Recension: Godzilla vs. Kong
Godzilla vs. Kong är en ambitiös fördjupning av Universal Studios monsterversums mer campy element. Men deras fortsatta besatthet att berätta en klassisk Kaijuberättelse ur människans perspektiv lämnar inte plats för filmen att ta sin sanna form som en ren monsterfilm.
Skräckregissören Adam Wingard sammanfogar de tidigare filmerna från monsterversumet för första gången i seriens korta historia. Tillsammans med fem olika manusförfattare utlovas en episk crossover utan like. Men ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar man säga. Resultat är invecklat världsbygge, osammanhängande handlingar och one-liners som går på linjen mellan töntigt och häftigt. Fans av serien kan dock glädjas av att Godzilla vs. Kong innehåller några av de bästa fightsekvenserna som erbjudits sen den första Godzilla (2014) hade premiär.
Filmen tar plats i en post-Godzilla värld, så att säga. Genom åren har det accepterats att en uråldrig ödla simmar runt världen i fred, så länge inte någon annan lika uråldrig varelse visar sig och hotar Godzillas titel som jordens alfa. Allt detta kommer ändras när Nathan Lind (Alexander Skarsgård), en professor och misslyckad författare får uppdraget att transportera den inlåsta och ofarliga primaten Kong till jordens mittpunkt där dessa titaner härstammar från. Jag vet, men det blir bara knäppare härifrån. Tillsammans med forskaren Ilene Andrews (Rebecca Hall) som överser Kong, hennes döva adoptivdotter Jia (Kaylee Hottle) och den opålitliga Maia Simmons (Eiza González) tas Kong ur sin bur vilket triggar Godzilla att hitta och utplåna honom för att säkra tronen som alfa. Detta är bara första akten, vi har en lång väg att gå…
Parallellt gömmer sig ett mysterium under jorden hos företaget Apex Cybernetics, lett av VD:n Walter Simmons (Demián Bichir). I stora anläggningar utförs farliga och oetiska experiment med målet att återigen göra människan till jordens alfa. Denna konspiration undersöks i hemlighet av tinfoil-poddaren Bernie Hayes (Brian Tyree Henry) och barnen Madison Russel (Millie Bobby Brown) och Josh Valentine (Julian Dennison).
Som ni ser så är detta en smärtsamt formula-isk monsterfilm som prickar varje punkt på bingokortet. Ett hot nalkas som endast kan stoppas med hjälp av en enstöring som anlitas av en myndighet? Check! Av oförklarliga skäl tas ett barn med på den livsfarliga expeditionen? Check! Det riktiga monstret visar säga vara en galen entreprenör med bristande moral? Check!
Inget fel på dessa pusselbitar i sig, men narrativet kräver ohälsosamma mängder av exposition, “suspension of disbelief” och tålamod för obetydliga scener. När filmen är över visar det sig att det enda, och jag menar bokstavligt talat det enda, Millie Bobby Browns plotlines-syfte var exposition och en “deux ex machina”. Liknande förödande misstag i filmens narrativ ställer frågan om de negativa överväger de positiva.
Detta är upp till varsin tittare. Men där Godzilla vs. Kong briljerar är dess fantastiska ensemble av skådespelare. Alla tilldelas varsin stund att ta plats men samspelar så väl på varandras styrkor. Cinematografin, och mer specifikt ljussättningen och specialeffekterna, är stilfulla och levande. Världen målas av vackra kontrasterande neonfärger som representerar de två krafter som härjar. Tokyo avbildas som en eterisk Cyberpunk-boxningsring för Godzilla och Kong. På tal om dessa titaner så är det med dem som filmen fungerar som bäst. Deras olika motiveringar, anknytningar och styrkor är ovanligt effektiva. Konflikten mellan de två jättarna är förödande men storslagen och koreografin får skina mer än vad den gjort i tidigare filmer där oftast en eldsprutande ödla slåss mot en blixtsprutande ödla. Nya element som vapen och överraskande krafter presenteras som personifierar fightsekvenserna och får dem att stå ut från mängden.
Sammanfattningsvis är detta en typisk kioskvältare passande för sommaren och återöppnandet av biografer. Om du tror att den här filmen är för dig så har du antagligen rätt och jag kan rekommendera er att ansvarsfullt ta er till biograferna. Svaga till pinsamma karaktärer, narrativ och repliker tar mycket plats under filmens 113 minuter men emellanåt får även den största skeptikern (jag) små stunder som får dig (mig) att erkänna: “Okej, det där var coolt!”.
