Horizon Inn

Fricky

Ända sedan Erik Friman blev Fricky har han levt i en egen isolerad värld på den svenska musikscenen. Delvis finns det få artister i landet som har rört sig i samma musikaliska vatten som Frickys norrländska blandning av hiphop och R&B frodas i. Delvis känns det också som att musiken i sig har vänt sig inåt mer och mer sedan det stora genombrottet Aqua Aura kom 2018. Den debut-EP:n var spexig och nästan komisk på sina håll. Uppföljaren Fricktion var å andra sidan en omfamning av sårbarheten och ärligheten som bara sipprade igenom sprickorna ibland på debuten, men denna gång till blandade resultat. 

Medan Fricktion fortfarande hade en fot kvar i den moderna svenska rapscenen, med hintar av trendig produktion och features av artister som 1.Cuz, så fullbordar det nya albumet Horizon Inn Frickys totala isolering från sina kollegor. Det finns väldigt få spår av Aqua Aura kvar här. Istället bjuder den nya plattan på en fantastiskt välkomponerad blandning av drum and bass, jungle, och R&B. Det är också utan större konkurrens den vackraste och mest fulländade musiken Fricky har släppt hittills. 

Från och med att titelspåret drar igång skivan med en rungande dos av galaktiskt gung är det som att resten av världen försvinner en stund. Du är i Frickland nu, och du gillar det en hel del. Det första som slår en är produktionerna. Det krävs kreativitet för att rida dem så bra som Fricky gör, men vi kommer dit sen. Utan att falla in i för mycket svamliga new age-doftande liknelser så känns albumets ljudbild ofta som att lyftas upp och få en stor kram av stjärnhimlen. Ljuddesignen ska ha oändligt med rosor, för varenda spår är fyllt med örongodis. Ta den böljande basen på Puff Daddy Issues, de riktigt maffiga trummorna på Heady, eller hopkoket av syntljud som inleder det tidigare nämnda introspåret.

När det kommer till Fricky och hans egna insats är spåret Porslin ett målande exempel på det unika sätt han navigerar i dessa ljudlandskap. Här ropar Fricky ut helt oförståeliga fraser över två minuter av syntparadis som delar mer DNA med någon av Tangerine Dreams skivor från 80-talet än den gör med dagens svenska hiphop. Det är bland det finaste jag har hört detta år. Detta spår är inklämt mellan DiCaprio och Häntextra, två atmosfäriska drum and bass-produktioner som Fricky tar sig igenom med en oklanderlig expertis – det är nästan som att mannens signaturmässiga melodiska rapleverans alltid var menad för att rappa över dessa sorters beats.

Det som håller tillbaka Horizon Inn från att kännas helt komplett är textförfattandet. Intrycket är att Fricky ofta prioriterar hur ord låter, snarare än hur de faktiskt känns. Verserna här känns ofta som en inre monolog av ändlösa catchphrases – det är stil över substans. Medan formuleringar som “Åh jag vill inte vara en prick, det känns bra mycket bättre att vara en frick” låter bra över det rätta gunget är det tveksamt vad de säger om Fricky som person eller hans syn på saker. Horizon Inn är ett album som låter alldeles underbart, ibland kan man bara önska att det skulle säga något mer också.

Därför kommer albumets absoluta höjdpunkt just där orden verkligen får ta plats, på singeln Nattbuss. Här kliver Fricky och hans kollaboratörer iväg från den energiska drum and bass som definierar albumets första hälft, och vi får istället en riktig pärla i form av en dimmig poplåt. Här minglar gnuggande bas med ett drivande breakbeat och utsmyckningar av synt och akustisk gitarr, samtidigt som Fricky famlar efter känslomässig klarhet. Reflektioner över år av att “ha varit så jävla dum” verkar landa i ett simpelt mantra: “Det var då, tror jag måste tänka så: att det var då”. Även om Horizon Inn är ett album där rösten främst används som ett instrument och smälter in i den heltäckande ljudbilden, är det också fint med ett ögonblick där Frickys ord resonerar klart och tydligt. 

Plattan går också i hamn på ett snyggt sätt med Lovers The Beach som når ett klimax som kanske mest känns som hur albumets omslag ser ut – Fricky står ensam på en klippa, med ryggen mot ett hav i solnedgången. Jag vet inte mycket om hur Fricky egentligen mår (eller hur det går), men han ser rätt fri ut på omslaget och det sista spåret känns just som en frigörelse.

Det är tacksamt att Fricky och hans kollaboratörer har det sunda förnuftet att hålla plattan till nio tighta spår. Det gör att Horizon Inns vackra, norrskenstäckta värld blir en plats man inte riktigt hinner tröttna på, utan snarare vill dyka ner i om och om och om igen. Någonstans känns det som att Fricky med detta album äntligen har anlänt som en fullt formad artist, obelastad av någon form av förankring i en viss scen. Aqua Aura i all ära, men här har han hittat hem på riktigt.