Bokrecension: Två slipsar – Christer Hermansson
Christer Hermansson kan fira trettioårsjubileum som författare nu i år. Boktitlar som Ich bin ein Bibliothekar!, Kulturchefen, Kontorsmannen och Det är väl inget jävla bibliotek heller! har under åren visat vilken miljö han är gediget hemmastadd i, bibliotekarie och kulturchef som han är. Han har med andra ord inte behövt wallraffa för att kunna registrera vad som försiggår (eller inte försiggår, men borde göra det) bland administratörer, konsulter och marknadsanpassare med givna roller inom den kommunala byråkratin. Inga relationskonflikter, inget revirpinkande undgår hans allseende öga.
Hermanssons sjuttonde bok, Två slipsar, har nyligen kommit ut. Den har undertiteln En kontorsroman, vilket signalerar att allting är som det ska. Det vill säga: ingenting, eller mycket lite, är som det ska inom ”Organisationen”, där det förutom huvudpersonen Konrad Bayer figurerar chefer som Becker och Breitner och kolleger som Baumstark, Beckman, Brautigan och Buch — namn som förvisso inte är hämtade på måfå utan tvärtom stakar ut leder och visar på kultplatser i Hermanssons litterära landskap.
I satirikern och absurdisten Hermanssons skruvade version av verksamheten utgör dessa personager sannerligen inga förebilder utan framstår snarast som en skock bräkande får, som inte hinner beta av mycket matnyttigt under en normal (?) arbetsdag. Visserligen idisslar ledningen sitt ”värdegrund” och sitt ”kundfokus” och funderar över hur man ska ”aggregera” erfarenheter och ”implementera innovationer”, visserligen upprepas ”tillit, transparens och tydlighet” som ett mantra. Men effektivt, eller ”proaktivt”, blir arbetet förstås aldrig. Här ligger man verkligen inte i framkant.
För att göra situationen än mer surrealistisk låter Hermansson en slips spela en högst säregen roll i sammanhanget. Det lär väl vara första gången i världslitteraturen som ett prydande tygband — i det här fallet ”en silkeslen och lysande mambagrön” skönhet av märket Caramba — ges rent mänskliga drag och i jagform kan förmedla sina intryck. Mötet med Konrad Beyer i en exklusiv herrmodebutik i Málaga har lett till en annorlunda exponering än på skyltdockan där, och hängande runt halsen på sin nya ägare kan den observanta Caramba leverera ögonblicksbilder från livet utanför den klaustrofobiska garderoben. Och för all del också slipstvångstankar inifrån densamma. Ja, med Carambas assistans får vi, utifrån ett garanterat nytt perspektiv, uppleva en hudnära, ibland pinsamt intim kontakt med Organisationen.
Men Hermansson driver inte bara gyckel med struktur och system. Han avlyssnar lyhört sin (fiktiva) omgivning och skapar därmed en formlig katalog över fraser och vändningar som ligger farligt nära de rena flosklerna, och som i takt med vår tids alla möten och sittningar lätt sprids som det språkliga ogräs det är. Och till sist rotar sig som kirskål (min bild!). Man orkar helt enkelt inte rycka upp den. Eller sig själv.
Två slipsar, var det. Den andra då? Om den ska intet avslöjas här — men skrattretande blir det!
Text: Mats Hörmark, 77 år, Norrtälje
