GUTS

Olivia Rodrigo

Googla “raketkarriär” och Olivia Rodrigos namn kommer stå längst upp. Över en natt gick hon från att ha varit en Disney-skådespelerska som bara amerikanska tonåringar hade koll på till att ljudsätta en hel generations tonårsångest och sorgsna kärleksöden. SOUR slog streamingrekord efter streamingrekord för ett debutalbum och låtar som drivers license, good 4 u och deja vu har efter enbart två år blivit samtida klassiker. Efter att första singeln vampire släpptes i somras tillsammans med ett albumomslag som liknade SOURs var det dock oundvikligt att inte förvänta sig något annat än omgång två av debuten. Melodramatisk och dynamisk första singel: check. Lila och minimalistiskt omslag: check. Går det verkligen att upprepa en monstersuccé genom att följa ett närmast identiskt recept?

Nå, identiskt är det ändå inte. GUTS är mer förankrad i punkrocken än sin föregångare, och balladerna är numera färre och sekundära. På SOUR var just balladerna ett av skälen till albumets långvariga framgång – bara drivers license hade släppts på förhand och samtliga ballader hade en tidlös kvalitet, som om man hört dem förr men ändå inte. På GUTS sticker logical ut som den klart bästa balladen, Rodrigo sätter pricksäkra ord på hur korkad kärlek kan få en att känna sig, men i slutet klandrar hon sig själv för att ha satt sig i den sitsen från första början. Bortsett från logical slår de övriga balladerna på GUTS inte lika hårt i magen som man är van vid. lacy låter som ett av de mindre minnesvärda spåren på Lordes Solar Power, inte bara melodiskt utan… allt inräknat. Rodrigo vräker ur sig orden “You built me up to watch me fall / You have everything and you still want more” på the grudge, och även om de gör ont går det inte att förbise att låten är som en förlängd version av verserna i drivers license rent melodiskt. Det sista spåret teenage dream börjar trevande innan bryggan tar fart och avslutar hela albumet i ett riktigt mäktigt crescendo.

Balladerna blir nödvändiga andningspauser på GUTS, och istället är det de rockigare spåren som utgör albumets kärna. Rodrigo reinkarnerar den musik som var så stor under åren då hon själv lärde sig gå, och det är mycket mer indie än på förra albumet. Första spåret all-american bitch inleder likt Lady Gagas Joanne för att sedan explodera i sann American Pie-anda. Singeln bad idea right? är gjord för att tudela åsikter med nonchalant levererade verser och en högljudd, nästan störig refräng, men ingen kan förneka det beroendeframkallande riffet som skiftar form genom hela låtens gång. Tagen ur albumkontexten påminde den första singeln vampire lite väl mycket om drivers license – men inbäddad bland de andra spåren funkar låten bättre i och med att det nästan känns som den enda regelrätta poplåten på GUTS.

I kontrast till titeln är ballad of a homeschooled girl en punkrockig referens till både Rodrigos eget liv och till kultfilmen Mean Girls, och samtidigt en anthem för alla med åtminstone en gnutta social ångest. get him back! visar en ny sida av Rodrigo med sitt släpiga tempo och talade verser om hur avundsjuk och skyldig hon vill att exet ska känna sig. Om inte love is embarrassing stod under Rodrigos namn hade vilken indieälskare som helst ätit upp detta utan tvekan, och även det här spåret är en spännande utvidgning av Rodrigos (uppenbarligen lila) palett.

GUTS är betydligt mer aggressiv än dess föregångare, och det är tydligt att hon valt att utveckla soundet som vi fick en försmak av på SOUR. Det är dock svårt att komma från det faktum att albumet är en ganska varsam uppföljare till debuten – den rockigare approachen till trots. Samtidigt är det såklart smart att bygga på den repertoar som snabbt blivit så älskad av många i ett så tidigt stadium av karriären. Texterna är smarta, snygga och produktionen imponerar minst lika mycket som på SOUR. Frustrationen Olivia Rodrigo utstrålar är ofrånkomlig, och låtarna på GUTS kommer garanterat skriksjungas med i på dansgolv, i bilar och i sovrum – det hörs långa vägar att det är det låtarna gjorda för.