Faith In The Future

Louis Tomlinson

Spekulationerna haglade när One Direction, gruppen som på egen hand återupplivade pojkbandskonceptet i västvärlden, tog paus på obestämd tid. Snart rullade alla medlemmar ut soloprojekt och frågan var uppenbar: Vem skulle bli gruppens svar på Justin Timberlake i ‘NSYNC? De flesta la sina pengar på den löjligt charmiga Harry Styles eller den sexigt mystiska Zayn Malik. Det var inte lika många som gissade på Louis Tomlinson. Om Malik och Styles var Messi och Ronaldo i One Directions lag, var Tomlinson mer som en stabil men inte så glamorös innermittfältare – nödvändig och nyttig med mer framstående lagkamrater framför sig, men med en tveksam förmåga att dra lasset helt själv. 

Nu när vi har facit i hand, var det fel att räkna ut Tomlinson på förhand? Nja. Debutalbumet Walls var ett generiskt och platt försök till att återuppväcka britpopen, och det nya albumet Faith In The Future rör sig tyvärr ännu längre in i ett musikaliskt tomrum. Det är inte en överdrift att säga att plattan är bland de mest slätstrukna, karaktärslösa albumen vi har fått från en stor popstjärna på ett bra tag. 

Man kan få en tydlig insikt i musiken som har inspirerat Tomlinson i albumets skapande genom att inspektera en spellista han delat på Spotify, fylld av låtar han tydligen pumpar när han befinner sig på turnébussen. Radiohead, Oasis, Arctic Monkeys och The Killers. Har man dessa namn i åtanke när man lyssnar på albumet blir det tydligt att Tomlinson har en stor kärlek för den alternativa rocken som definierade 90-talet och 00-talet i Storbritannien. Det är en kärlek som också speglas i Tomlinsons val av kollaboratörer på plattan – här hittar vi bland annat ljudteknikern Dan Grech-Marguerat, känd för sitt arbete bakom spakarna med just legendariska akter som Radiohead och Liam Gallagher från Oasis. Grech-Marguerats rena och utslätade penseldrag ligger tyvärr som ett täcke över hela Faith In The Future. 

Skillnaden mellan generationsdefinierande akter som Radiohead och Oasis, och det Tomlinson gör på detta album, skulle nämligen inte kunna vara större. Nyckeln till att förstå den karaktärslösa tolkningen av post-britpop som definierar Faith In The Future ligger snarare i en av Grech-Marguerats andra gamla samarbeten: Keane, det enormt framgångsrika bandet som kramade all själ ur den brittiska rockscenen när britpopens eufori hade lagt sig. Det är inte en smickrande jämförelse, men Faith In The Future låter ofta som att någon har fört Sussex-bandet in i 2022. 

Spåren Bigger Than Me, Chicago, och Saturdays är en triad av låtar som är kännetecknande för albumets sound, och därmed också problemen som hemsöker albumet. Alla tre är urtvättade powerballader som skriker 2009 på helt fel sätt. Å ena sidan låter det som att Tomlinson försöker så, så hårt att skapa inspirerande anthems här. Å andra sidan låter det inte som att det finns så värst mycket hjärta bakom den ambitionen. Delvis på grund av att texterna på albumet är så vaga och ospecifika att det faktiskt blir irriterande, och delvis för att Tomlinson är en oerhört platt sångare som knappt verkar bry sig om vad han sjunger om. 

Det blir inte bättre av att musikerna som ackompanjerar Tomlinson och hans texter verkar anpassade till den obryddheten. Alla instrument här låter som att de spelas av robotar, utan någon mänsklig touch. Man har istället lagt allt krut på att få dessa spår att låta stora rent produktionsmässigt, i ett desperat försök att maskera bristen på substans och spänning från bandet och sångaren. 

Singeln Out of my System är ännu ett illustrativt exempel. Det är en av albumets mörkare låtar, där man får intrycket att Tomlinson ska vädra ut alla sina problem. Låten kommer dock aldrig nära någon form av konkret problembeskrivning – Tomlinson refererar vagt till att han har “demons” och att han måste få någonting “off his chest”, men det utvecklas aldrig exakt vad detta någonting är. Spåret låter som The Weeknd i sina punkigare ögonblick, fast Kidz Bop-versionen. 

Common People är en helt annan sorts låt som lider av samma problem. Från början får man intrycket att låten ska vara en nostalgisk uppväxtskildring, men Tomlinson gör aldrig något mer än att skrapa på den allra översta ytan. Det är som att den tidigare tonårsidolen har tänkt sig att lyssnaren ska höra på låtarnas övergripande sound vad de handlar om, och att han och hans kollaboratörer därför har skitit i att skriva texter som utvecklar spåren bortom att vara glorifierade skisser. Nästan varenda låt på albumet känns som att du har gett en grupp väldigt professionella, men ansiktslösa studiomusiker en stencil för en viss sorts rocklåt, och bara lämnat det där. 

Det finns tyvärr ytterst, ytterst få ögonblick här som är värda att säga något gott om då de flesta spåren smälter ihop till en överproducerad sörja. Några ljusglimtar går dock att skymta. Även om produktionen alltid är oerhört slätstruken är arrangemangen stundtals medryckande, som på introspåret The Greatest med dess skräniga syntar och smutsiga trummor, eller Face The Music som sitter på en refräng som faktiskt slår rätt hårt. Written All Over Your Face har en helt okej basgång. Även på dessa spår gnager dock samma oförlåtliga problem som plågar exakt hela albumet: spelandet är stelt, och ingen av låtarnas melodier sätter sig när de levereras i Tomlinsons uttryckslösa röst över produktion som tvättar bort varenda spår av något som kanske hade kunnat vara intressant.

När albumets sista spår, That’s The Way Love Goes, rullar in, är det omöjligt att inte tänka på Hey There Delilah av Train, ett av 2000-talets vidrigaste band. Det är någonstans småmysigt med tanke på att Tomlinson framförde låten under sin tid i The X Factor, men också talande: Louis Tomlinson vill vara som banden och artisterna han avgudar, men tyvärr resulterar hans försök att åstadkomma detta i en samling bleka spillror av de hjältarna, istället för någonting som bygger vidare på deras verk. Faith In The Future låter utdaterat och mekaniskt, med en sångare som låter helt oinspirerad av sin egen musik, och ett band som gör det bästa för att sänka sig till hans ambitionsnivå. Det är väl värt att lyssna om man verkligen gillar Keane, i alla fall.