Home, before and after

Regina Spektor

Det är 2007 och en äldre skolkompis har precis lånat mig sin CD av Regina Spektors, då hyfsat nya album, Begin to Hope. Jag har kjol över jeansen och lyssnar på skivan i mitt gammelrosa sovrum. Hitlåten Samson känner jag igen från radion, så jag spelar den om och om och om igen. Försöker sätta de höga tonerna men de spricker.

Låten är lika välkänd idag och så fort någon tar ton på refrängen verkar alla kunna den. Den amerikansk-ryska låtskrivaren och musikern har skapat många hits, som Two Birds och The Call. Musiken som är väldigt klassiskt inspirerad för tankarna till estetiken Twee, röda läppar, blåa ränder och en Zooey Deschanel-lugg. Nu är det 2022 och Spektor släpper sitt första album på 6 år: Home, before and after. 

Albumets första låt, Becoming All Alone, har en klassisk och förutsägbar uppbyggnad och ljudbild. Den börjar lugnt, sväller sedan och fyller kroppen med teatraliska stråkar och energiska trummor. Låten handlar kort och gott om att bärsa med gud, Spektor ställer sökande frågor och sätter ord på sina existentiella funderingar med fraser som ”The whole world makes me carsick” och ”Why doesn’t it get better with time / I’m becoming all alone again”. En uppgiven och sökande låt som blir startskottet till albumet. 

Albumets andra låt, Up the Mountain, blir en kontrast till den första. Den börjar med ett pratande intro som ger ifrån sig en sagolik, nästan obehaglig känsla. Resten av låten är lekfull och tja, oväntad. Texten är upprepande och ganska flummig med en intensiv refräng. Det är en vågad låt som ligger i gränslandet mellan att vara unik och nytänkande till rent av dålig. Det blir alldeles för mycket som händer, så elementen slår ut varandra och låten landar till slut platt.

I den efterföljande låten, One Man’s Prayer, finns återigen gud som en bikaraktär. Låten berättar om en högmodig och uppblåst önskan från en man till gud: en kvinna som avgudar honom. Till en svängig ljudbild sticker fraser som denna ut: ”I just want a girl beneath my feet / To tell me I’m her king and then beg me for a ring / And I want her to be afraid of me / And think that I might leave her and that I will not believe her / When she says that she cares for me”. Ironin i låten ger den ett feministiskt budskap, då mannens böner till gud eskalerar från att få prata med en kvinna till att äga henne. De mer grova förfrågningarna sjungs med samma lätthet som de oskyldiga, vilket får lyssnaren att tänka att mannen i låten tycker att det är lite begärt att få styra över en kvinna, vilket är skrämmande. Budskapet är starkt och även fast utförandet inte håller samma standard så dröjer sig låten kvar. Den pianobaserade balladen, Raindrops, är i sin tur härligt klyschig och kvalmigt söt. Spektor lyckas göra enkelheten fängslande och i detta format får hennes distinkta röst verkligen lysa. Ändå etsar sig låten inte fast. 

Vi når albumets mitt med låten SugarMan, som inleds med texten: ”Skies are blue when I’m with you / They turn grey when you’re away”. Spektor leker verkligen med enkelheten, tänjer på den och ser hur långt den går att dra. Rimmande och förutsägbara texter, något som kan bli trist men som i detta sammanhang fungerar. Enkelheten står i centrum av albumets sjätte låt också, What Might Have Been, där hon till en atmosfärisk och dramatisk ljudbild rabblar saker som passar bra tillsammans. Banala ting som färger till känslor, inre och yttre sensationer. Hon lyckas kittla lyssnarens barnasinne och göra en nyfiken även om låten i sig inte är särskilt intressant. 

När en ser att låten Spacetime Fairytale nästan är nio minuter lång blir första reaktionen varken lycka eller intresse, utan snarare en suck – vilket tyvärr säger mycket om albumets tidigare kvalitet. Lyssnaren möts snabbt av stråkar och ett myllrande piano, det händer mycket men inget som griper tag, vilket leder till att man snabbt zonar ut. De två sista minuterna består av både finstämdhet och strukturerat kaos som blir en liten shot för lyssnaren, men frågan är om man orkar ta sig ända hit? 

Vi börjar närma oss slutet av albumet med låten Coin. Här är texten väldigt direkt och ställningstagande då historien som berättas i låten är en spegling av dagens samhälle och berör frågor som krig, demokrati och mer filosofiska ämnen, som meningen med det hela. Berättelsen fångar ens uppmärksamhet men lämnar en besviken då slutsatsen är ”Love is enough of a reason to stay”. Den berör stora och små viktiga ämnen, men det blir en aning banalt och framkallar nog mer ögonrullningar än rop. Till sist har vi balladerna Loveology och Through a Door, bitterljuva och lättsmälta med liknande klassiska element som tidigare låtar. Hela albumet avslutas med frasen ”Home is where the lights are on / No matter how long you’ve been gone”. 

Home, before and after är väldigt ambitiöst, både ljudmässigt och ämnesmässigt. Samtal med Gud, samhällskritiska budskap, mäktiga stråkar och väldigt spridda ljudbilder. Även om mycket kittlar lyssnarens intresse blir helheten rörig. Det märks att storhet och något genialt var i åtanke, men istället är albumet till stor del platt och övermäktigt. Ingredienserna är goda men resultatet är trist i smaken. Spektor slog igenom tidigt i sin karriär med ett väldigt specifikt sound, vilket gör att man har en ljudbild i åtanke när man sätter på en av hennes låtar. Samtidigt har hennes tidigare musik lämnat stora fotspår som detta album tyvärr inte fyller – det farliga med att ha etablerat en så tydlig röst för sig är att man antingen måste upprepa eller överträffa tidigare verk, något som Spektor tyvärr inte lyckas göra med Home, before and after.