Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd
Lana Del Rey
7
Elva år har passerat sedan Lana Del Rey släppte debutalbumet Born To Die, som snabbt kom att bli ett av de mest inflytelserika albumen i modern pophistoria. År 2012 var Tumblr-eran på sin topp, “psykisk ohälsa” var ännu inte ett etablerat begrepp och tidiga 10-talets internet gjorde det lätt att vara ledsen, missförstådd och sedd på samma gång. Där fick Lana snabbt en etablerad plats i populärkulturen. Parallellt med att hiphopkollektiv som Sad Boys (med Yung Lean i spetsen) växte fram, erbjöd hon en tribute till alla sad girls och erövrade ett internet som blomstrade av subkulturer och en längtan efter artister att relatera till. Lana Del Rey blev snabbt ett fenomen, en symbol, en nästintill mytisk figur.
Just myten, det kompromisslösa världsbygget som hon skapat i sin musik, kom att bli hennes största styrka och akilleshäl. Genom åren har det varit det hon varit allra mest älskad och hatad för. Kritiker har ägnat oändliga texter åt att dissekera gränsen mellan sanning och fiktion, mellan Lanas person och persona, medan fans hängivet dykt in i hennes universum. Lika irrelevant som jag personligen tycker att diskussionen om hennes autenticitet är, lika viktig har den varit för hennes karriär. Hon har upprört och provocerat, profilerat sig som en modern Marilyn Monroe, en symbol för det svunna Hollywood, och konsekvent hållit kvar vid sin kärna i en värld som ständigt kräver snabb förändring. Samtidigt har hennes musikalitet ständigt utvecklats, vilat på en tydlig grund utan att stagnera, och hon har haft enormt kulturellt inflytande under ett helt decennium. På Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd fortsätter Lana Del Rey att göra det hon alltid har gjort, men på nya sätt.
Det nya albumet är långt ifrån lika bombastiskt som flera av hennes tidigare verk – snarare är det lågmält, personligt och stilla mediterande över ämnen som hittills enbart skymtat i Lanas diskografi. Samtidigt är textförfattandet mer direkt, närvaron av symbolik och metaforer är påtaglig, men långt mer avskalad – en utveckling som började redan på hennes två album från 2021, Chemtrails Over The Country Club och Blue Banisters. Familj är albumets största tema och genomsyrar majoriteten av skivans 77 minuter.
På inledningsspåret The Grants vaggas vi in i ämnet med värme, och spåret utgör en mjuk start som smidigt övergår i titelspåret. Orden “Don’t forget me” ekar genom låten medan Lana refererar till den nedstängda tunneln som finns under Ocean Boulevard i Long Beach, Kalifornien. Spåret är vackert, textförfattandet växlar fint mellan en bortglömd plats och rädslan över att själv falla i glömska. Efterföljande Sweet är ett mer intetsägande spår i pick me-anda: “I’m a different kind of woman / If you want some basic bitch, go to the Beverly Center and find her / I’m sweet, bare feet” sjunger Lana över en lågmäld produktion, och medan spåret absolut är vackert lämnar det inget bestående intryck.
Det gör dock A&W, som utgör ett av albumets höjdpunkter och med självklarhet sticker ut som ett av Lanas bästa spår någonsin. Låten leker med många av de narrativ som Lana Del Rey tilldelats under karriärens gång, och landar i raderna “It’s not about havin’ someone to love me anymore / No, this is the experience of bein’ an American whore”. “American whore” vänds här ut och in, används som en flereggad beskrivning som innehåller lika delar frigörelse som förbannelse. Lana refererar till sin kropp, “I mean look at my hair / Look at the length of it and the shape of my body” och använder orden som en referens till den kritik hon genom åren fått mot sitt utseende, men också till hur just dessa attribut ses som en tillgång och provokation samtidigt: “If I told you that I was raped / Do you really think that anybody would think / I didn’t ask for it?”. Att så öppet adressera våldtäkt är inte bara sällsynt i popmusik – det är också en sorglig återkoppling till hela narrativet om en “American whore” – om det är så världen betraktar en, skulle man någonsin ens bli trodd om man berättade hur det egentligen ligger till?
Efter A&W slussas vi in i kontroversiella Judah Smith Interlude. Kontroversiella, för att Judah Smith är en Megachurch-pastor, kritiserad för bland annat sina pro-life-uttalanden och sin syn på HBTQ-personer. Under sina minuter på albumet predikar han om begär och kärlek, om att vara “A man in love, not a man in lust”, medan Lana stundtals skrattar åt hans uttalanden, stundtals hummar med. Diskussionerna kring spåret har varit många – är det ironiskt? Vilket syfte tjänar denna interlude? Kan man motivera hans närvaro på albumet? En teori är helt enkelt att Lana använder denna inspelade predikan som ett extra lager, där de sista raderna i hans predikan sammanfattar vad hon själv så många gånger försökt säga: “I used to think my preaching was mostly about You /And you’re not gonna like this, but I’m gonna to tell you the truth / I’ve discovered my preaching is mostly about me”. Ett sätt att tydligt markera att, oavsett alla tolkningar, så handlar musiken helt enkelt om henne själv.
Efter denna interlude förs vi in i en samling introspektiva, lågmälda spår. Candy Necklace, som handlar om en destruktiv relation, känns som en throwback till albumet Ultra Violence: “Sittin’ on the sofa, feelin’ supеr suicidal / Hate to say the word, but, baby, hand on the Bible, I do / Feel like it’s you the one who’s bringin’ me down”. Spåret är fyllt av svärta, och Lana rör sig skört och på samma gång vant i tematiken som trots allt präglat en signifikant del av hennes låtskriveri. När Jon Batistes mörka, raspiga stämma kommer in på slutet tillför den ett rent estetiskt djup, och utgör samtidigt en perfekt brygga in i hans efterföljande interlude. Interluden i sig tillför dock inte särskilt mycket, och likt föregående interlude ställer man sig frågan om vilken funktion den egentligen fyller. Att skickligt använda sig av interludes kan höja ett album och ge det mer liv, och ett perfekt sådant exempel är Frank Oceans användning av interludes på Blonde. På Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd är dock värdet av interludes tvetydigt – albumet är redan väldigt långt, och efter Jon Batistes interlude lämnas vi med en samling spår som i en albumkontext känns något mastiga och långsamma.
Albumets mittendel består av bland annat djupt personliga Kintsugi och Fingertips. Textmässigt är spåren otroligt välskrivna, dyker ohämmat in i Lanas förluster av nära familjemedlemmar, hennes uppväxt och reflektioner kring framtiden. Det är därför synd att dessa spår inte ges bättre utrymme på albumet – de stilla meditationerna smälter lätt in i varandra i den nuvarande placeringen. Albumet är till stor del avskalat och pianodrivet, vilket klär Lana väl men också skapar en seghet som hennes andra album varit väldigt skickliga på att undvika. När vi förs in i Paris, Texas är en längtan efter något som bryter av påtaglig. Spåret är lekfullt, melodispråket starkt och Lanas referenser till europeiska storstäder och deras mindre kända amerikanska motsvarigheter sitter fint efter den mer direkta, avklädda tematiken på föregående spår. Tyvärr blir efterföljande Grandfather Please Stand On The Shoulders Of My Father While He’s Deep-Sea Fishing, Let The Light In och Margaret mest en segway till albumets slutdel.
Och där händer det grejer: på Fishtail ändras ljudbilden, traptrummor och autotune adderas medan Lana reflekterar över en tidigare relation och konstaterar att “You wanted me sadder”. Hon fortsätter vidare med rader som “You’re so funny, I wish I could skinny-dip inside your mind” och “I see in technicolor / Maybe I’ll take my glasses off so I stop painting red flags green”. En snygg och enkel låt som hade gjort sig perfekt i albumets mittendel – samtidigt ska det erkännas att albumets näst sista spår Peppers, som samplar Tommy Genesis låt Angelina, absolut kräver en övergång, en funktion som Fishtail fyller väl. Peppers är kaxig, lekfull, rolig, en lättare och sexigare avslutning på ett album som till stor del handlar om förlust, våld, kärlek, liv och död. Samtidigt hade det varit mycket roligare att se ett faktiskt samarbete mellan Tommy Genesis och Lana, istället för en sample. På avslutande Taco Truck x VB sänks tempot något för en stund, innan en alternativ version av låten Venice Bitch från Norman Fucking Rockwell mixas in – det blir till en snygg avslutning, men jag kan inte låta bli att lämnas med en känsla av att dessa spår hade gjort sig bättre på ett annat album, eller åtminstone i en annan låtordning.
Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd är tydligt fokuserat i både tematik och ljudbild, och är tyngre än många av Lanas andra album. Det är ett gediget hantverk, och Lana briljerar på många av spåren, varav flera har potential att gå till historien som några av hennes starkaste hittills. Det innehåller många element av ett klassiskt Lana-album: religiösa referenser, popkulturella nickningar, tillbakablickar till tidigare verk, en stadig röst i textförfattandet och en fingertoppskänsla för melodier. Samtidigt är det så väldigt stilla, så väldigt personligt och skört – även albumets mer rättframma spår som A&W har något bräckligt över sig. När Lana djupdyker i förlust, i personliga minnen av att bli bortsänd av sin familj, övergiven av sin kärlek, lämnad i sorg efter en släktings död, uppstår en närhet till lyssnaren som hon blir tryggare i för varje album.
Tyvärr behöver jag säga något som ni inte kommer höra mig säga ofta: Albumet är för långt. Dess två interludes känns om inte överflödiga så åtminstone för långa, och spår som Sweet och Let The Light In bidrar inte med något till albumet som inte redan finns där. Mittendelen är så introspektiv att man aktivt behöver grabba tag i texterna för att inte zooma ut – något som inte hade varit ett problem om albumet bara kortats med en kvart.
Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd är ännu ett vackert verk från Lana Del Rey, och troligtvis kommer albumet bara att växa med tiden. Samtidigt blir det tydligt att när Lana börjar sträcka sig mot ett mer personligt, lågmält sound behöver också albumformulan utvärderas, så inte djupet försvinner i bruset.
