Recension: Black Widow
Från att i Iron Man 2 introduceras som ”kvinna som kan slåss” har Scarlett Johanssons Natasha Romanoff, alias Black Widow, lyckats dyka upp i ytterligare sex filmer utan att någon noterbar förändring skett. Hon har visserligen blivit medlem i Avengers, men inte ens där skrubbades hennes stämpel bort. Här pratar vi om en serie filmer som till och med lyckades göra den på pappret ännu mer bleka Hawkeye till en riktig karaktär (senare även sympatisk seriemördare, vilket det nog är bäst att inte tänka alltför mycket på). Ändå gjordes aldrig mer än ytterst halvhjärtade försök med seriens klart mest framträdande kvinnliga karaktär.
Kanske var det så att någon på Marvel till sist insåg detta, för efter ständiga uppskjutningar p g a pandemi det senaste året är Black Widow nu ute i världen. Här är filmen som alltså ska ge henne något slags djup och förklara och förstärka hennes karaktär på ett sätt som de tidigare sju filmerna hon varit med i misslyckas med. Om den lyckas med detta?
Svaret på den frågan kommer i sinom tid, men låt oss först vrida tillbaka klockan till 1995. Platsen är Ohio där en helt vanlig kärnfamilj lever i sitt idylliska villaområde, fullt av andra precis likadana familjer. En dag, på förhand en dag precis som alla andra, kommer dock pappan hem och meddelar att de alla fort måste lämna huset illa kvickt. Inte bara huset heller – de måste lämna landet.
Det visar sig att det här nämligen inte alls är en vanlig familj, en grupp bestående av fyra ryska spioner i form av Melina (Rachel Weisz), Alexei (David Harbour), Natasha och Yelena som de senaste tre åren skådespelat för att kunna stjäla ett okänt objekt från underrättelsetjänsten S.H.I.E.L.D. När uppdraget väl är utfört separeras familjen och får nya roller i den mystiska, ryska organisation de arbetar för. Alexei, mer känd som Red Guardian (en slags sovjetisk Captain America) fängslas för sina radikala åsikter, Melina fortsätter sitt jobb inom organisationen och både Yelena och Natasha tränas i Red Room, ett stenhårt, hemligt program där kvinnor tränas till att bli spioner och lönnmördare från ung ålder.
I en tid närmare nuet (mellan filmerna Captain America: Civil War och Avengers: Infinity War) har Natasha lämnat organisationen efter att ha mördat Dreykov (Ray Winstone), mannen som skapade och ledde Red Room, som i sin tur avvecklades efter hans död. Yelena (Florence Pugh) jobbar dock fortfarande för samma organisation tills hon under, vad som på förhand ser ut att vara ett enkelt uppdrag, befrias från den kemiska hjärntvättning hon utsatts för under sin träning. Hon söker sedermera upp Natasha och ber om hjälp från henne för att inte bara hitta och rädda fler hjärntvättade, utan också stoppa Dreykov som i hemlighet fortfarande lever och driver ett nytt Red Room från en okänd plats.
Det är lite James Bond, lite Mission: Impossible, men också fortfarande väldigt mycket Marvel. Mycket action, mycket, ofta något förutsägbar humor och även vid mer dramatiska stunder en på det stora hela lättsam upplevelse. Black Widow är allt detta, även om denna skiljer sig något från senare Marvel-filmer genom att vara mer småskalig. Mer karaktärsstunder, mer spioneri och mindre action. Fortfarande en stor dos action, men mindre än vad man blivit van vid i den här serien filmer. Det här är helt och hållet för det bättre. Inte bara för att actionscenerna i regel är något svåra att hänga med i på grund av alltför frenetiskt klippande, utan också för att den då ger Natasha tid att bli någonting bortom alla slagsmål. Under resan med sin ”syster” Yelena och senare även Alexei och Melina lyckas filmens regissör Cate Shortland och manusförfattare Eric Pearson göra henne mänsklig och som någon man bör bry sig om. Det skadar heller inte att Scarlett Johansson denna åttonde gång är märkbart bekväm i rollen eller att hon har riktigt bra systerdynamik med (den alltid strålande) Florence Pugh.
När familjen bara får vara tillsammans och prata med varandra skiner Black Widow som allra starkast. Stunderna känns genuina, skämten landar med ganska hög träffprocent (Alexei är ett strålande exempel på comic relief. Möjligtvis är han också den första karaktären i filmhistorien med “Karl och “Marx” tatuerat på sina knogar) och tempot tillåts sjunka till en lugnare nivå. Tyvärr är filmen allt som oftast inte detta. Bortom ofta trovärdig dialog känns manuset ibland som ett första utdrag med brist på nödvändig information runt vissa saker och rent orimliga koncept sett till världen handlingen utspelas i. De redan något svaga actionscenerna blir heller inte bättre av att Natasha – som till skillnad från många andra hjältar saknar superkrafter – skakar av sig livshotande skador om och om igen. Som tränad spion hade det kanske varit rimligare att låta henne möta dessa situationer på ett mer kreativt sätt än att bara ge henne en kropp hårdare än diamant. De ytterst Mission: Impossible-liknande scenerna med tydligare fokus på smart planering och vilseledning å sin sida är inspirerade, men alltför sällan förekommande och nästan helt placerade i filmens sista akt.
Black Widow är en fullt fungerande film med tydliga brister i fundamentet. Visserligen fördjupar den en karaktär som förtjänat bättre under längre tid, men den når som helhet aldrig längre än att bli enkel underhållning som lätt flyter in i medvetandet utan större motstånd. Inte nödvändigtvis dåligt att bara existera som en trevlig liten stund i livet, men med tanke på att filmen försöker tackla ämnen som barntrauma och patriarkala strukturer känns det som att den hade kunnat vara så mycket mer om bara manuset gått lite djupare än absolut grundnivå. Det hade inte heller skadat om fler inblandade litat på att deras publik kunnat hålla intresset uppe även utan krystat inslängda actionscener här och där.
Det var alltså 955 ord för att komma fram till tidernas tråkigaste slutsats: Black Widow är ännu en Marvelfilm, varken mer eller mindre. Den vill mycket, men vågar inte riktigt gå hela vägen för att bli någonting särskilt minnesvärt. Se den eller se den inte. Du är din egen mästare. Grattis.
