Recension: Dune
Om det är någonting alldeles för många krönikor nu inför premiären av Dennis Villeneuves version lärt oss så är det att Frank Herberts Dune är en hemskt svår roman att göra duglig film av. Inte jättekonstigt egentligen. En 600 sidor tjock roman bestående främst av interna monologer och enormt världsbygge med lite tveksamt berättande här och där låter inte direkt som någonting optimalt för ett mer visuellt medium. Försök har ändå gjorts. Alejandro Jodorowsky var den första, men den produktionen resulterade enbart i en dokumentär om hur den aldrig blev någonting eftersom han inte kunde få sin storslagna vision finansierad. David Lynch var den andra, men även om han faktiskt lyckades släppa en färdig film föll den, dels för att den blev så sönderklippt att den är som att titta på en två timmar lång trailer, dels på grund av att Dunes intrig helt enkelt inte håller för att på egen hand bära upp en hel film. Världsbygget behövs ändå där och monologerna likaså.
Men nu är vi här igen. En ny Dune för en ny era. Och av Dennis Villeneuves den här gången alltså. På pappret ett ganska perfekt val sett till att han gång på gång, från Sicario till Blade Runner 2049, lyckats höja ganska ordinärt material till oväntade höjder. Kanske framför allt också den bästa regissören idag på att verkligen förmedla skala i sina filmer, vilket en potentiellt lyckad filmatisering av Dune nästan lever och dör på.
Men vad är Dune egentligen? Ett smeknamn för ökenplaneten Arrakis, kontrollerad av Vladimir Harkonnen (Stella Skarsgård) och viktig eftersom det enbart är där det går att utvinna kryddan “melange” som ger övermänskliga förmågor vid intag och möjliggör för interstellära resor. Efter många års styre beordras dock Harkonnen av universums kejsare att lämna över makten till familjen Atreides. Atreides patriark Leto (Oscar Isaac) anar att det hela är en fälla kejsaren gillrat för att utplåna hans familj, innan de får nog mycket politiskt inflytande för att avsätta honom, men går ändå med på en förflyttning.
Letos son Paul (Timothée Chalamet) har samtidigt profetiska drömmar. Han ser sitt liv på Arrakis, men det är inte i ett slott eller i närheten av någon uppbyggd civilisation. Snarare är det med urbefolkningen Fremen, ute på de farliga dynerna där enorma sandmaskar jagar efter allt som rör sig, och livsfaran gömmer sig bakom varje hörn.
Släng in några koncept som Kwizats Haderach, Gom Jabbar och Bene Gesserit och du har en riktig rymdopera på händerna. En ganska komplex sådan dessutom, som tack vare Frank Herberts stora fokus på alla små detaljer för att göra det levande också känns mestadels trovärdigt. Det blir ganska snabbt mycket och många att hålla reda på och terminologi som inte riktigt liknar annan science fiction. Någonting Villeneuves film först och främst ska ha beröm för är hur bra den är på att förklara praktiskt taget allt som behöver förstås på ett sätt som gör det lätt att hänga med i. Dessutom förmedlat på ett sätt som känns trovärdigt i filmens universum snarare än att det är någonting som skrivits in i manus för att det tvunget måste förklaras. Till exempel har Paul på ljudböcker om relevanta ämnen inför resan till Arrakis eftersom han måste lära sig om sitt framtida hem.
Om det här görs bra finns dock mycket annat i filmens manus att kanske inte se lika positivt på. Dune lider självklart av att vara baserad på just Dune, för även om mycket positivt kan sägas om Herberst förmåga att skapa ett fantastiskt universum så kan ungefär lika mycket negativt sägas om hans förmåga som historieberättare. Det finns inte jättemycket av faktisk substans som händer i Dune och åtminstone den första boken gör en så oerhört tydlig gräns mellan Atreides godhet och Harkonnens ondska att det nästan känns parodiskt. För att inte tala om hur oerhört torr och känslokall den har en tendens att vara trots alla känslor som ändå läggs fram i den. Filmen kan inte anklagas för att ge berättelsen mycket mer liv och i vanliga fall är det självklart bra att vara källmaterialet trogen, men i Dunes fall gör det inte för en speciellt minnesvärd upplevelse. Intressanta saker läggs definitivt fram, men eftersom det här bara är första halvan av romanen (vilket filmen praktiskt taget inte alls marknadsförts som, vilket det definitivt också går att ha åsikter om) är det ganska lite som i nuläget är aktuellt. Självklart är Dune inte bara en transportsträcka för vad som komma skall, men den är heller inte jättemycket mer. Någon större actionscen som visserligen är välgjord, men sällan byggs upp inför på något speciellt tillfredsställande vis här. Någon scen där Oscar Isaac går runt med Paul och försöker tas på allvar trots att han inte för första gången i filmen yttrar orden ”desert power” där. Pauls mamma Jessica (Rebecca Ferguson) gråter över någonting och ibland dyker Jason Momoa upp som Duncan Idaho och spelar (samt är skriven) som om han fortfarande var med i Aquaman. Vi får också se Army of the Deads egna Dave Bautista som Harkonnens brorsson Glossu Rabban skifta mellan att inte riktigt skådespela alls eller spela över å det grövsta, men på något sätt helt utan inlevelse.
Ett tveksamt manus och inte alltid strålande skådespelarinsatser (även om den stora majoriteten gör bra jobb, framför allt Timothée Chalamet) är problem, men att fokusera på det här är på sätt och vis också att missa filmens hela poäng: Dune själv. Med kanske främst Blade Runner 2049 lurade Villeneuve en bred publik att gå och se hans svindyra konstfilm och Dune är inte direkt annorlunda. Den tappar definitivt på att ha mer greppbar intrig och lite för mycket av den inte så stabila dialogen än Blade Runner. Precis som den är det här dock en upplevelse som handlar mer än någonting annat om att ta in det audiovisuella och på så vis få en bredare förståelse för detta universum. Fotot, scenografin och Hans Zimmers musik samexisterar för att inte bara göra en upplevelse som känns genuint enorm i både sin ambition som sin skala, utan också ger en tydlig bild och känsla för alla delar av de världar som visas upp. Frank Herbert skrev dem trovärdiga, men Villeneuve filmar dem till någonting som nästan känns ännu verkligare och får varenda scen att drypa av den tunga atmosfär som också präglade boken.
Och det är väl lite utifrån det man måste se Dune – som någon slags antropologisk upplevelse där en värld och dess olika kulturer förklaras och visas upp på imponerande vis. Alternativt som en ursäkt för Villeneuve att få filma Timothée Chalamet när han känner sexigt svårmod i storslagna miljöer, men hur som helst finns det inte supermycket i utförandet av Dunes story som kittlar särskilt mycket och att se den utifrån ett ”jag vill ha en bra science fiction-historia”-perspektiv kan mycket väl leda till besvikelse och underhållningsvärdet bortom några imponerande actionscener är i ärlighetens namn ganska lågt. Men satan alltså. Se den på den största bioduk du kan hitta och var beredd på en av tidernas mest storslagna filmupplevelser. Vem bryr sig om berättande liksom. Bara injicera Villeneuves bildrutor rätt in i ögonen.
