Little Oblivions

Julien Baker

Som både medlem i trion boygenius och som soloartist, har Julien Baker varit något av en pionjär för en ny våg av amerikansk alternativ singer songwriter-musik. En genre som på senaste tiden känts aningen urmjölkad med sitt simpla koncept, men som Julien Baker, med eller utan boygenius, lyckats hitta en helt ny charm i. På Little Oblivions, sitt tredje album som soloartist, bevisar hon återigen att hon vet hur man bemästrar lågmäld musik med känslorna utanpå.

Julien Baker briljerar återigen med sin skicklighet att få lyssnaren involverad i sina pricksäkra texter. På bred Tennessee-lingo tar hon med lyssnaren på en känsloresa som utspelar sig i passagerarsätet eller i turnébussen på en dammig landsväg, i ekande rehabiliteringskliniker och i det gamla flickrummet – de ställen där man som person (eller i alla fall i Bakers fall) är som mest med sig själv. Little Oblivions består kanske främst av olika skildringar av den ångestliknande känslan som växer fram när man känner sig som mest isolerad. Tillsammans med ett förflutet missbruk och självskepsis cirkulerar skivans tema framför allt kring känslan av att brottas med sig själv. Att försöka ta itu med kaoset man skapat bara för att finna sig i ett ännu större kaos. Med skarpa formuleringar och en hel del samtida referenser lyckas Baker med små medel få med sig lyssnaren. Något som samtliga som byggt upp en komplicerad relation med sig själv, nu när världen tycks stå still, borde kunna relatera till.

I textrader som “Start asking for forgiveness in advance / For all the future things I will destroy” på spåret Hardline, eller “How long do I have until / I’ve spent up everyone’s goodwill?” på Favor, kan man urskilja den ångest som så tydligt skildras i texterna. Baker verkar inte på något sätt försöka trösta lyssnaren eller visa förståelse, utan snarare belysa sitt faktiska sinnestillstånd. Vilket kanske kan framstå som olustigt, men också är väldigt fint på sitt eget mörka sätt.

Mycket av det musikaliska kan man känna igen från Bakers tidigare släpp, men det är samtidigt något helt annat än vad vi är vana vid. Julien Baker har vågat sig ur ramen för traditionell singer songwriter-musik och brutit normen för hur musiken ska vara intim och avskalad, och istället tonsatt albumet med mycket mer komplexa instrumentationer. Redan på det växande orgelintrot i Hardline märker man av den mer invecklade instrumentationen som ger skivan ett större djup och större genomslagskraft till de redan slagkraftiga texterna. Vi hör, förutom de mer klassiska komponenterna som gitarr, bas och piano, även inslag av slagverk, elektrisk gitarr, bas och en hel del synth, samt olika typer av experimentation med effekter. De flesta av alla instrument, inspelade av Baker själv.

Ljudbilden och den musikaliska paletten är, som nämnt, betydligt bredare än i Bakers tidigare släpp. Produktionen är större… mycket större. Men inte alls på bekostnad av musikens transparens och ärlighet. Tvärtom. Dynamiken blir tydligare och texternas djup får en skjuts så att de i sin tur kan slå på ett helt annat sätt. Baker har mycket att tacka producenten Craig Silvey för, som gett Little Oblivions samma typ av magi han tidigare gett skivor av band som Arcade Fire, The National och Florence + The Machine. Singlarna Favor, Hardline och Faith Healer tillsammans med den nästan lite shoegaze-aktiga Repeat är de låtar som sticker ut mest, framförallt för sin kraftfullhet. Men överlag är alla låtar mer eller mindre självutforskande ballader – framför allt är de lågmälda, men med stora crescendon som ger utlopp för olika känsloskildringar.

Precis som sin fellow boygenius-kompanjon Phoebe Bridgers gjorde förra juni, har Julien Baker släppt ett album som närmast kan liknas vid en känsloexplosion som heter duga. Som på sina tidigare släpp öppnar Julien Baker upp sig fullständigt på Little Oblivions, men ännu mer än hon tidigare gjort. I full respekt för artisten är inte detta en skiva man flummar sig igenom på en halv sittning. Den ska lyssnas igenom ordentligt, och det flera gånger. Den ska analyseras och diskuteras – men framförallt ska den kännas.