När IDLES släppte sitt andra album Joy as an Act of Resistance (2018) träffades musikvärlden av en postpunkskomet som totalkraschade ned från ovan. Sura och riviga elgitarrer, dånande trummor och en kraftfullt framåtdrivande bas bildade en ljudbild som var lika kaotisk som den var vacker. I mitten av detta virrvarr hörde vi sångaren Joe Talbots ilskna, gruvliga och fullkomligt unika röst. Bandet hade slipat på allt det geniala med debutalbumet Brutalism (2017) och levererat något som vi kommer se tillbaka på som en klassiker. När det var dags för IDLES att följa upp succén släppte de Ultra Mono (2020) som inte riktigt levde upp till den höga standarden de satt för sig själva. Plattan kändes ofokuserad och saknade lyster. Men med det sagt går det inte att kringgå att även den innehöll fantastiska låtar som War, Grounds och Mr. Motivator som kan få taket att lyfta på vilken giglokal som helst.
Talbots texter har alltid haft ett stort fokus på sociopolitiska problem med ledorden acceptans och kärlek. Han har använt sin oslipade röst som en megafon för att stå upp mot rasismen, den toxiska maskuliniteten och de klasskillnader som finns omkring oss. Detta har han gjort med absurda och komiska sinnesbilder såväl som ren och skär ilska. Om tidigare plattor i stort sett handlat om hans syn på den skeva värld vi lever i, så är CRAWLER i stället en introspektiv beskrivning av det skeva liv han en gång levde. Den röda tråden som löper genom detta intensiva och renande album behandlar nämligen hans missbruk.
Låten MTT 420 RR öppnar albumet med en mörk, elektronisk atmosfär. I texten beskriver Talbot den traumatiska upplevelsen han var med om när hans bil kolliderade med en motorcykel. Tyst upprepar han orden: ”It was February, I was cold and I was high”. Med varje sekund som går växer sig ljudlandskapet allt större och mörkret blir alltmer omfattande. Han målar upp scenen framför sig – strålkastarljuset som växer sig starkare över instrumentbrädan, hans ryggrad som våldsamt förvrids och glasbitarna som till slut regnar ned. När intensiteten är som störst ryter Talbot ur sig ”Are you ready for the storm?” innan allt tystas ned. MTR 420 RR är en otroligt stark öppning och sätter direkt tonen för resten av albumet.
Spår två är The Wheel, en av de löjligt många guldklimparna på plattan. I sann IDLES-anda är instrumentationen svängig och refrängen extremt allsångsvänlig samtidigt som texten behandlar ett allvarligt och tungt ämne. Första delen av låten beskriver Talbots relation till hans alkoholmissbrukande mamma som drack sig till döds och det medberoende som han själv försattes i. Han sjunger om hur han som barn, på sina bara knän, bad sin mamma att sluta dricka men gång på gång gav henne nya chanser. ”She woke from her slumber / With a crippled stance / She said she missed my brother / And wanted one more chance / And so it turns, again and again / The wheel”. Orden pulserar av ilska över ett tuggande riff och kraftfulla trummor. The Wheel, hjulet, fungerar som en metafor för missbrukets ständiga grepp om den beroende och hur det är i konstant rörelse utan att ge personen någon vila. Likt ett trasigt hamsterhjul som bara fortsätter snurra tills kroppen inte orkar längre. Halvvägs in i låten skiftar dock Talbot fokus. Nu handlar det om hans eget missbruk och hur han själv hamnat i samma missbrukshjul som hans mamma befann sig i. Han beskriver hur han inser att han inte har några vänner, familj eller jobb. Den enda som finns där för honom är langaren med ett undergivet leende på läpparna och en påse i sin hand. Livet han lever gör att han tappar räkning på vilket år det är, men en sak är säker – hjulet fortsätter snurra.
The Beachland Ballroom, albumets mittersta spår, är en av de vackraste låtarna som IDLES någonsin släppt. Det finns ett härligt valsigt flow i instrumentationen och med jämna mellanrum biter en kraftfull elgitarr till. I stora delar av låten sjunger Talbot på ett sätt som man kanske inte trodde att han var kapabel till. Med en soulfull klang levererar han en naken och skör text om att inse skadan han orsakat och trauman han gått igenom. I ett effektfullt breakdown hörs endast cymbaler och orden ”I’m not praying, baby / I’m not beggin, darling”. Talbots röst övergår till ett kraftfullt skrik färgat av utmattning och acceptans. Det är en otroligt vackert levererad och välproducerad låt som helt klart kommer göra sig bra även på livespelningar.
IDLES har experimenterat med elektroniska inslag förut men aldrig i den utsträckning som på låten Progress. I grunden ligger en plingande gitarrslinga och denna dränkts sedan av ett elektroniskt brus och eteriska element. Ju mer låten växer desto större blir ljudrummet och gitarren övergår till att bli förvrängd och dånande. Talbot upprepar orden gång på gång: ”As heavy as my bones were / I don’t wanna feel myself get high, high / Come home to / As light as your grace was / I don’t wanna feel myself come down / High, don’t, come, home”. Kombinationen av Talbots mjuka sång och den elektriska stormen som växer kring honom blir nästan liturgisk och renande.
CRAWLER är nästintill fläckfritt över dess 14 spår. Den enda låten som egentligen inte kan mäta sig med de andra låtarna är King Snake som känns lite för enkel i jämförelse. De bultande trummorna, den tuggande basen, de ivriga gitarrerna och Talbots kaxigt nonchalanta leverans –det är det välsmakande IDLES-receptet och allt finns där, men det händer liksom inget som får låten att verkligen klicka. Den är inte alls dålig, den känns bara lite blek i jämförelse med resten av det otroligt gripande albumet.
CRAWLER är den största förändringen som IDLES hittills genomgått och det är möjligt att det var en nödvändig sådan efter Ultra Mono. De experimenterar med det elektroniska i en större grad och blandar samman blues- och soulelement med sin hårda karakteristiska postpunk på ett nytt sätt – och det fungerar verkligen. Samtidigt hör vi Talbot ta en ny vinkel på sitt textförfattande. I stället för att beskriva världen så som han ser den tar han ett introspektivt grepp för att processa, bearbeta och på något sätt rena sig från de problem och trauman som präglat hans liv. Resultatet är en intensiv, känslotung och renande beskrivning av att vara fast i missbrukets hjul. IDLES nya grepp är inte bara uppfriskande – det är också en av årets starkaste lyssnarupplevelser.
