Conditions Of A Punk

half•alive

Minns ni Owl City, och den där märkliga perioden under det sena 2000-talet när det kändes som att storögd, nostalgisk indietronica skulle ta över världen? Fireflies var ju en mysig låt som de flesta nog har fina minnen av, men enmansbandet från Minnesota släppte aldrig riktigt något bra album för att följa upp låtens framgång. Ett antal år senare känns det nu lite som att half•alive från Kalifornien har släppt det albumet, med sin andra excentriska och charmiga fullängdare Conditions Of A Punk. 

half•alive bildades av sångaren Josh Taylor och trummisen Brett Kramer, två polare som träffades i kyrkan. Efter att ha hittat en bassist slog bandet igenom stort under 2019 med funkpop-bangern still feel. Long Beach-trion delar också manager med twenty øne piløts, och likheter kan absolut dras mellan banden – genre-agnosticism, teman som kretsar kring uppväxtens emotionella kaos, och en känsla för det dramatiska. Vid första intrycket låter “twenty øne pilots möter Owl City” inte alls så kul, men det visar det sig faktiskt vara när det låter som half•alive gör här. 

Albumets titelspår tillika intro är ett underbart Frankenstein-monster av en låt som förkroppsligar mycket av det härliga med plattan. Låtens första toner sätter stämningen för en ballad, men ger snabbt vika till en skrikig och syntig breakdown som i sin tur öppnar upp för ett jazzigt hiphop-beat. Mot slutet bryter allting loss i en förlösande, indierock-osande epilog. “Nice!” konstaterar bandet när låten dånar ut. Sannerligen. Likt albumet som följer är låten som en riktigt stor, för det mesta välkomponerad påse lösgodis. 

Back Around är ett till målande exempel – låten färdas flyktigt genom ett ljudlandskap av hiphoptrummor, discogitarrer, och passager av ambient piano innan den når sitt klimax, som kretsar runt ett psykedeliskt gitarrsolo. Det känns som att bandet bär på en tvångsmässig äventyrslust att konstant ta låtar vidare till nästa plats man skulle kunna utforska. Det hade blivit väldigt rörigt, om det inte var för att de allra flesta låtarna på Conditions Of A Punk i grunden är välskrivna och bärs upp av urstarka melodier som stolt står kvar oavsett vad för ljud och instrument man omger dem med. 

Mycket av plattan rör sig i en rytm som samtidigt är bekväm och oförutsägbar. Brett Kramer är en kameleont bakom trummorna, och frontmannen Josh Taylors mjuka, pojkiga stämma håller en i handen längs bergstoppar och djupa dalar. Brighton har ett syntfunk-drop som hade blivit kitschigt om det inte var utfört med sådan övertygelse. Move Me börjar med plinkig pop och slutar med ren och skär shoegaze-eufori. Singeln High Up kom som en sen kandidat till konversationen om årets bästa låt, en längtande, glitchig ballad med nyanser av Animal Collective och The Postal Service. 

Det ska dock sägas att inte varenda låt på plattan är lika spännande som dess omvälvande höjdpunkter. På låtar som Summerland och Everything Machine bleknar soundet, och Taylors barnasinnade texter blir lite väl mycket att hantera. Man har tryckt in köttiga 18 spår här, och half•alive är nog inte riktigt än ett band som kan bära upp sådana ambitioner. Speciellt mot slutsträckan känns det som att bandets bensindunk börjar sina. Make Of It, Bad Thoughts, och Lost är en rätt anonym trio låtar att avsluta allt med, och albumet som började med en smäll ekar ut med en viskning.

Albumet för i sina bästa stunder ändå tankarna till 2000-talets glansdagar när en globaliserad musikindustri gav väg till vilt experimenterande över genrer och länder. Under det senaste decenniet ställdes såklart dörrarna än mer vidöppna för att experimentera över traditionella gränser, och många artister rör sig numera i sömlösa landskap där genre känns som en eftertanke. Det som då gör just half•alives genremixande intressant är att det är allt annat än sömlöst. Låtar ställs abrupt på sin spets, och byter impulsivt riktning lite när bandet känner för det. Conditions Of A Punk är en berg- och dalbana som ibland rör sig farligt nära att falla nerför kanten i en osammanhängande röra. Det är också i den dynamiken albumets spänning finns, och för det mesta håller bandet lyssnaren på stolskanten.