Recension: Da 5 bloods
Det är väl så lägligt att just Spike Lee släpper en ny film som rör den historiska marginaliseringen av svarta amerikaner just när Black lives matter-rörelsen fått nya ben. Det är dock av ren slump, precis som alla andra gånger Lee släpper en ny film och folk påpekar hur synsk han måste vara.
Lee är nämligen inte synsk. Han är däremot en av få regissörer som i praktiskt taget alla sina filmer tar upp en svart persons upplevelser av att leva i USA, vilket förblivit relevant i de 40 år han arbetat. Rasismen är inte utrotad, makthavare är i regel fortsatt vita och de vill inte gärna se sig utmanade. Att se Da 5 Bloods är att se en Lee som känner av detta. I fyra decennier har han pratat om detta, och ändå är det lika nödvändigt att han gör det 2020 som 1980. Känslan är att det finns en ilska som måste komma ut och att det den här gången inte är någon som får undgå den.
Allting börjar med en skatt. Miljontals dollar i form av guldtackor någonstans i Vietnams djungler. Tänkta att vara ekonomiskt stöd från den USA till den sydvietnamesiska regeringen i kriget mot Viet Cong. Istället hittades och begravdes guldet av fem soldater – de eponyma Bloods – Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), Eddie (Norm Lewis) och Norman (Chadwick Boseman), varav den sista dog i strid innan Vietnamkriget var över. I nutid återvänder de fyra överlevarna, samt Pauls son David (Jonathan Majors), officiellt för att hitta och hämta hem Normans kropp, men i själva verket är de där för att slutligen gräva upp guldet.
En rak handling på pappret, men det är mer komplicerat i praktiken. Da 5 bloods är en underhållande resa som kombinerar ungefär alla genrer i en salig blandning, pepprad med flertalet oväntade vändningar här och där. Sjuka tonförändringar görs regelbundet där becksvart mörker till humor på ett sätt som inte borde fungera, men som tack vare Lees något vilda hantering av övriga filmen ändå känns passande. Den här viljan att ständigt skaka om tittaren leder till att filmen aldrig blir tråkig, trots sina två och en halv (inte alltid helt motiverade) timmar. Tyvärr leder det också ofta till ett något tveksamt berättat händelseförlopp.
Spike Lee har alltid haft en vilja att utbilda sin publik med sina filmer. Med Da 5 bloods känns det däremot mycket som att han lagt all sin energi på dessa utbildande scener och sedan inte riktigt tänkt på hur de ska knytas ihop till en sammanhängande film. Det resulterar i många krystade sätt att föra karaktärerna framåt och inte helt trovärdig motivering bakom vissa handlingar. Till exempel genom introduktionen av en trio minröjare som dyker upp onaturligt påpassligt mitt i handlingen. Även när Lee sent in kastar in Jean Reno som en slags modern Indiana Jones-skurk för att på relativt tveksamma grunder kunna rättfärdiga en stor eldstrid och inte bara få det att se ut som fyra krigsveteraner som åker tillbaka till Vietnam där de skjuter ännu fler vietnameser för att hämta hem guld som egentligen aldrig tillhörde dem.
Berättarmässiga problem till trots – Da 5 bloods använder sin vilda genrehybrid och ständigt föränderliga händelseförlopp för att prata om en hel del, och den övergripande tematiken är tursamt nog något mer fokuserad än berättandet. Filmen kan ses som en historia om att se det förflutna för vad det verkligen är och att försöka göra upp med gamla synder. Genom tillbakablickar visas Bloods inledningsvis som hjältar som plöjer ner ansiktslösa fiender. Dessa ”fiender”, alltså vietnameser i både då- och nutid, förblir tyvärr något ansiktslösa och onyanserat onda även i de senare stunder där Lee försöker humanisera dem mer. Men ju längre filmen går och ju svårare situationer Bloods utsätts för, desto tydligare blir det att de inte alls var hjältar, utan bara brickor i ett onödigt spel som gett dem alla men för livet.
Allra tydligast visas denna problematik genom Delroy Lindos Paul, en Trumpröstare som stolt bär sin MAGA-keps när gruppen kliver in i djungeln på nytt. Med vetskap om vad den innebär är det lätt att på förhand läsa honom som en osympatisk idiot, men istället försöker Da 5 bloods förklara hur Paul hamnade där han är. Hans beteende ursäktas inte, men fördöms heller inte helt. Filmen vill snarare förklara vad som kan hända när fullt rimlig ilska över orättvisa utnyttjas av högre makter. Hans slutgiltiga konfrontation med sig själv och världen lär vara både en av de sorgligaste stunderna av katarsis och mest intensiva skådespelarinsatserna på film i år.
Rättelse: problematiken visas endast genom Paul. Trots filmtiteln får andra Bloods ytterst grund karakterisering och trots den långa speltiden börjar de aldrig kännas som riktiga personer. Åtminstone Otis får egna scener här och där, men de finns snarare till för att, något krystat, föra handlingen framåt snarare än att fördjupa honom. David vill bara bli älskad av sin pappa Paul och inte mycket mer. Melvin och Eddie spelar så liten roll att tittaren när Da 5 bloods väl är slut vet mindre om dem än Norman, och han dog decennier innan majoriteten av filmens händelser utspelar sig.
Kanske finns de andra huvudpersonerna till för att Lees höga antal budskap ska framföras snyggare. Det är emellertid fortfarande något onaturligt hur filmen praktiskt taget stannar upp för att dessa fyra ska ta upp ett ämne utan någon form av subtilitet överhuvudtaget. Till exempel hur svarta soldater ignorerats i populärkultur, men ämnena formuleras ändå någorlunda naturligt när de dyker upp “spontant” som svar på någonting sagt i ett större samtal. Mindre bra fungerar dessa lektioner när arkivbilder klipps in på ett sätt som för tankarna mer till mellanstadie-bildspel än högbudgetfilm från en mycket meriterad regissör, och när Lee väljer att använda bilder på verkliga lik från Vietnamkriget samt en filmad avrättning blir det mer osmakligt effektsökeri än lärorikt.
Oavsett problem med berättande och manus ser Da 5 bloods genomgående imponerande ut rent fotomässigt. Istället för att använda sig av mer mattade färger, som är vanligt i filmer på temat krig, har Lee omfamnat den vietnamesiska djungelns varma färger till fullo och det ultravida foto som filmen skiftar till när de lämnat stadsmiljön skapar en trovärdig känsla av att de är ensamma, omgivna av en evig mängd träd. Denna lek med bildförhållande går även att finna i tillbakablickarna där scenerna istället är filmade med 16mm-kamera vilken ger helt annan bild och bildförhållanden än den digitala kamera som används i majoriteten av de nutida scenerna.
Ett intressant stilgrepp är också att de 60-åriga skådespelarna spelar sina roller i tillbakablickarna utan att alls föryngras. Det känns något underligt till en början när de springer runt med en evigt ung Chadwick Boseman, men det är egentligen rimligt i och med att karaktärerna minns tillbaka till dessa händelser snarare än att filmen nödvändigtvis visar dem som de faktiskt hände.
Kanske är det just detta knep som allra mest visar på vilken unik upplevelse Da 5 bloods är jämfört med det mesta som släpps idag. Till skillnad från de flesta andra berättelser som försöker skapa mening genom harmoni ,präglas den snarare av en tydlig dissonans med de filmiska regler många är vana vid. Det är också så hela filmen bäst kan sammanfattas. Den är kaotisk, stundtals motsägelsefull och vill ständigt röra sig framåt utan en riktigt tanke på hur alla gånger.
Det är definitivt inte alltid detta fungerar, och vissa idéer blandas ungefär lika väl som vatten och olja, men kanske är det här den typen av film som många behöver just nu. I en kaotisk, förvirrad värld är det få förunnat att få se någonting lika kaotiskt och förvirrat som i slutändan ändå kan lämna sin tittare med vetskapen om att cykler kan brytas. Allt som krävs är viljan och modet att fortsätta framåt.
