For All The Dogs

Drake

It’s finally time For All The Dogs. Det fruktade och framskjutna albumet är här. För att vara ärlig var jag osäker på om detta album ens skulle få se dagens ljus, och det är med en lätt nervositet som jag trycker play. 

Det har hintats om att albumet ska ge fansen mer av the old Drake, och vara en tillbakablick till artistens tidiga dagar, där sårbara, känsloladdade texter stod i fokus och gav lyssnaren en lite mer relaterbar upplevelse. Och likt många gånger förr möts vi av röstmeddelanden inspelade av diverse kvinnor, texter om problematiska relationer och inre konflikter. Denna gång ännu mer infekterat än tidigare. Nåväl, låt oss börja från början. 

Till allas stora chock är albumet hela 23 spår långt, och inleds med oskyldiga och intetsägande Virginia Beach – som för övrigt kanske skulle kunna ta hem titeln för Drakes sämsta album-intro – följt av ett nostalgiskt sound med typiska, melankoliska pianoslingor över ett Brent Faiyaz-inspirerat R&B-sound på Amen. En slags berättelse om en  snubbe som liknar Drake, och som verkar gilla att utse sig själv till den rätte för att lösa allas daddy issues. På Drake-fronten intet nytt.

Drakes typiska utstrålning av “I’m the Goat” är svår att missa, och den röda tråden genom albumet är att han återigen verkar sitta på en bitterhet gentemot allt och alla. Han sparkar både uppåt och nedåt i sina texter: shots are fired till alla som avundas honom, som inte är real nog, kollegor i branschen, människor som pratar skit och ifrågasätter honom, samt såklart gamla toxiska ex och olämpliga kärleksrelationer. Å andra sidan lyfter han sina riktiga dogs och äkta vänner, och inte minst sin egen ödmjukhet, trots att han ironiskt nog i samma andetag påstår att han är störst och mest framgångsrik av alla. Rader som “free all the dogs and fuck all the witnesses”, eller “she said she was vegan she eatin’ a goat” på kaxiga Daylight är bara några exempel. 

Behöver vi verkligen en rad till om Drakes triviala åsikter om diverse kvinnor i hans liv, eller om folk som vill komma åt honom på olika sätt? Knappast. Vid ett flertal tillfällen under albumets gång ställer jag mig själv frågor som: Börjar Drakes självbild förvridas mer och mer? Börjar hans motsägelsefullhet bli lite väl störande?

Många låtar har potential, men fallerar då de känns halvhjärtade. Bland annat Drew Picasso, 7696 Santa eller Bahamas Promises, trots försök till en mjukare ljudbild och sentimentalitet. Likaså BBL Love Interlude är en miss, där Drake snarare låter som en Ty Dolla Sign från Wish. Spår som dessa känns som utfyllnadsspår, utan någon substans. 8am in Charlotte och Away From Home sticker ut på den fronten och visar en Drake som inte känns lika låst. Även Members Only, Slime You Out eller Tried Our Best lyckas presentera hans mjuka sida på ett sätt som inte känns krystat.

Att albumet kryllar av stora namn är ett faktum: vi hittar spår med J. Cole, SZA, 21 Savage, Lil Yachty, och till och med omtalade Sexxy Red finns med på spåret Rich Baby Daddy. Det sistnämnda är kanske det mest intressanta samarbetet på albumet, då det bidrar med något uppfriskande och oväntat till den annars rätt monotona produktionen. ”Shake that ass for Drake” sjunger hon passande nog över en uppspeedad sample-melodi av Florence + The Machines Dog Days are over. En av albumets höjdpunkter utgörs av First Person Shooter med J.Cole, som har starka bars och en gäst som nästan överträffar Drake själv.

I övrigt skiftar dock samarbetena mycket i kvalitet och innehåll. När Drake inleder låten Gently med ett försök att sjunga på sin uppenbart knackiga spanska, ställer man sig själv frågan hur Bad Bunny ens kunde hoppa på denna låt. Även om den rent musikaliskt träffar mitt i prick, känns det nästan som att Drake gör narr av sig själv. Men vem vet, det kanske är det som är poängen? Andra spår som All The Parties med Chief Keef eller IDGAF med Yeat håller inte riktigt måttet, och hade likväl kunnat stanna i studion. Det blir tydligt att låtarna överlag hade förlorat spänningen utan dessa gäster, och snarare känns som plåster på såren för bristande motivation av huvudpersonen själv.

Något som dock håller måttet och genomsyrar albumet i sin helhet är en enastående produktion. Tydliga melodiska inslag på många låtar, passande och oväntade samples, stimulerande variationer på beats, och bra val av producenter. Det känns som att Drake har lyckats staka ut ett gäng som vet exakt vad som ska levereras, inte minst hans partner in crime Noah “40” Shebib och välkända Boi-1da. Även svenska producenter återfinns, bland andra Johannes Klahr och Richard “Liohn” Zastenker som gjorde entré redan på Drakes tidigare platta Honestly, Nevermind, samt de två nya tillskotten Mac Fellander-Tsai och Tom Schaeferdiek. Samarbetet med polaren och kollegan Lil Yachty verkar ha utvidgats: han syns på ett flertal produktioner och deras gemensamma spår Another Late Night är ett lekfullt inslag på plattan. 

Men en sak är klar: Drake behöver en välförtjänt paus. Ett kreativt andrum, en reset, och kanske en titt inåt, istället för att fortsätta leverera mediokra album resten av sin karriär, och samtidigt inte kunna hantera eventuell kritik. Att han själv sagt att han ska ta en paus från musiken på grund av hälsoskäl känns i samband med detta album väldigt rätt i tiden, och kanske har självinsikten inte svikit honom helt än. 
For All The Dogs är ett alldeles för långt album, och det finns verkligen inget rimligt argument till varför det ska ta nästan 1,5 timme av någons tid med tanke på det bristande innehållet. Det känns snarare som en dålig uppföljare till Certified Lover Boy. Samtidigt har vi sett förr hur album kan behöva lite tid att marineras, och kanske kommer även detta projekt kännas bättre om några månader när de första reaktionerna har lagt sig. Just nu känns det dock knappast troligt att något av spåren kommer få större genomslag än att tonsätta diverse innehåll på Tiktok, vilket lämnar en besviken vid en första anblick. Definitionen av average är inte något man vill associera Drake med, men det beskriver detta projekt på det mest träffande sättet.