Att visa, istället för att berätta, är en författarteknik som används för att låta mottagaren ta större del av det som skildras. Utanförskap är ett tema som det pratas mycket om, och hiphopen har varit det främsta valet för många artister som i sin musik vill förmedla världar som präglas av utanförskapen många upplever, inte minst i Sverige. I en tid där dessa berättelser ofta uttrycks på ett kallt, cyniskt sätt, hämtar Jelassi tillbaka det sagolika och beundrande till hiphopen. På hennes debutalbum Dom har bara gett mig ett namn återfinns en insiktsfull men lättsam attityd till livet, av en person vars tilldelade namn och utanförskapet som medföljt inte har varit självvalt. Även om ämnena på albumet är tunga, lyckas Jelassi förpacka det hela med glimten i ögat och med en attityd som trotsar alla svårigheter – precis som ett maskrosbarn.
Att skapa filmliknande projekt har Jelassi gjort förr – även Port 43 från 2019 var cinematisk i sitt ljudlandskap. Smådetaljer som ljud av dörrar, lås och sedelräknare tog lyssnaren in i världen som speglar Farsta under tidigt 00-tal. Ett verk som även Nisj ska få stort beröm för; ljudlandskapet på debut-EP:n saknar motstycke i Sverige, och eleverade Jelassis redan skarpa berättelser och flow. Duon blev då snabbt finsmakare på den svenska scenen. Även om Jelassi släppt relativt få verk sedan dess har hon kunnat hålla en hög profil, mycket tack vare kvaliteten på hennes musik. Fyra år har gått, och nu släpper Jelassi och Nisj Dom har ba gett mig ett namn, på vilket duons samarbete florerar och resulterar i ett fantastiskt verk.
Jelassi, som på Port 43 lämnade dörren till sitt liv på glänt, öppnar upp den på riktigt denna gång. På albumet målar hon upp sin uppväxt, lägger fokus på identiteten som tilldelats henne, och beskriver gemenskapen hon funnit med andra i samma sits. Berättelser om sommarfester, fotbollsplaner, drogmissbruk och våld hörs titt som tätt genom albumets speltid. Ögonblicksbilder som går andra obemärkt förbi, fångar Jelassi med sitt objektiv, och skärpan med vilka berättelserna förmedlas är beundransvärd. Hallmattan, landet ingenting och maskrosbarn ger lyssnaren en förståelse av utanförskap som inte kan hittas i en sociologibok. Dom har bara gett mig ett namn påminner om Erik Lundins Suedi – båda verk är multidimensionella skildringar av samtida fenomen som återskapar och transcenderar det personliga. Vem som helst kan lyssna på Dom har bara gett mig ett namn och få en känsla för vad Jelassi gått igenom, och om lyssnaren levt i en förort under samma tid kommer den nog känna igen sig.
Farstazutten är ett perfekt exempel på detta. Låten var antagligen menad som en skämtsam skiss baserad på memen med samma namn, men jävlar vad bra den är. Låten har mycket att bjuda på: en ljudbild som transporterar lyssnaren till Jelassis badrum, Xavis skämtsamma men otroliga rappande, ångesten som kryper sig på när det plötsligt knackar på dörren. Låten är en fullträff när det kommer till att visa istället för att berätta. På resten av Dom har bara gett mig ett namn berättar Jelassi om förlusten av sin närmsta barndomsvän, om bekanta som skjutits till döds, om sina vänners impulsiva flyktbeteenden, och om föräldrar med problem som de skickar vidare till sina maskrosbarn. Till skillnad från många “woke” rappare som får det att låta tråkigt är detta album kul att lyssna på – ett annat projekt som ger mig samma känsla är inget mindre än Kendrick Lamars good kid m.A.A.d city.
Jelassis anspel på sitt eget namn är ett återkommande tema genom hela albumet, som knyter fast dess narrativ. Vem är Fatima?, undrar Jelassi under introt, medan hennes undermedvetna skriker för att få kontakt med henne. Efter att ha brottats med en identitetskris, och efter en tvåårig skrivkramp som tyngt ner henne, verkar Farstarapparen ha funnit svaren. En människa är ett namn, ett utseende och en postkod. Men en människa är också mycket mer. Hon är en samling berättelser och upplevelser som är unika och sedvanliga på en och samma gång, och hon har styrkan att rulla en joint och säga fuck you till omvärlden. Hon är också medveten om att det är dags att lägga ifrån sig drogerna och möta sina demoner. Familjen och vännerna definierar henne, och på Dom har bara gett mig ett namn är de glimtarna av hopp som vägleder Fatima genom livet. Poetmorsan, tvillingssystern och barndomsvännerna kommer och går över lyxiga beats som borde etablerar Nisj som Sveriges bästa producent.
Detta är en otroligt stark debut. Produktionen blickar tillbaka på klassiskt hiphopsound samtidigt som den står sig starkt i den samtida rappen, och Jelassis rappande blandar lekfullt med seriöst, vardagligt med högtidligt, gatuspråk med finsvenska och hopplöst med hoppfullt. Skivan sprudlar av innovation och håller extremt hög kvalitet hela vägen igenom. Så bra har svensk hiphop inte låtit sedan Stors Nya Skolans Ledare. Dom har bara gett mig ett namn har allt: bangers, humor, introspektion, nonchalans och hopp. Det finns något otroligt starkt med att dela med sig av sina rädslor och demoner, framförallt när det görs så här bra. Och nej, Jelassi ger oss inte bilden av att ha varit värsta mytomanen, som hon säger på albumet. Hon övertygar oss med sitt otroliga framförande, sina djupskärande texter och denna juvel till album.
