Recension: Demon Slayer: Kimetsu no Yaiba the Movie: Mugen Train

I 19 år var Hayao Miyazakis Spirited Away inte bara den mest inkomstbringande Anime-filmen någonsin, utan också den mest inkomstbringande filmen någonsin i Japan. En film som i sitt hemland drog in drygt fem miljarder yen mer än Titanic som innan dess var hela landets klara etta med god marginal. En tecknad film som alltså var avsevärt mer populär än den mest lönsamma biofilmen i hela världen i över ett decennium.

Men så, 2020, mitt under brinnande pandemi dök Demon Slayer: Kimetsu no Yaiba the Movie: Mugen Train (Kimetsu no yaiba kan översättas till något i stil med ”det demonförgörande svärdet”) upp och krossade Spirited Aways rekord. Inte direkt jätteoväntat. Demon Slayer sändes som omåttligt populär tv-serie innan detta och mangan som den är baserad på är även den en av de bäst säljande någonsin (vi snackar 150 miljoner sålda ex över de fyra år den existerat). Till skillnad från andra liknande populära verk, typ Dragon Ball och One Piece, där filmerna i regel är sidohistorier som inte alls påverkar storyns status quo är Mugen Train en direkt uppföljare till tv-seriens första säsong. För den som ville ha en fortsättning och dessutom ha koll på förutsättningarna inför den kommande andra säsongen var det alltså bara att dra iväg till närmsta biograf. 

Att som normalt välanpassad svensk se Mugen Train nu när den går upp på bio här kan möjligtvis ses som en lite skrämmande uppgift. Två timmar film som förutsätter en förkunskap från sin tittare är kanske inte det mest lockande och självklart hjälper det att ha sett de föregående 26 avsnitten, men hela filmen är så pass mycket patos och spektakel att det nästan inte spelar någon större roll. Det enda som egentligen behövs är lite koll på premissen. Nezuko förvandlas till demon efter en attack från demonkungen Muzan Kibutsuji som också massakrerar hennes övriga familj utöver brodern Tanjiro. Tanjiro gör det till sitt uppdrag att döda Kibutsuji i hopp om att det ska göra Nezuko mänsklig igen och går därför med i den demonjagande organisationen Demon Slayer Corps.

I Mugen Train får Tanjiro, Nezuko och de två vännerna tillika demonjägarna Zenitsu och Inosuke i uppdrag att hjälpa den mycket starka jägaren Rengokue hitta och förgöra demoner på det eponyma tåget. Kanske inte den svåraste handlingen att hänga med i, men det är heller inte en film som tjänat på att vara särskilt avancerad. Det här är fortsättningen på en historia om människor och demoner som utmanar varandra till storslagna strider och inte jättemycket mer. Det hade inte varit orimligt att kanske be om lite mer än bara så, men när Demon Slayer faktiskt försöker sig på annat än sin rena action har den också en tendens att falla något platt genom svaga etableringar, högst tveksam dialog och alldeles för kvicka händelseförlopp. 

Med Mugen Train är det som om Ufotable (som är animationsstudion bakom Demon Slayer, men som också listats som filmens manusförfattare) förstått var bristerna finns och helt enkelt gjort sitt bästa med att skala bort så mycket bortom de själva slagen för att skapa en så ren actionfilm som möjligt utan de problem som tidigare förekommit i någon högre mån. Sen är det inte en helt problemfri upplevelse hur som helst eftersom det skrivna manuset ändå kräver någon slags samexistens med en film som annars ganska uppenbart är uppbyggd främst genom storyboarding. Till Mugen Trains försvar finns fina, lugnare stunder med karaktärerna som kanske inte ger dem något vidare djup men åtminstone gör dem till mer än bara former som slåss. Inte minst Rengoku som inledningsvis mest känns som en anime-Bamse (mycket stark men också något dumsnäll), men som under filmens gång verkligen lyckas växa till hela Demon Slayers hittills bästa karaktär.  

Dessa bra stunder brottas dock med bra mycket klumpigare sekvenser, som när skurken helt ensam står uppe på tåget och förklarar sin invecklade plan, eller att kanske 90 procent av manuset består av intern monolog som i nästan orimlig detalj förklarar det som tittaren mycket tydligt ser hända. Hade det här varit en film för mindre barn hade det kanske varit rimligt, men med sin sporadiska mycket grafiska brutalitet är den verkligen inte det. Det är nästan lite förolämpande i hur lite Ufotable verkar lita på sina tittares förmåga att hänga med i vad som absolut ingen äldre än kanske tre år skulle kunna se som det minsta oklart.  

Kommer man däremot över detta och Tanjiros absurda luktsinne (”jag känner lukten av sorg inom den här personen!”) fokuserar Mugen Train precis på det den bör göra: storslagna strider och män med sällsynt starka känslor. I en oväntat lyckad kombination av 2D- och 3D-animering flyger karaktärer fram i ett färggrant kaos och Ufotable – som är bättre på att animera än skriva manus – lyckas ge varje rörelse tyngd genom mycket mjuk animering där karaktärernas ansträngning vid sina anfall ofta görs tydlig. Kombinera den här fantastiska animeringen med stunderna där vatten- och eldeffekter dyker upp mitt i svärdshugg och koreografin klickar helt och hållet. Detta samtidigt som alla skriker ut sin ångestfyllda vilja att inte dö och misslyckas med att skydda sina nära och kära i synk med att det ofta fantastiska soundtracket når sin mest storslagna nivå och, tja, då är det kanske inte filmkonst i den bemärkelse de allra flesta skulle använda uttrycket, men det är också svårt att beskriva som någonting annat. Det är övermäktig, nästan på gränsen till groteskt i den här viljan att gå över alla måttliga gränser i allting som görs, men det är också det som gör upplevelsen så fantastisk.

Demon Slayer: Kimetsu no Yaiba the Movie: Mugen Train är ändå svårsåld. Den som har sett och gillar Demon Slayer antingen kommer eller har redan sett den. För andra kan kraven den ställer på sin tittare bli väl så mycket. Om än lite så kräver den förkunskap för att riktigt hänga med i. Sett till att den vid sitt slut också leder in i en andra säsong kan den antagligen kännas något övermäktig. Istället för att bara se en enkel film vill Mugen Train att man lägger timmar av sitt liv på en hel tv-serie för att upplevelsen ska kännas annat än något antiklimatisk. Minnesvärda scener för den med uppskattning för action uppskruvad till elva förekommer hur som helst, men allting rent berättarmässigt har gjorts många gånger förr och bättre. För den som däremot köper det enorma överskott av allt den säljer finns en berättarmässigt bristfällig men samtidigt ganska otrolig audovisuell upplevelse att vänta. Inte minst på bio, för det är ju tydligen en grej igen.