Chemtrails Over The Country Club

Lana Del Rey

Jag minns första gången jag hörde Video Games; den dammiga landsvägen i Polen, de första tonerna som spred sig i bilen, rösten som raspigt och sårbart sjöng “it’s you, it’s you, it’s all for you”. Minns det som att något ändrades i den stunden; jag var fjorton år och jag hade ingen feministisk analys, men jag hade aldrig hört någon sjunga om kärlek på samma sätt som Lana Del Rey gjorde. Minns frustrationen över att jag inte lyckades uppfatta låtens namn, min totala hänförelse, ögonblicket som kom att musiksätta min olyckliga tonårsförälskelse och vidare sätta tonen för stora delar av min tonårstid. 

Då och då inträffar musikögonblick så formativa att man minns dem precis lika skarpt tio år senare. Sedan dess har en rad saker hänt – Lana Del Reys karriär, musik och person(a) har i omgångar blivit omdebatterad, omvärderad och omformulerad. Under decenniet som passerat har Lanas musik blivit allt mer nedtonad, samtidigt som hennes närvaro i sociala medier skruvats upp och hennes persona monterats ner. Om jag fick önska hade den tidigare balansen fått bestå – sociala medier kan stundtals väcka citatet “träffa aldrig dina idoler” till liv, fast mer på ett “kolla aldrig på dina idolers Insta-live där de försvarar sina ogenomtänkta och omdömeslösa uttalanden”-vis. Lana har de senaste åren varit kritiserad och ifrågasatt – stundtals med rätta, stundtals med den grymma hänsynslöshet som bara kvinnliga musiker utsätts för. Efter att ha flyttat fram releasen för sitt sjätte album ett flertal gånger, är hon nu tillbaka med Chemtrails Over The Country Club.

“Sun stare, don’t care with my head in my hands / Thinking of a simpler time” sjunger Lana och inleder albumet med en hes, nästintill väsande falsett. Första spåret White Dress är en introduktion till albumet, men också till Lanas tid innan kändisskapet; till sommarkvällar och The White Stripes, till att vara 19 och arbeta som servitris, spela gitarr på gatorna och känna friheten men också övergången till vuxenlivet. Det är sentimentalt, vackert och låten är ett förvånansvärt bra öppningsspår. Förvånansvärt, därför att Lana tenderar att öppna relativt svagt; öppningsspåren på hennes senaste album har ofta bestått av spår som troligtvis skulle spolas förbi om de haft en annan placering. White Dress är dock ett klockrent drag och vokalframträdandet är en direkt indikation på att Lana sträcker sig bortom vad hon tidigare gjort. 

Därefter följer titelspåret tillika singeln Chemtrails Over The Country Club. Låten svävar, nuddar aldrig marken, harmonierna och den ömma framtoningen skapar något nostalgiskt, omfamnade men samtidigt otroligt levande. På många sätt kapslar låten in Lanas största styrkor och karaktärsdrag; det är romantik, eskapism och religiösa referenser i en slående drömmig förpackning med ett sårbart, men längtande framförande. Efter det långa trumoutrot, som låter nästintill jazzigt improviserat, förs vi vidare in i Tulsa Jesus Freak som bjuder på överraskande, ROSALÍA-doftande autotune, referenser till såväl tidigare låtar som en vinkning till albumets ursprungliga titel White Hot Forever. 

Mot albumets mittendel hittar vi Let Me Love You Like A Woman och Wild At Heart, som står sig relativt svaga till de föregående spåren. Med det sagt är låtarna inte nödvändigtvis dåliga – men de drar varken fram Lanas styrkor, eller tillför något nytt. Stråkfyllda Wild At Heart är till exempel snygg, men tyvärr ungefär lika spännande som sin Tumblr-doftande titel. Det blir därför otroligt effektfullt när låten övergår i Dark But Just A Game – ett av albumets bästa spår. Låten använder sig av en rad som Jack Antonoff, albumets producent och co-writer, ska ha sagt till Lana under efterfesten till förra årets Oscarsgala, när hon anmärkte på det tragiska öde som många av de största stjärnorna verkade ha gått till mötes. Låten behandlar kändisskapets baksidor, men också ett annat, mer personligt tema: förändring. I sina album har Lana ofta återkommit till temat, men allt som oftast utifrån ett perspektiv där förändring är nödvändigt,  något som hon längtar efter eller känner ett behov av. Här finns dock en annan ingång: “We keep changing all the time / The best ones lost their minds / So I’m not gonna change / I’ll stay the same” sjunger Lana och indikerar att beständighet kanske är det bästa botemedlet mot kändisskapets galenskap. Raderna rullar över en produktion som stundtals är långt mycket mörkare än övriga delar av albumet, och varierar mellan folk- och triphop-influenser på ett sätt som känns nyskapande och uppiggande.

När Dark But Just A Game tonar ut förs vi rakt in i det avskalade spåret Not All Who Wonder Are Lost. Titelmässigt missar Lana stora delar av sin målgrupp med ungefär tio år, men trots ännu en Tumblr-osande titel är låten otroligt välgjord och ett perfekt inslag på albumet. Den akustiska känslan, de små ljuden från inspelningen som hörs i bakgrunden, Lanas röst som nästan, nästan bryts när hon sjunger “You talk to God like I do, I think you know / The same secrets that I do” skapar ett spår som trots en blaséaktig temamässig utgångspunkt växer för varje lyssning – mycket tack vare den personliga, närvarande och på så vis fängslande känslan. 

Förändring som tema, eller snarare bristen av förändring, en vägran att förändras, genomsyrar verket. På Yosemite står temat i centrum, samtidigt som produktionen och melodierna tydligt vinkar mot albumet Lust For Life, som släpptes 2017. Lust For Life är ett album som på många sätt berör förändring, med den så tydligt betitlade Change som främsta spår. “Tryin’ to find the power in me to be faithful / Change is a powerful thing, I feel it comin’ in me” sjöng Lana då, en kontemplation över en relation men också över det egna jaget, över viljan att vara annorlunda och känslan av att förändringen är på väg. På Yosemite, likt på COTCC i stort, finns ett annat sorts lugn, som började skymta redan på förra albumet Norman Fucking Rockwell. Trots att mörkret fortfarande är närvarande, finns det något framåtblickande i gitarrspelet och något betryggande över raderna “No more candle in the wind / It’s not like I’m invisible / Not like before when I was burning at both ends” och “Seasons may change / But we won’t change / Isn’t it strange how different we are from all of our friends? / Seasons will turn / The world, it will turn / The only thing we’ll turn is the pages of all of the poems we burned”. Albumet i allmänhet, och Yosemite i synnerhet, känns som en uppföljning av tidigare verk, men också en reflektion över att förändringen nu har skett. Att man kanske är tillfreds. Att man kanske inte vill, inte behöver, förändras mer. 

Musikaliskt sett har Lana länge vetat vem hon är, alltid varit tydlig med att hon inte ämnar att förändras. På COTCC verkar den insikten ha lagt sig som ett skimmer även över texterna och erfarenheterna som de skildrar. Albumets avslutande spår Breaking Up Slowly, Dance Till We Die och Joni Mitchell-covern For Free bjuder på tydligare americana-influenser. På det sistnämnda spåret hittar vi också ett samarbete med Zella Day och Natalie Mering från Weyes Blood. På Chemtrails Over The Country Club samlar Lana ihop många av elementen som präglat hennes musikaliska karriär och personliga liv, skickar ut små referenser, rader, ord och melodier som går att finna i tidigare verk. Resultatet känns som ett pussel, vars sista bitar äntligen börjar falla på plats.