Donda

Kanye West

Tre listening parties senare. Oräkneligt många versioner av låtar som varit läckta sedan 2019 senare. En PR-kampanj som fortfarande pågår, efter att Kanye West på söndagskvällen efter söndagens otippade släpp annonserade att Universal ska ha släppt skivan utan Kanyes tillåtelse. Hypen fortsätter utan tvekan, med en ny skiva från Kanyes nemesis Drake schemalagd att landa på fredag. Tills dess har vi nu en officiell version av Donda tillgänglig att lyssna på. Tills Kanye ändrar den, eller i värsta fall, tar bort den.

När Kanye gifte om sig med Kim följt av att sätta eld på sig själv framför huset han växte upp i under den senaste tillställningen, teoretiserade fans (bland annat) om att Donda egentligen var ett stort performance art-projekt, som var menat att tillfredsställa fans genom olika piratade versioner av låtar. Ett konstant utvecklingsprojekt, uppföljaren till det excentriska projektet The Life of Pablo fast spirituellt fulländat. Det hela lät… intressant. Stem playern som dök upp på Kanyes hemsida var intressant. Ståhejet har för första gången vävts ihop med själva musiken.

Skivan är dedikerad till artistens mamma Donda West. Donda gick bort 2007 efter hjärtkomplikationer i samband med en plastikoperation. Moderns arv har varit ett återkommande tema i Kanyes karriär – från att Kanyes experimentella kreativa byrå DONDA burit namnet, till att Kanye under en period ville använda ett porträtt på moderns plastikkirurg till sitt album 2018, till att höjdpunkter i Kanyes katalog som Only One och Hey Mama handlat om Kanyes kärlek för sin mor. Vissa hävdar att det excentriska beteende som definierat den senare hälften av rapparens karriär startade just efter moderns bortgång. 

Donda släpptes, något antiklimaktiskt, under söndagseftermiddagen svensk tid. Utan omslag. Eller jo, med en svart fyrkant som omslag. Tolka det hur du vill. “No more promos, no more photos / No more logos, no more chokeholds”. Så rappar Kanye rimligen på Heaven and Hell – han har trots allt inte sagt något eller gjort någon direkt promo för skivan, bortsett från de tre eventen. PR-kampanjen får i alla fall 10 av 10 i denna recension. Men lever skivan upp till samma förväntningar?

Det nästan två timmar långa albumet är Kanyes absolut längsta hittills – ett välkommet skifte från artistens tre senaste album som alla klockat in på under trettio minuter. Donda visar sig, mycket likt Gen-Z favoriten The Life of Pablo och superhyllade My Beautiful Dark Twisted Fantasy, innehålla en mängd olika typer av produktioner och stilar, tillsammans med en drös features. Flertalet spår har även en extraversion på slutet av skivan, som innehåller alternativa features. Allt detta har bländat många lyssnare. Det känns väldigt rörigt. Den långa låtlistan är förvirrande och utmattande att gräva i –- Kanye verkar aktivt ha valt att inte peka fansen i någon riktning singelmässigt. Man måste även sätta alla gamla versioner, förväntningar, och snackisar åt sidan. Lyckas man gräva, hör man snart att mer än hälften av Dondas spår, och albumet överlag, tveklöst hör hemma i debatter om den kan vara artistens bästa någonsin, och har goda chanser att vinna dem. 

Ett flertal av albumets spår lät absolut bättre i sina tidigare versioner som premiärspelades på lyssningseventen, än de som landat på plattan. Även låtföljden på denna “slutliga” version har suttit bättre på andra versioner. Exempelvis hade titelspåret, som tidigare innehöll ett flertal verser både från Pusha T och Kanye, satt tonen bättre än bombastiska Jail, som med sina två versioner nu lite stelt infinner sig både i början och slutet av skivan. Jail har även haft trummor som gjorde att låtens verser studsade mycket bättre, som av någon anledning tagits bort. Disneysymfoniska Come To Life hade en känslotriggande gospelkör sjungades bakom Kanyes poppiga sång innan Tyler, The Creator spelar sitt klimaktiska pianosolo. Att Kanye fick för sig att ta bort det är bortom all förståelse. 

Samtidigt finns stunder då ändringarna låter desto bättre. De tiotals versioner som finns av Hurricane har lyssnats på av undertecknad sedan de första Yandhi-läckorna 2019. Det finns säkert en ultimat version med den alternativa Kanye-versen och den riktigt feta Big Sean-featuren därute som något fan klippt ihop. Den nya versionen kändes först onödig, men i albumets kontext passar den väldigt bra, med The Weeknd i huvudrollen parad med snygg wordplay från Kanye under låtens klimax. Love him or hate him, få artister låter sina fans se en låt utvecklas under två år, och varannan vecka höra hur The Weeknds tillägg, freestyles och adlibs gradvis gör att låtens ursprungliga text ändras och får nya betydelser. Don Toliver– och Kid Cudi-assisterade vaggvisan Moon låter som om den skapades ur rötterna av en tidigare Hurricane-version med liknande melodier och produktion; ännu ett exempel på hur skivans spretighet och alternativa versioner kan slå helt rätt och skapa ett fantastiskt spår som limmar ihop skivan. 

Albumets alla spretiga sidor enas fundamentalt i skivans centrala tema: förlåtelse. De mörka stunderna personifieras av karaktärer som DaBaby och Marilyn Manson, vilka hittas i periferin av projektet. Tolkningar av vad de representerar åsido, ska vi inte beat around the bush här: att Kanye väljer att platt cosigna DaBaby och Manson med denna timing är under all kritik. Skulle man bedöma skivan efter samarbetet skulle man, likt The Independent, absolut kunna ge den 0 av 5 stjärnor. Men faktum är att deras samarbete utgör knappa tjugondelen av Dondas helhet.

Från Kanyes sida rappas och sjungs det nämligen exklusivt om tre ämnen: tro, kärlek och äkthet. Detta är det absolut största som skiljer Donda från alla sina föregångare. Kanye verkar för första gången någonsin, ironiskt nog, inte vara lika kaxig och fixerad vid provokation. Det finns inget “bleach her asshole”-moment. Det finns inga berättelser om att ha sex med porrstjärnor eller en ohälsosam fixering vid TMZ. De sakerna lever i och för sig kvar tydligare än någonsin i media, och på Kanyes Instagram. Men på musiken låter det faktiskt som att Kanye för första gången mår… väldigt bra. 

Donda är den gospel-skiva som Kanye lovat att tidigare släpp som The Life of Pablo och Jesus Is King skulle vara. Och för första gången är han faktiskt konsekvent i detta löfte, på alla musikaliska plan. Hela skivan är censurerad, och även om en explicit version säkert kommer släppas för att hålla hypetåget igång och maxa streams, är det passande för skivans överhängande tema: förlåtelse. På Lauryn Hill-samplande Believe What I Say uppvisar Kanye en förvånansvärd självdistans och rappar om hur han ser tillbaka på sitt tidigare beteende – hans religiösa tro får honom nu att skratta åt saker han tidigare grät om gällande kändisskap och dekadens. Den tidigare omtalade I’m Losing My Family, där Kanye sjöng om att förlora sin familj, är nu struken, och har istället ersatts med tårögda Lord I Need You. Här ser artisten tillbaka på sitt nu avslutade förhållande med Kim Kardashian. Detta görs med lika mycket glädje och lättsinnighet som ärlighet och sorg, utan att vända sig till den dramatik som ofta definierar breakup-spår: “When you said give me a ring, you really meant a ring, huh? Turned out to be more than just a fling, huh? […] You know you’ll always be my favorite prom queen / Even when we in dad shoes or mom jeans”. För att hantera sin sorg vänder sig Kanye istället till sin tro, och det låter som om han inser att det bästa sättet att hantera skilsmässan och rädda familjen på är genom stabilitet. 

24 ger oss en av många Sunday Service-flashbacks, där kören, bandet och Kanye till synes improviserar raderna: “We gonna be okay / God’s not finished” om och om igen. New Again ger oss det närmaste vi kommer till ett fish filet-moment från wholesome-Kanye: “If I hit you with a ”W-Y-D?” / You better not hit me with a ”H-E-Y” / It better be like ”Hiii” with a bunch of I’s / Or ”Heyyy” with a bunch of Y’s”. Man glimtar old Kanye över en produktion som växer sig mer och mer hoppfull medan Kanye och hans gospelkör sjunger om att återfödas och bli bättre.

Skivans tematiska kärna Jesus Lord paras mycket smakfullt med en vers från Jay Electronica, vars egna debutalbum A Written Testimony innehöll en mängd spirituella referenser och teman, fast i hans fall kring islam. Under både hooken och versen fortsätter bakgrundskören sjunga “Jesus, Lord” medan Kanye ger oss sina bekännelser som mycket konsistent och snyggt knyter varje tema genom hela skivan i en omloppsbana kring gud och hans mamma:

“I watched so many people leave, I see ’em change by the season / That’s mama’s sеasonin’ / God got you, the devil’s watchin’, he just peekin’ in / I know I madе a promise that I’d never let the reaper in (Jesus) / But lately, I’ve been losing all my deepest friends (Lord)”.

Under versens dramaturgiska höjdpunkt berättar Kanye en historia om hur hämnd och brist på förlåtelse bara leder till mer misär för alla inblandade. 2021 känns det ovant att höra Kanye i ett så intensivt storytelling-mode, berättandes om utsatta individer som blir offer för gängkriminalitet, som inte har något med Kanye personligen att göra. Det pulserande, himmelska beatet fortsätter in i spårets outro, där Larry Hover Jr., vars gängkriminelle far Kanye försökte fria från livstids fängelse under ett möte med Trump, i ett röstmeddelande tackar artisten för försöket. Hover Jr. berättar om hur hans far fortfarande inte frikänts, att hans familj saknar honom, och, i ett desperat kall om förlåtelse, svär att hans far aldrig kommer begå samma misstag igen, och bara vill enas med sina barnbarn som han aldrig kunnat krama om. Jesus Lord är Kanyes bästa låt någonsin rörande kriminaliteten i hemstaden Chicago. 

Donda är även tveklöst Kanyes skarpaste album produktionsmässigt på tio år. Remote Control har en av de mest sofistikerade melodierna Kanye någonsin skrivit. No Child Left Behinds hook med texten “He’s done miracles on me” infinner sig i samma kategori: text, tema och kontext sammanvävs med vackra framträdanden från Sunday Service Choir och nykomlingen Vory. Skivans produktion blandar Mike Deans liveinspelade signaturproduktion bestående av gitarrer och distsyntar med pulserande orglar, minimalistiska 808s, och en gospelkörer som hörs under hela skivan, antingen med samples eller Sunday Service Choir.

Kanye har också äntligen gett fans en handfull högst efterlängtade bangers. På mumble rap-gunginga trapbangern Junya skakar Playboi Carti sina isiga halsband så hårt, troligen i extas över att ha lyckats bli en av Kanyes senaste protegéer, att man knappt hör hans röst. Orgeln skramlar med samma extas i bakgrunden, och tack vare den skapas en gospel-vibe som existerar i ett mer kontemporärt ramverk. Det låter väldigt bra. Den stadiumrockiga Heaven and Hell har ett tungt, långsamt beat med en gospelkör-sample som ger gåshud – även om den hade gjort sig bättre om den var lite längre, och kanske med en feature, är det en av skivans största höjdpunkter. God Breathed är episk, och blandar både Jesus Is Lord– och Yeezus-erorna och lär bli en highlight live. På Praise God lyckas Kanye övertala Travis Scott och up-and-coming Baby Keem att prata om tro och djävulen i vad som annars skulle låtit som ganska standard verser från dem. 

Donda har gett oss en ny inblick i Kanyes kreativa process, till en nivå som fans bara kunde drömt om för fem år sedan när The Life of Pablo släpptes under liknande omständigheter. Den skivan hyllas nu, trots att den för de allra flesta kändes oklar när den kom ut. Folk visste inte riktigt vad de skulle tycka i en tid då alla kände (och fortfarande känner) en press på att lyckas leverera mikrovågsbakade takes vecka ut och vecka in. Tids nog började albumet uppskattas för sina spretiga låtidéer och teman, och nu känns den initiala förvirringen långt borta. Donda är ännu spretigare, och kommer med sina två timmar och extraversioner behöva ännu mer tid för att mogna hos publiken. Men det har den otroligt god potential att göra.

Det är nämligen glasklart vad poängen med Donda har varit: att skapa kaos med kulturen och ge åskådarna en show, och ett album, de aldrig kommer att glömma. Detta har Kanye lyckats skapa den senaste månaden med Donda, vars två timmar oförklarligen finner ett sammanhängande tema och ett galet kreativt fokus med artisten front and center. Detta medan han involverar en samling artister på en nivå som ingen annan i branschen kan, och dirigerar mästerfullt sina kollaboratörer till att leverera samma energi som han har funnit i sin tro, medan han långsamt musikaliskt stiger mot himlen mitt i stormen.

Det framgår tydligt att Kanye känner att han hedrar sin mamma bäst genom att fortsätta vara så framgångsrik som möjligt, och att fortsätta göra sig hörd, kosta vad det kosta vill. Och det är den energin som alltid gjort hans musik, och nu Donda, briljant. Denna Kanye-era har potential att passera The Life of Pablos status och kommer utan tvekan passera Yeezus. Ja, kanske till och med My Beautiful Dark Twisted Fantasy. För några år sedan stod det tydligt att Drake hade tagit över “tronen” i rap… men 2021 solidifierar Donda Kanye med en status som Drake, Jay-Z, och Kendrick troligen aldrig kommer att nå. Rent musikhistoriskt måste hatten gå av.