagens nyheter om de inte bjuder på något nytt rent stilmässigt. 23 har dominerat det senaste året, och trots att han stundtals drar både sin och C.Gambinos last på EP:n krävs det mer innovation som artist för att fortsatt vara du moment. Hur bra M.O.B än är, blir det svårt att inte se det som ett bland många verk som kommer att konkurrera på rapmarknaden detta år. Med det sagt är den ändå en bra första EP att starta igång hiphop-året 2023 med, och kanske behöver de inte återuppfinna hjulet – M.O.B är högkvalitativt, och i stort sett en väldigt bra samling låtar från två rappare i toppform.
