Gemini Rights

Steve Lacy

Efter tre långa år har R&B-gruppen The Internets gitarrist Steve Lacy släppt sitt andra album. Som sångare, producent och låtskrivare har Lacy samarbetat med några av de största artisterna i världen, inklusive Kendrick Lamar, Solange, Goldlink, J.Cole och Denzel Curry. Med debutalbumet Apollo XXI under bältet är kritiker och fans spända att se vad artisten kommer med härnäst, och nu är väntan över. 

Under loppet av tio låtar kastas lyssnaren mellan de toppar och dalar som man kan stöta på efter en avslutad relation. Med känslor som förtvivlan, ånger, lättnad och längtan får vi inte bara ta del av kärlekens alla kanter och hörn. Rent musikaliskt får vi även höra inslag av en rad olika genrer – bland annat indie, psychrock, R&B, funk och bossa nova. Trots de olika inslagen håller sig albumets röda tråd tydlig från start till slut. 

Albumet startar lent och smygande med Static. Lacy låter både uppgiven och bestämd medan han sjunger om att han förtjänar bättre än sin förra partner. Spåret styrs av endast ett piano och en lugn gitarr, något som kompletteras av Lacys egna stämmor i bakgrunden. Som en fortsättning på detta tema, uttrycker Lacy sin frustration i de svårigheter han har att släppa taget av sitt ex på spåret Helmet. Produktionen består av ett sorglöst sound med funkiga element och körsång från artistens systrar, i kontrast till Lacys skarpa och irriterade narrativ, och den lättsamma undertonen i musiken och den sårbara situation i textförfattandet hade passat perfekt som soundtrack till en romantisk komedi.

Den lättsamma undertonen fortsätter på albumets nästa spår Mercury. I denna bossa nova-inspirerade produktion möts lyssnaren ännu en gång av filmisk bakgrundssång samt Lacys falsett som kompletterar lekfulla maracas som vaggas i bakgrunden. “Venus in retrograde got me in bed / And thinkin’ ‘bout all of the shit that I said”. Artisten reflekterar nu istället kring sitt eget agerande. Under låtens gång kastas Lacys mellan sina inre konflikter, där skuldkänslor sätter artisten i en inre spiral. Lacy leker med de karaktäristiska dragen för stjärntecknet tvilling och sätter det i relation till sina känslor på ett vackert och skört vis: “My layers, all these sides / Could you stick by for the ride? It’s a thrill, and I don’t even know how to feel / It might be too real”.   

Tempot blir lugnare på spåret Buttons. Vi stöter på influenser från Childish Gambino och The Beatles med psychrock på menyn. Ett galaktiskt sound möts av den sårbarhet och bekräftelse som Lacy nu visar sin före detta partner, något som leder till att han manipuleras av partnern. I låtens outro tar gitarren och basen mer plats och växer ihop med Lacys utrop fullt av frustration, något som gör spårets narrativ ännu tydligare. Som ett metaforiskt skifte till andra delen av Lacys upplevelser möts vi av The Internets Matt Martians som upprepar frasen 2Gether ihop med Lacy i harmoni. Vi möts nu av tunga syntar i samband med att Lacy får tillbaka insikterna han hade från början: att den här relationen inte funkar för honom… för tillfället. 

Albumet avslutas med tre starka höjdpunkter. Amber är personifierandet av den partner som Lacy ångrar att han träffat. Ett filmiskt intro leder till den catchiga refrängen, och frasen “I wish I never met you no more” omringas av gospelinspirerande bakgrundstämmor och det melodiska pianot. Som lyssnare hade man dock hoppats på att Lacy varit mer orädd och släppt kontrollen mer för att lägga till ett mer emotionellt lager tills narrativets budskap. Sunshine präglas av en mer monoton produktion, likt den på Bad Habit, men låtens narrativ är dock ett kraftfullt ett och bär ett tidlöst beskrivande. Lacy sjunger tillsammans med sångaren Fousheé om den kärlek de alltid kommer ha för varandra trots att de går åt separata håll. Gitarren leker runt Fousheés stämmor och leder till slut till att Lacy ännu en gång hamnar där han var från början – med inställningen om att den förra kärleken faktiskt var den rätta. Lacys varma och romantiska falsett på avslutande Give You The World känns inspirerad av Prince, något som kombineras väl med synt och funkig bas. Tonerna sitter inte helt felfritt, men det bidrar bara till att spåret får en tydligare lo-fi-känsla.

Gemini Rights tar lyssnaren på en resa, både med produktion och narrativ. Steve Lacy har överträffat förväntningarna kring hur hans andra album skulle låta rent produktionsmässigt. Ett album som presenteras i kronologisk ordning uppskattas alltid, och Gemini Rights blir likt en film där Steve Lacy agerar huvudpersonen som gång på gång faller för sitt ex. Den genremässiga variation man får ta del av på albumets tio låtar återspeglar Lacys mångsidighet och kompetens som producent, låtskrivare och sångare. Gemini Rights är definitivt ett album för dig som vill känna main character energy under resten av sommaren, med låtar som definitivt kommer loopas i många personers sommarspellistor.