Laurel Hell
Mitski
5
Mitski Miyawaki föddes 1990 i Japans Mie Prefektur till sin amerikanska pappa och japanska mor. Familjen flyttade runt tills de bosatte sig i USA. Hon skapar under sitt förnamn och har varit aktiv musiker sedan tidiga 2010-talet. Hon släppte sina två första album på egen hand medan hon studerade på Purchase College conservatory of music. De två albumen som gett henne kronan i den sårbara, punkiga indiefolksfären är Puberty 2 och Be The Cowboy. Låtar som Washing Machine Heart och A Burning Hill cirkulerar på plattformar som TikTok och har blivit anthems för ångestfyllda hjärtan.
Albumet Laurel Hell består av elva spår och inleds med mörker i låten Valentine, Texas. En djup, vibrerande synt och Mitskis stämningsfulla stämma mynnar sedan ut i något fylligare men lika vemodigt som de första sekunderna av låten. Ackordföljden kittlar i kroppen, det är något tillfredsställande med hur låten sväller. Samma bittra eftersmak följer i albumets andra låt, Working for the Knife, med ett missnöje och en ilska i texten och förvrängd elgitarr och skramlande percussion. “I used to think I’d be done by twenty / Now at twenty-nine, the road ahead appears the same / Though maybe at thirty, I’ll see a way to change / That I’m living for the knife”. Så sjunger Mitski i låten om svårigheten med att rymma ifrån samhällets vassa udd som tränger in en i ekorrhjulet.
Pulsen höjs i Stay Soft, som bjuder på en funkig bas och 80-tals klingande klaviatur. Sången lyfter aldrig riktigt här, låten är catchy och svår att sitta still till men formen blir ändå en aning platt. Vi återvänder till den ängsliga stämningen i låten Everyone, och det finns något i Mitskis musik; som en tonsatt känsla. Känslan av att vara ensam i världen när alla andra sover eller när du får reda på något som får ditt hjärta att sjunka. Här är enkelheten kraftfull, med den monotona ljudbilden och texten: “And i opened my arms wide to the dark/ I said take it all, whatever you want”. Låten avslutas med ett kraftfullt piano och lämnar en andfådd.
Heat Lightning är väldigt välutförd och här lyfter verkligen ljudbilden, i texten jämför hon sina känslor och relationer med det okontrollerbara i vädret. Låten är fylld av atmosfäriska syntar, och en känsla av hopplöshet men också lättnad. Vi går över i albumets andra halva med låten The Only Heartbreaker, här regerar 80-tals ljudet som blandas med Mitskis folk-klingande röst. Återigen finns här ett tempo men ingen riktig slagkraft.
“I need you to love me more / Love me more, love me more / Love enough to drown it out / Drown it out, drown me out” sjunger hon i den sjätte låten Love Me More. Det finns något i Mitskis musik som väcker och berättigar en viss galenskap i en. Hennes ärlighet är befriande, som i denna låt när hon nästan bedjande sjunger om att hon vill att kärleken ska dränka henne. Många av låtarna tilltalar något djupare i en vilket gör att de verkligen känns, medan andra är grundare och lämnar en ganska oberörd. There’s Nothing Left For You är drömsk och nästan sakral. Man sjunker in, flyter genom denna låt. Rösten är stilfullt ostämd och ger låten en organisk känsla.
Vi börjar närma oss slutet med Should’ve Been Me som för tankarna till 80-talsmusikalen Labyrinth med David Bowie. Låtens sound är lekfullt och med fyllig klaviatur. Plattan avslutas med två korta spår, I Guess och That’s Our Lamp. I Guess är lågmäld och sårbar, fylld av uppgivenhet och tomhet. Det finns mycket utrymme i denna låt för lyssnaren att känna själv, mellan orden kommer nästan tårarna. That’s Our Lamp blir dock ett ganska antiklimatiskt slut på albumet då det kan vara albumets mest intetsägande låt. Blandningen av den klämkäcka musiken, den upprepande texten och slutet som fadar ut blir lite av en flopp.
Som lyssnare blir man kluven kring albumet då vissa av låtarna inte bara griper tag utan biter sig fast så det nästan gör ont, medan andra lämnar en helt oberörd. Upptempo-låtarna har gemensamt att de aldrig lyfter, de känns på något sätt tröttare än de mer stillsamma. I de lugna spåren finns mer närvaro och nerv. Laurel Hell är ett 80-talsinfluerat album om hjärtesorg och det underliga i att vara en existerande människa, och om något ger det ett smakprov på vad Mitski kan skapa, men det är inte lika vasst som hennes tidigare verk och når inte riktigt hela vägen.