Diamonds & Dancefloors

Ava Max

Ett tag var det som att albansk-amerikanskan Ava Max kunde släppa precis vad som helst och det fastnade i radiostationernas A-rotation i månader. Ett gravt försenat album senare är den smärtsamma påminnelsen om hur det kan vara att vara popstjärna ett faktum.

Sedan hitkavalkaden med Sweet But Psycho, So Am I och Kings & Queens följdes av debutalbumsläppet Heaven & Hell har Ava Max fortsatt att dundra på. Till en början med My Head & My Heart och The Motto med Tiësto, men när det nya albumets lansering skulle inledas förra året var det som om Ava Max enbart var en poptjej i mängden. Var det en taktikmiss att göra sig av med den karaktäristiska halvfrisyren? Klart framgången inte ligger i håret, men fansen har poängterat att den ironiskt nog uteblev när en mer vardaglig brun hårfärg introducerades. Ett breakup och en albumförsening senare blev hårfärgen knallröd, och som om inte motgångarna var nog läckte albumet i sin helhet flera veckor innan ordinarie releasedatum i oktober.

Trots sviktande intresse och avtagande streamingsiffror gnistrar Diamonds & Dancefloors av läckert pophantverk. Refränger och melodier är Ava Maxs självklara ess i rockärmen, nästan varje låt har åtminstone en melodi som gör den värd att spela om och om igen. Lägstanivån på den nya plattan är betydligt högre, men samtidigt plågas D&D av det faktum att den är lite för sen på bollen. Det Dua Lipa gjorde på Future Nostalgia gör Ava Max nästan tre år senare här, men med en mindre tydlig förankring i att modernisera det som varit. Istället läggs fokus på att leverera så klistriga melodier som möjligt. Funkar det då? Jo visst, oftast.

Det finns gott om spår som hade fungerat bättre som singlar än vad Maybe You’re The Problem och Weapons gjorde. Inte för att just de är dåliga, men de är ett klart steg bakåt i Ava Maxs artistiska evolution. Ett flertal andra låtar har dock förmågan att förgylla vilket svettigt dansgolv de än spelas på: 90-talshousiga Ghost, adrenalinpumpande Get Outta My Heart och Daft Punk-syntiga Hold Up (Wait A Minute) är bara ett fåtal exempel. Det är pop i sin renaste form som egentligen inte går att klaga på, förutom det faktum att i princip allt har gjorts förut. Inte bara på 80- och 90-talet, utan även i Ava Maxs egen repertoar. Andra spår är rent ut sagt oinspirerade, One of Us är exakt allt man tröttnat på med 80-talstrenden och samma med Sleepwalker, som dessutom återanvänder en del av refrängen på Call Me Tonight från förra albumet.

Vissa låtar är dock undantag som bekräftar regeln här. På In The Dark parar Ava Max en klockren refräng med UK garage, och Cold As Ice låter som något typ Elin Lanto hade ställt upp med i Melodifestivalen 2010 – på det bästa av sätt. Vid sidan av de trötta 80-talssyntarna hade den här låten och det tidiga 10-talets kitschighet gärna fått vara blåkopia för hela det här albumet; Diamonds & Dancefloors har visserligen en tydlig vision, synd bara att den är ganska gjord vid det här laget.

Det är lite oklart vad Ava Max strävar efter just nu. Att hitta ett sound som genuint låter som hennes eget, eller att hinna ikapp den våg som snart börjar avta mot land. Även om Diamonds & Dancefloors är en otroligt snygg popskiva, landar intrycket i att Ava Maxs musikaliska identitet fortfarande inte utkristalliserat sig riktigt. Samtidigt gnistrar de urstarka melodierna som snö i solsken, så helheten är klart värd en genomkörare för den som törstar efter nya popdängor att värma sig i vinterkylan med.