En oidipal mardröm i nordisk miljö
Den hyllade danska auteuren Nicolas Winding Refn inledde året med att släppa sin visuellt slående neon noir-thriller Copenhagen Cowboy (skriven tillsammans med Sara Isabella Jønsson Vedde) på Netflix, vilket är hans första danska projekt sedan Pusher III från 2005. Serien följer en ung kvinna, Miu (Angela Bundalovic), som bryter sig loss från en livstid av fångenskap för att hämnas på Köpenhamns kriminella nätverk.
Redan i början av serien framkommer det att Miu sålts av sin mamma som barn till en desperat kvinna, Rosella (Dragana Milutinović), i egenskap av att vara en mänsklig lyckoamulett med övernaturliga förmågor. Hennes resa bland grisar, människor som icke-människor, tar avstamp på Rosellas bror Andrés (Ramadan Huseini) bordell där hon träffar Cimona (Valentina Dejanovic) som erbjuder henne en väg ut. De bestämmer sig för att fly tillsammans, men när Cimona ankommer till platsen de bestämt sig för att mötas på innan deras flykt blir hon istället mördad av den Malfoy-liknande vampyren Nicklas (Andreas LykkeJørgensen). Miu lyckas ändock ta sig därifrån, omedveten om de utmaningar som väntar henne. Berättelsen växlar fortsättningsvis mellan Mius sökande efter rättvisa på Köpenhamns gator och Nicklas självbetraktelser, samlad med sin familj i en elegant takvåning.
Serien arbetar med symbolik och metaforer, vilket skapar en surrealistisk känsla. Vidare genom dynamiken mellan Miu och Nicklas framträder en ambition till en klass- och genuskritik, där vampyrmetaforen inledningsvis kan kopplas till relationen mellan manlighet, konsumtion, begär och makt. Miu framställs som en feministisk och rebellisk ikon som med sina bara händer har makten att hela andra, men också att avsluta deras liv. Vår hjältinna är lågmäld, ser aningen androgyn och nästan lite barnliknande ut, varpå hon ständigt går iklädd en blå tracksuit genom hela serien. Trots hennes likheter med andra huvudkaraktärer i Refns verk får det en att spekulera att kanske är det Greta Thunberg-hetsen som har givit oss karaktärer som Miu och Wednesday Addams.
Med cinematografi av Magnus Nordenhof Jønck möts vi som åskådare av neondränkta och perfekt komponerade narrativa konstverk i kontrasterna mellan blått och rött, till tonerna av Cliff Martinez pulserande synt. Vi ställs framför teatraliskt ordlösa karaktärer med en underton av nihilism mellan 360 graders-panoreringar och långa zoomningar. För att inte glömma det hutlösa, men tysta, våldet. Med andra ord – allt vi redan förväntat oss. Precis som Sion Sonos Netflix-serie The Forest of Love (2019) känns serien som en samling med referenser från tidigare verk för redan etablerade fans. Således kapslar Copenhagen Cowboy in Refns filmografi, främst av komponenter från Too Old to Die Young (2019), The Neon Demon (2016) och Drive (2011), men också från hans milstolpsfilm Bleeder (1999), både tematiskt och estetiskt. Refns kärlek till filmer som bland annat Suspiria (1977) och Branded to Kill (1967) genomtränger verket – i en oidipal mardröm i nordisk miljö som även för tankarna till Jonathan Glazers Under the Skin (2013).
Det som främst skiljer serien från hans tidigare verk är just att Refn skruvar upp sin stil till en nästan parodisk grad, vilket förstärker hans humoristiska sida. Copenhagen Cowboy är minst sagt ett ambitiöst projekt (och ett väldigt vackert verk, det ska inte förbises), men den blir också, trots sitt långsamma tempo, kompakt. Den är därav väldigt mättande, med många intryck och relativt långdragna sex timmar. Serien verkar redan ha blivit en vattendelare, men om jag får spekulera fritt kommer nog ingen andra säsong utan likt The Forest of Love kommer den nog snarare klippas ner och släppas på nytt. Som tittare lämnas vi således med många obesvarade frågor, något som jag finner både frustrerande och roande med tanke på det bisarra avslut den fick.
