Recension: Emily
För att vara den som skrev Svindlande höjder, en av den engelska litteraturens största klassiker, är det anmärkningsvärt hur lite som faktiskt är känt om Emily Brontë. Hon färdigställde en roman, dog kort senare vid 29 års ålder och verkar ha varit något av en enstöring som knappt hade någon vän bortom systrarna Anne och Charlotte. Hur kunde egentligen någon som hade så lite kontakt med omvärlden skriva någonting så passionerat och laddat, nästan autofiktivt vis från sin frånskilda, till synes mestadels trygga tillvaro hemma på prästgården?
Självklart en omöjlig fråga att besvara, men det har inte stoppat veteranskådespelaren och här debuterande regissören Frances O’Connor från att åtminstone försöka spekulera i omständigheterna. Genom en hyggligt frisk blandning mellan fakta och fantasi lyckas hon också med Emily skapa en film som känns nästan som ett förlorat manuskript för en gotisk roman Brontë själv kunnat skrivit. Inte med det sagt att Emily känns omodern eller att någon extremkonservativ person omöjligen kommer sätta kaffet i halsen när en så till synes from människa som Brontë (här strålande spelad av Sex Educations Emma Mackey) blir hög på opium, spionerar på grannar eller inleder ett hemligt sexuellt förhållande med församlingens sexigaste präst, tillika hennes fransklärare, Mr. Weightman (Oliver Jackson-Cohen). Den är dock främst och först rotad i den tid den utspelas i, vilket tjänar den väldigt väl för att respektera den verkliga personen Emily Brontë och samtidigt gör för en djupt engagerande film om att famla i mörkret efter någon riktig mening med ens liv och ångesten över att försöka passa in i någon slags konstellation, men sällan lyckas.
”… Det är omöjligt att inte slås av en slags rå mänsklighet som träffar så hårt att man känner sig lätt snurrig av alla känslor när filmen väl är slut”
Och, liksom, på ytan låter kanske inte det som en helt intressant film när man läser om den. Ung kvinna i viktorianska England kvävs kreativt av människor runt omkring Brontë som tror sig veta vad som är bäst för henne. Samtidigt finner liten lycka i de mindre, rebelliska aktiviteterna, den förbjudna romansen med Weightman och samtalen med brodern Branwell (Fionn Whithead) som förstår henne bättre än någon annan och säger flera olika varianter av ”låt ingen förändra dig” till henne. Det här låter som ungefär 100 andra filmer som redan gjorts, och inte minst låter det som 100 andra filmer som till skillnad från Emily inte är 130 minuter långa.
Men styrkan i Emily ligger inte i någon stark intrig eller i att få ett potentiellt svar på hur en extremt introvert och ensam person kunde skriva Svindlande höjder. Nej, Emily görs snarare i gesterna, i de ofta mycket tryckta interaktionerna karaktärer emellan, de många långa blickarna som uttrycker mer än vad ord kan, men också de många citat som skär genom själen och som man bara vill skriva ner för att ta fram och minnas i framtiden. Likaså ljudet av regn och vind som slår mot familjen Brontës hus med sådan oerhörd ljudmixning att det känns som att vara där inne med karaktärerna och de där allra lugnaste stunderna, när kameran bara stannar kvar en stund på ett träd utanför Emilys öppna fönster och hon känns både helt ensam i världen, men också fri att skapa. Det är i de här små, sällan relaterade händelserna filmen känns så levande och verklig att det är omöjligt att inte slås av en slags rå mänsklighet som träffar så hårt att man känner sig lätt snurrig av alla känslor när filmen väl är slut, likväl som en skönhet i det hela på ett sätt som bara går att uppleva i film.
Mycket väl kan det dock bli så att några av de få (för låt oss inte låtsas som att det här är en film som kommer ses av många) som ser Emily kommer bli upprörda hur Brontë Blonde-ifierats genom vad som till stor del inte helt felaktigt kan ses som fanfiction om en död kvinna som levde ett någorlunda mystiskt liv. Där Andrew Dominiks film (och det känns viktigt här att särskilja hans film från Joyce Carol Oates bok) till stor del exploaterade en verklig persons liv för att på något vis chockera tittaren och göra skräckfilm av aborter snarare än att faktiskt vilja säga någonting på ett mer ansvarsfullt vis, så känns det verkligen som att O’Connor respekterar människan hon adapterar här och håller sig precis på en så alldaglig nivå genom stora majoriteten av filmen att även fantasin känns trovärdig.
”Av de där 130 minuterna visar sig inte heller en enda vara överflödig”
Att Emily Brontë ska ha skrivit Svindlande höjder helt utan några självlupplevda erfarenheter kan mycket väl vara fallet – hon hade trots allt väldigt mycket tid i sin ensamhet att fantisera fram någonting – men det läggs åtminstone fram ett trovärdigt case för någonting annat här. Bra så klart att det är så, men också lite synd egentligen att filmen inte bara kunde placera en fiktiv person i den här handlingen och skippa bokskrivandet på slutet för trots att berättelsen i sig är fiktiv så leder inspirationen från verkligheten den in en klassisk biografifälla. Nu är den visserligen inte någon Shakespeare in Love eller Tolkien där försöken att relatera livserfarenheter till litteraturen känns oerhört krystad och alldeles för 1:1 till vad författarna senare skrev, men samtidigt vandrar den ungefär samma väg som dessa och blir då lite av en skugga av boken. Det är självklart inget problem om man varken läst Svindlande höjder eller sett den som film, men har man det kan den ibland kännas lite för bekant och som att filmen snarare försöker kopiera boken snarare än att bara ligga tematiskt nära och då försvinner också en del av autenticiteten. Någon katastrof är inte Emily i dessa stunder heller och det finns ju sämre böcker att stjäla från, men väldigt tydligt blir den då en film till stor baserad på en bok trots att den ska handla om vägen fram till nämnda bok.
Hur som helst finns det ändå stor njutning att utvinna från upplevelsen i stort och försöket att ändå göra Emily Brontë till en person och fylla i luckor i hennes mystiska liv är beundransvärd, även om det är ett mysterium som kanske inte hade behövt få ett spekulativt svar egentligen. Av de där 130 minuterna visar sig inte heller en enda vara överflödig (snarare tvärtom när filmen börjar gå i raketfart mot slutet) och även när den hålls tillbaka av att behöva kopplas till Svindlande höjder och sitt verkliga subjekt så går det inte att komma ifrån det tragiska, passionerade och vackra i helheten. En stämningsdikt i rörlig form att bara luta sig tillbaka och ta in, känna och verkligen, mest av allt, låta sig häpnas över hur bra dess regn faktiskt låter. Herregud vilket regn alltså.
