En gång i tiden (del 2)

Benjamin Ingrosso

Vad som först verkade vara ett album i det kortaste laget var i själva verket bara den första delen av Benjamin Ingrossos stora barndröm om att göra musik på svenska. I fredags släpptes nämligen den andra delen av En gång i tiden lagom efter säsongsavslutningen av tv-succén Benjamin’s, men även lagom till soligare dagar med tanke på albumets influenser. 

Om den första delen var en spretig introduktion till Benjamins svenska diskografi, är del 2 betydligt mer målmedveten i sin ambition. Det ska dofta Stockholms skärgård, jordgubbar med grädde och solbränd hud. Sommarromantiken är högst närvarande, och det även på spår som inte känns lika självklara i skärgårdsbrisen. Främst är detta ett starkt försök till att ge sig på vispopen, men egentligen är det inte konstigt att Benjamin lyckas här. Melodierna kan vara hans största styrka, och det är ingen dum egenskap att besitta i en genre som hänger extremt mycket på just melodierna.

Efter en vacker instrumentell ouvertyr vaggas lyssnaren sömlöst in i Allt det vackra, som känns som albumets klara huvudnummer. Förutom att albumet hade kunnat bygga upp mer momentum till låten finns det inte mycket mer att säga än att den har potential att bli en odödlig svensk sommarklassiker. Vemodet som byggs upp i slutet av första versen och som sedan kulminerar i den avskalade första refrängen lämnar en imploderande tom. Men ju längre låten fortgår fylls tomrummet av hopp och tillförsikt. 

Det stora röda huset lånar en melodislinga från Till slutet av augusti med Moonica Mac, som även är med på spåret som gästartist, och fullständigt briljerar med sin stämmas skörhet. Även om låten avslutas med ett orkestralt arrangemang fungerar denna lika självklart i sin enkelhet med gitarr en sensommarkväll på valfri brygga. Sedan följer I min lägenhet, spåret som bryter av allra mest från helheten, men inte utan goda skäl. Här transporteras vi från skärgårdsidyllen till innerstadssommaren, och upplevelsen av hur ensamt det kan kännas att växa upp. “Älskar att va själv / Men jag hatar att vara ensam” upprepas i sticket och sätter orden på hela hans generations vilsenhet i livet, och varför inte göra det på en befriande souldänga?

Stockholmstemat fortsätter på, ja, Stockholm. Även om spåret är vackert komponerat med böljande stråkar och ett blåsstick som låter som att det är gjort med munnen, berör den inte på samma sätt som exempelvis Allt det vackra. Är det för att låten handlar om just Benjamins egen relation till Stockholm som gör att låten inte slår lika hårt som man hade önskat? Albumet avslutas sedan med Så mycket bättre-tolkningen Judy min vän som öppnade för Ted Gärdestads-Benji, det ganska intetsägande titelspåret En gång i tiden, vars autotune låter malplacerat på ett album som detta och i Benjamins musik överlag, och den filmiska instrumentalen Avslutning. Även om avslutningen inte är så stark som albumets första halva fungerar den med helheten, och breddar albumet trots att spåren fortfarande rör sig inom samma genrer.

Den första delen av En gång i tiden lät som gjord för Spotifylistor. Det var snyggt – men att Benjamin kan göra grym, 90-talsdoftande popmusik visste vi redan. Del 2 låter istället som hjärta, sol, vind och vatten, och rättfärdigar draget att dela upp denna svenska era i två när han går en gång ännu längre bak i tiden. Benjamin påminner om att vi måste titta bakåt innan vi kan fortsätta framåt, och när han sjunger “vi har allt det vackra framför oss” är det nog många i vårt avlånga land som vill tro på hans ord.

Bästa spår: Allt det vackra, I min lägenhet