Recension: Julkalendern 2021
Traditionsenligt (eller, två år i rad är väl en tradition?) recenserar vår skribent Kitty Östergren SVT:s julkalender! Varje fredag uppdateras recensionen med nya tankar, känslor och spaningar kring veckans avsnitt av En hederlig jul med Knyckertz. Häng med!
Avsnitt 18–24
Kära rövare och banditer. Kyrkklockorna klämtar! All I Want for Christmas is You har övergått från att vara en ganska catchy låt till att bli ett bekvämt white noise! På åtskilliga ställen i landet tvingas servicepersonal ha på sig tomteluvor samtidigt som hundratusentals människor stålsätter sig inför dagens umgänge över politik- och generationsgränser.
Oavsett om ditt firande av moder Marias värkarbete brukar vara trevligt eller mer likna något som Lars Norén hade varit intresserad av att studera som research till ett nytt verk, finns det en stabil punkt i julfirandet som miljontals svenskar har gemensam. Nej, jag syftar inte på rimlexikon.se, utan självklart på det tjugofjärde och sista avsnittet av årets julkalender. Det går nästan att höra ljudet av tandgnissel från de stackars serieskaparna i deras försök att sätta spiken i kistan på svenska folkets, mycket konservativa och petiga, julkänsla. Hur har det gått egentligen?
Det måste medges att det har varit jäktigt att hänga med i händelseförloppet under den senaste veckan – så många trådar att reda ut, karaktärer och smeknamn att hålla reda på att det börjar kännas som om manusförfattaren Anders Sparring blivit besatt av Tolstojs onda ande.
Det tog 18 dagar för mamma Fia Knyckertz att acceptera Tures martyrpersonlighet samt vilja att fraternisera med fienden rättsväsendet. Phew! Den här historien innehåller redan tillräckligt mycket barndomstrauman – skönt att kunna ta bort mommy issues från den redan långa listan av kast-i-fängelsehålor, gaslighting och anstaltsgröt. Fia väljer att vara den större personen och ignorera hennes sons försök att kasta omkull hela hennes karriär genom att ange henne som misstänkt. Hon och hela familjen Knyckertz blir nu investerade i att räkna ut vem det egentligen var som snodde Rosen från Sinai. Men något annat kommer i vägen: det visar sig att den berömda brottslingen Kilian von Kophots ättling fortfarande lever!
Samtidigt som det pågår vild släktforskning är det ingen som verkar märka att Paul Isman beter sig konstigare och konstigare. Han bryter ut i nervösa svettningar så fort Ture börjar diskutera de potentiella gärningsmännen, börjar loungea runt i en svart mjukisdress och gör ett försök att “berätta något” som inte går så bra. Men istället för att se vår kära Paul Isman som det stackars nervvrak han är springer Ture så fort han fått reda på von Kophot-ättlingens existens, raka vägen till Hildegun för att berätta nyheten. Detta leder till det absolut största, men samtidigt också minst förvånande avslöjandet hittills: att Hildegun Wagner är en psykopatisk brottsling! Som om vi inte visste det redan. Hur kunde Ture inte ha anat det? Det är nästan som att han är tio år eller något. Som enda rimliga manöver slänger Hildegun, eller Beata von Kophot, Ture rakt ner i Gropen där han får sitta i en slemmig håla på obestämd tid.
Frank “Doctor Amor” Flink är alltså huvudmisstänkt ett bra tag. Själv är han helt ovetandes om detta eftersom att hans kärlek till Hildegun har gjort honom helt lobotomerad. När han sedan blir informerad om sakernas tillstånd har vi aldrig sett honom så ledsen och besviken. Inte ens där tar det slut, utan hans liv verkar ha blivit ett vandrande förverkligande av Britney Spears Criminal, i och med Hildegun Wagners röjda identitet som kriminell adel.
Ja, sen vet ni ju vad som mer händer. Våra Brottbybor erkänner sina olika moraliska förfall till höger och vänster, det börjar nästan likna ett avsnitt av Oprah. När Ture vandrar i katakomberna under kyrkan träffar han på Paul Isman, som erkänner: han tog Rosen från Sinai i ett försök att hindra Fia och Bove från att hamna i fängelset innan jul och därmed hålla ihop familjen Knyckertz. Ett banbrytande erkännande! Följt av att Paul överlämnar sig till Ture och i en rörande scen lär honom hur man anhåller någon som en riktig polis. Han är julkalenderns enda riktiga martyr, helgonförklara honom någon!
Frank Flink byter sida från polis till brottsling snabbare än man kan väsa “förrädare”, för att få vara med sin kärlek Hildegun, vilket gör honom till en av världens sista levande gentlemen. De bestämmer sig för att stjäla Rosen tillsammans och åka till Italien. Det hela är väldigt romantiskt. Tyvärr går det inte så bra, utan mynnar ut i ett märkligt möte i fängelset mellan Förbrytarakademin i full färd att fly, Byttan Bing Bång som utsätts för vuxenmobbning, familjen Knyckertz, Paul Isman som deprimerad sitter i ett hörn och vårt kriminella par som tillsammans försöker komma undan med sitt byte.
I sådana här tillfällen är det viktigt att komma ihåg att det ändå är julkalendern som vi tittar på! Därför slutar det med att Frank Flink och Wagner tillsammans blir inspärrade och resten fria. Förutom Paul Isman då, fast besluten att avtjäna sitt straff, en imponerande inställning efter alla händelser som bara bevisat att Brottby är ett totalt laglöst samhälle.
Sen blir det äntligen julafton och som tur är verkar saker ha löst sig. Det enda problemet är martyren Paul Isman som ligger på sin brits i fängelset och sjunger Staffan var en Stalledräng medan alla andra fångar åker hem för att fira jul. “Hem” betyder i detta fall “hemma hos Knyckertz” och där samlas alla, och till slut ansluter till och med Isman, som tomte. Kriminellen får dynamit och ett gigantiskt pepparkakshus i julklapp. Både Sara och Ture får varsin polisuniform, tyvärr brottsligt enligt Brottsbalken 17 kap. 15§ första stycket “föregivande av allmän ställning”. Ture och Sara blir något slags tvångsmässigt par och Flink och Wagner flyr tillsammans i skymningen som Sveriges egna Bonnie and Clyde.
Då återstår bara en fråga: hur står det till med svenska folkets julkänsla? Det är en mycket komplex fråga men efter årets kontroversiella framflytt av Kalle Ankas Jul från klockan 15.00 till 15.05 skulle jag säga att den tyvärr är svårt skadad. För den som fortfarande slickar såren efter framskjutande av Kalle Anka kan det kanske kännas lugnande att årets julkalender absolut inte sparar på julkrutet, till den grad att alla i avsnitt 24 plötsligt börjar sjunga en …sång… tillsammans? Jag väljer att lämna detta musikal-infall okommenterat, men tycker att det ändå var en fin idé. I årets kalender samlas pastorn, polisen och tjuvarna för att fira jul tillsammans med stöldgodset som julgransstjärna. Jag hoppas att julefriden har infunnit sig hemma hos alla er därhemma, med.
Avsnitt 11–17
Den här veckan kommer kampen för att få reda på vem det egentligen är som har tagit Rosen från Sinai igång ordentligt. Ingen går säker för misstankarna.
Eftersom att Ture och mamma Fias relation har blivit väldigt stel sedan han börjat idolisera polisen har han flyttat hem till Paul Isman. Det hela verkar verkligen inte så dumt alls utan bara trevligt eftersom att bo hos Paul Isman innebär ett konstant flöde av brickor med pepparkakor och te. Plus det där med kärlek och acceptans som det inte finns så mycket av på hemmafronten. Han och biskopen Kikkis dotter Sara blir kompisar och bestämmer sig för att lösa mysteriet med Rosen från Sinai tillsammans.
Bra med en ny kompis, men lite synd att det är Sara som direkt visar sig vara toxic när hon börjar anklaga precis alla i Tures familj. Sedan bör vi också lufta lite rykten om att denna nya vänskap kanske skulle kunna vara något mer än vänskap…
Samtidigt har oväntat nog den snälla paulismannen Paul Isman börjat göra sig riktigt misstänkt för oss tittare. Te- och pepparkakeman by day och flanör nere i kyrkans katakomber by night: Vad är det han gör egentligen? Utsikten att Paul Isman är den verklige tjuven i den här historien känns så fel att jag väljer att ignorera faktumet att själva Rosen från Sinai glimmar där nere i källaren. Hoppet är som välbekant det sista som lämnar människan.
Hemma hos Ture är det som sagt också lite jobbigt, speciellt eftersom att hans mamma verkar vara ett snäpp ifrån att deklarera honom föräldralös. Det finns något lite Astrid Lindgrenskt över Gizem Erdogans skoningslösa mammagestalt och Tures ganska ordentliga misär när han misstros av i princip alla vuxengestalter i hela serien. “What doesn’t kill you makes you stronger” sjöng en gång en av våra största nutida profeter, Kelly Clarkson, och jag håller med – att som barn mötas av lite lätt misär i tv-rutan klockan halv 7 på morgonen är karaktärsbildande och inget annat!
Hur som haver, vi byter ämne från detta ställningstagande inom barnuppfostrandebatten, där SVT är hela Sveriges mommy, till ett mer spännande ämne. Jag menar såklart kärlek, och den är all around us. Frank Flink, eller som han titulerade sig i ett tidigare avsnitt: “the bad cop”, har nämligen fått den empatilösa fängelseinspektören Hildegun Wagners lilla Grinchen-hjärta att slå dubbla slag. Till en början en källa för olycka för båda parter när Frank Flink blir väldigt illa berörd av Hildeguns olika kärlekskranka utspel, och Hildegun Wagner i sin tur sårad. Det är sannerligen inte alltid lätt i kärlekens vildmarker.
Skvallerbyttan Bing Bång och Hildegun fördjupar sin symbiotiska relation som består av skvaller i utbyte mot julmust, men det ballar alltså snabbt ur när Byttan övertalar Wagner att Frank Flink är kär i henne trots att han i verkligheten tyvärr känner precis tvärtom. Till Byttans försvar är hela idén om romansen ett hopkok av mormor Stulia, ilurat Byttan en sen kväll i fångelsehålorna. Oavsett vem som är skyldig till lögnerna leder alltihop till slut till en händelse där Hildegun hoppar på Frank i självaste kyrkan.
Tyvärr tas den romantiska men ur Me Too-synpunkt lite problematiska pussen emot dåligt. Tror Wagner! Hennes hjärta skrumpnar ihop medan Frank Flink plötsligt får helt nya perspektiv på den kvinna som han tidigare tyckte var “vidrig”. Det brev han börjat skriva för att begära sin egen omplacering rivs isär och regnar i tusen bitar över kontoret. Legenden säger att det fortfarande gör det. Vi får hoppas att Hildegun inte behöver vara heartbroken länge till eftersom tillståndet verkar skruva upp hennes Mussolini-tendenser svårt.
Så vem har egentligen tagit Rosen från Sinai? Kan det verkligen vara, burr, Paul Isman? Hur ska romansen mellan våra två Machiavelli-fans sluta? Kommer Tures mamma att hämta sig från insikten att hennes son är, flämt, snäll och hederlig? Vad som ska hända i detta land där ingen kan ljuga utan att hålla fingrarna i kors bakom ryggen får vi reda på nästa vecka. Vi ses igen då kära rövare och banditer!
Avsnitt 4–10
Nu är vi hela tio avsnitt in i julkalendern och mycket har hunnit hända! Bland annat: ett stöldförsök, en kidnappning, ett stöldförsök nummer två, ett olyckligt fängslande, fin bonding mellan mormor och barnbarn i fängelseborgen, en frisläppning och illegalt avlyssnande av minderårig.
Det har även kommit kritik! Det är vid det här laget en riktig tradition att absolut ingen julkalender slipper undan ett folkuppror på i alla fall någon punkt. Till och med när SVT ansträngde sig extra mycket för att undvika bråk på Familjeliv.se med 2019 års julkalender Panik i Tomteverkstan (“Ska man vara krass så kan man säga att det är publikfrieri”, sa SVT Barns chef Johanna Gårdare till Nöjesguiden) slutade det med att den också blev kritiserad: för att den helt enkelt inte var så bra. Oavsett om det är korrelation eller kausalitet i görningen, känns det i alla fall bara som ett hälsosamt tecken att En hederlig jul med Knyckertz råkat ut för arga föräldrar i kommentarsfält som inte vill att barnen plötsligt ska börja “hitta” saker lite överallt. Själv tänker jag att ju tidigare kleptomanfasen infaller, desto bättre! Straffmyndig blir man vid 15, just saying.
Men! Till de riktigt stora rubrikerna. Svenska folket avslöjade sig som allvarligt uttråkade när information om en kaffekopp som plötsligt ändrade färg och form från ett klipp till ett annat började trenda på sociala medier. Gammelmedia plockade upp (!) och numera har misstaget som någon stackars utarbetad person i filmcrewet gjorde under filminspelningen fått namnet “Muggmissen” för all framtid. Nu lugnar vi oss, känner jag personligen. Tänk på barnen i Engelska Skolan!! Och på människan som blev satt på att skriva artikeln om “Muggmissen”.
Vad annars har hänt? Bove har blivit kidnappad av en relationsterapeut (spelad av David Nzinga), som vill att familjen ska inse hur mycket de gillar varandra egentligen. Relationsterapeutens klientel verkar till stor del bestå av andra yrkeskriminella så när familjen Knyckertz tillsammans ska försöka sig på att stjäla Rosen från Sinai är det någon som har råkat tipsa andra om kuppen. Rosen blir stulen, kanske av någon av de fem andra identiska tjuvfamiljerna som också befinner sig på brottsplatsen, men tyvärr inte av våra kära protagonister.
Framförallt har Brottbyborna fortsatt göra det som de gör allra bäst: gaslighta Ture. Ture blir anklagad för stöld var han än går, trots att han bär omkring på alla kvitton han någonsin fått (samma här, Ture. Dock av andra skäl). Men han lyckas alltså trots det hamna i fängelse för att ha stulit Rosen, såklart utan att ha gjort något överhuvudtaget förutom att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Stackars Ture som egentligen bara vill läsa om Raskolnikovs ångestfyllda promenader genom 1860-talets Moskva i fred. Som tur är leder fängelsevistelsen ändå mest till mysig kvalitetstid med mormor Stulia: i hennes cell får Ture sova på en kal madrass och lyssna på när hans mormor bråkar med cellgrannen Skvallerbyttan Bing Bång. Ture och mormor får till och med en nattlig visit av Kriminellen, som genom sitt försök att hjälpa dem rymma från fängelset mer och mer börjar kännas som julkalenderns äkta hjälte (antihjälte). Ture vägrar tyvärr följa med eftersom att han vill “bli rentvådd” först. Den ungen har eventuellt läst för mycket Bamse.
Paul Isman (newsflash: paul+isman = polisman!!!!) och Frank Flink fortsätter sina bravader som good cop/bad cop tillsammans. Man skulle också kunna beskriva dem som dum-snäll/dum-lyssnat-för-mycket-på-rättegångspodden. Medan Frank Flink bestämmer sig för att börja stalka 11-åringen Ture via en gömd avlyssningsmikrofon kliver Paul Isman fram och blir en sorts Gandalf-gestalt för Ture, som inte har en enda person som tror på hans hederlighet förutom möjligtvis Kriminellen. Gandalf, eller jag menar Paul Isman, är också den som berättar för Ture att han är avlyssnad. Rörande. Något som är motsatsen till rörande är att Ture har fått mer och mer psykiska men av att bli konstant manipulerad av alla, och verkar börja tro att det kanske var han som tog Rosen från Sinai ändå. Mycket oroande!
Vidare gick en TikTok som handlade om hur sexig Frank Flink är viral i veckan. Inga kommentarer på det, förutom att folk borde passa sig riktigt noga. Han är upptagen med fängelseinspektören Hildegun Wagner!! Back off!!
Avsnitt 1–3
Ho ho ho! Gävlebocken har brunnit ut, facklorna hytta mot Bianca Ingrossos överprisade adventskalender har sänkts något, Folkhälsomyndigheten citeras för fullt igen och familjen Lundell har officiellt kickat igång julen på sin Youtubekanal – vi har många olika traditioner för att fira jesusbarnets ankomst till jorden. Inte minst sänder självklart Sveriges Television sin årliga julkalender med både skratt och gastkramande underhållning för stora och små.
Årets julkalender utspelar sig i Brottby, en, citat Wikipedia, “tätort i Vallentuna kommun med 262 invånare.” Där bor den lilla familjen Knyckertz, bestående av mamma Fia, pappa Ove och barnen Ellen och Ture. Pausar man här låter det som att det ska bli någon sorts skildring av den moderna kärnfamiljen, kanske i Norén-aura, fast för barn? Men vänta, stopp!!! Vi vill inte ge SVT några möjligtvis katastrofala idéer. Som tur är framkommer det snabbt att familjen Knyckertz inte är som alla andra dysfunktionella kärnfamiljer – de är nämligen tjuvar.
Man fattar snabbt att det inte bara är ett yrke att vara tjuv. Knyckertz identifierar sig som tjuvar på samma sätt som andra identifierar sig som “foodisar”, “entreprenörer”, “fågelskådare”, “LCHF”, “humanister” och “inspiratörer”, bara för att tipsa om några titlar att lägga till i Instagrambion. Att vara tjuv är en livsstil. En inställning som jag verkligen önskar alla Sveriges kleptomaner, för lite ökad självacceptans och sinnesro.
Granne till Knyckertz i radhuslängan bor polisen Paul Isman (spelad av Claes Malmberg). Det här är inte ett lika stort problem som man kan tro eftersom Paul är extremt medberoende till Knyckertz kriminella leverne. Paul är också därför en extremt dålig polis som trots att han i princip kan höra Knyckertz smida planer genom väggarna inte lyckas lista ut vem det egentligen är som utför alla brott i staden.
Det är nämligen Knyckertz roller att vara tjuvarna i staden, lika viktigt som det är polisen Pauls roll att vara polis och biskopen Kikkis roll att sprida kristligt ljus över Brottbyborna. Det finns uppenbart ett intresse för ett skråsamhälle här, något som jag tycker att SVT skulle kunna ta vidare i någon kommande julkalender. Vad sägs om en hederlig jul på Stortorget i Stockholm år 1520? En hederlig jul med Nils Dacke? Det finns mycket spännande och lärorikt att hämta ifrån!
Precis som förra årets skildring av HVB-hemmet som en gammal herrgård/barnhem, är hela estetiken och skildringen av Brottby samhälle lite märkligt gammaldags. Jag vet inte om det här är en pik till att december månad idag inte är speciellt romantisk med sina ljusinstallationer i Mall of Scandinavia och memmo-hälsningar från Morgan Alling. Det är i och för sig farlig mark att träda in på för en julkalender att bli för realistisk, något SVT tidigare mött kritik för bland annat när de lanserade 1972 års kalender Barnen i Höjden som i princip endast utspelade sig på en grå asfalterad gårdsplan och i ett nedklottrat trapphus. (En julkalender som jag vill tipsa om trots att en del ansåg den vara djupt deprimerande.) Så, som vanligt är alla offentliga verksamheter plötsligt otroligt mysig cottage core. När Ellen i avsnitt ett stjäl en julgran från ålderdomshemmet finns inget linoleumgolv eller parkeringsplatsutsikt och det kanske är tur.
Knyckertz har ett mycket större problem än grannpolisen, och det är Ture. Men innan vi går in på det måste vi såklart förklara hur allt funkar: alla tjuvar i julkalendern lever nämligen efter en sorts order och är indelade i hierarkier. Man kan vara småtjuv men också uppgraderas till mästertjuv om man lyckas håva in en riktigt dyrbar klenod. Vem som får flyttas från att vara småtjuv till att blir mästertjuv bestämmer Förbrytarakademien, som består av ett gäng tanter med hornbågade glasögon som huserar i vad som utåt sett verkar vara en fängelseborg (medeltidsanspelning igen) men där fångarna i själva verket kontrollerar allt. Mamma och pappa Knyckertz vill desperat bli tilldelade titeln Mästertjuvar och skulle göra allt för att nå dit. Därför börjar de att planera sin storkupp: att stjäla nationalskatten Rosen från Sinai från Brottby kyrka.
Men det verkliga problemet är alltså sonen Ture, som inte alls hänger med på familjens kriminella vanor. Det enda han önskar sig är en julklapp med kvitto. Hu!! Han vägrar också att gå med på föräldrarnas plan att stjäla från självaste Guds boning, Brottby kyrka. ”Om man ger ett barn tillräckligt med kärlek så kommer kriminaliteten av sig själv” säger Ove, ett underbart citat som tyvärr förstörs när mamma Knyckertz säger ”Eller så är det precis tvärtom.” “Jag har närt en tjallare vid min barm!!” kanske hade varit en mer passande replik.
Det bör också nämnas att familjemedlemmarna har smeknamn: Ove kallas för “Bove”, Ellen för “Kriminellen”, två utmärkta Instagramanvändarnamn enligt Generation Z. Det framgår tyvärr inte vad Ture har för Instagramnamn, jag menar smeknamn, men jag har några förslag. “Tjure”, “Bure” eller varför inte “Njure”? Det oroar mig svårt att mamma och pappa Knyckertz inte tänkte på det här när de namngav honom. Dömd till misslyckande från början.
Allt som allt verkar det hittills som att årets julkalender är en romantisk dröm om den gamla goda kriminaliteten, en tjuvfamilj och ett barn med godhetskomplex. Frågan är bara hur de ska undvika att det blir en lätt trivial godhetsknarkande historia om att man inte ska stjäla, men det lämnar vi åt framtiden.
