Bin Reaper 3: New Testament
BabyTron
7
Vid första anblick är det lätt att tro att Michigan-rapparen BabyTron är ett stort skämt med sina absurda samples, obskyra referenser till popkultur och komiska flows. Han kallar sitt crew för “Dogshit Militia”, rappar om att svindla pensionärer, och på hans mest kända låt Emperor of the Universe flowar han över 21 kända beats på sex minuter. Något vi dock borde ha lärt oss av de senaste årens hiphop, där många så kallade “memerappare” har vunnit över både kritiker och fans, är att det är skillnad på att en rappare har humor och att en rappare är ett skämt i sig. Förra året bevisade BabyTron att han borde tas på allvar, med tre hyllade album och en plats på hiphop-magasinet XXLs prestigefyllda Freshman-lista av nya stjärnskott. Nu drar 22-åringen igång det nya året med det enorma albumet Bin Reaper 3: New Testament, där vi får höra den mest polerade versionen av BabyTron hittills.
Oftast låter BabyTron totalt ointresserad i sitt tonläge när han rappar, men skenet bedrar; det här är en man som är kär i rappandet som konstform, och det hörs på sättet han fyller varje sekund av varje låt med rader och flows. Trots att han är verksam i en era där många av hans samtida kollegor är mer besatta med melodier och refränger har Bin Reaper 3 mer gemensamt med 2000-talets monstermixtapes. Det påminner om en tid där rappare som Lil Wayne gick in i studion med beats, beats, och beats och kom ut med bars, bars, bars. Här finns totalt 26 låtar, där BabyTron för det mesta knappt andas från låtarnas första sekund till dess sista. Kanske beskrev han sin rapstil bäst själv på 2021 års Luka Troncic: “no hooks, no chorus – all Instagram captions”. Mycket riktigt – varje textrad skulle kunna vara en snärtig caption till ett Instagram-inlägg.
Den förhöjda statusen som har kommit med BabyTrons kommersiella genombrott hörs på olika sätt, men ändå är det här ingen ny artist. Beatsen är fortfarande grundade i märkliga samples och höga BPM – i ljudbilden minglar smöriga 80-talsballader och ljudklipp från Family Guy med mörka pianotangenter och frenetiska traptrummor. Det låter som en skruvad men otroligt kul nöjespark, eller med andra ord en perfekt bakgrund för BabyTron att snacka sin skit över.
Kanske märks BabyTrons nyfunna respekt som artist allra mest i de stora namn som gästspelar, men det är bestämt stjärnorna som kliver in i hans värld, och inte tvärtom. Cordae gästar på Beetleborg, och den tidigare YBN-rapparen som brukar ta sig själv på lite för stort allvar låter avslappnad när han får sväva fritt i BabyTrons lekfulla atmosfär. Lil Yachty-samarbetet Gimme Dat står ut som en av få låtar med en riktig hook, och rapparna tar fram en fantastisk energi ur varandra som är hotfull och komisk på samma gång. Det bästa samarbetet är RIP Hutch, där BabyTron bjuder in Remble och Rico Nasty till att gå bärsärk över en sample av Lisa Lisas dansklassiker I Wonder If I Take You Home, som här skruvas till att låta som en oemotståndlig hiphopvaggvisa.
BabyTron är dock fortfarande bäst när han får demolera ett beat helt själv. På den stökiga Remote Control rappar mannen på fullaste allvar över introlåten från den tecknade sci-fiserien Futurama, och resultatet är hysteriskt effektivt. Next Level 2 följer rapparens tradition av att trycka in en enorm mängd beat switches på kort tid – här totalt fyra beats på ungefär fyra minuter. En stor del av nöjet med albumet är att höra BabyTron konstant hitta på nya sätt att snacka om ungefär samma ämne – varför han är rik och lyckad och du inte är det. Rapparen från den lilla staden Ypsilanti är helt enkelt ute efter en plats på hiphopens Mount Rushmore av stora skitsnackare, och han är på god väg dit.
Det som hindrar albumet från att verkligen lyfta mot skyarna är att det fortfarande finns en viss motvilja mot att verkligen ta risker. De flesta låtarna är bra, men det är bara ett antal som verkligen står ut ur mängden. Bin Reaper 3 låser tidigt in sig i ett tempo som oftast glider väldigt bekvämt, men sällan flyger riktigt, riktigt högt. Vissa sträckor av plattan riskerar därför att agera bakgrundsbrus.
Samtidigt som ett album med 26 låtar sällan håller högsta nivå hela vägen igenom, är det ändå svårt att peka ut de svagare låtarna på Bin Reaper 3. Inte för att de inte finns, utan snarare för att det ofta är svårt att märka exakt när en låt slutar och en annan börjar. På många andra album skulle detta faktum vara ett större problem, men här är det själva poängen med hur hela plattan är strukturerad som en konstant anstormning som aldrig tar en enda andningspaus. Babytrons musik konsumeras bäst genom att kliva in i rapparens värld utan att titta tillbaka, och att låta sig själv överösas av otroliga punchlines och udda beats. Under alla skämt och memes är det här inget annat än bra rapmusik. Länge leve Dogshit Militia.
