Recension: Asteroid City

Wes Anderson är tillbaka med Asteroid City, en imponerande komposition som delar recensenter världen över.

Rolling Stone skrev i slutet av maj att filmen ”har delat Cannes itu”. Det är ingen som ifrågasätter Wes Andersons stil, i den bemärkelsen är alla överens om att han följer sin handbok till punkt och pricka. Vissa verkar dock mena att filmen inte har någon poäng. DNs Helena Lindblad anser att den inte är lika ”rolig” som hon hade förväntat sig. Jan-Olov Andersson på Aftonbladet skriver att han inte vet ”om den ska ta vägen någonstans.” Jag faller på motsatt sida av denna klyfta. Min bedömning är att den andra sidan inte har gått in med rätt förväntningar eller lagt märke till den detaljrikedom som inryms i dryga 1 timme och 44 minuter.

Filmen utspelar sig dels i en fiktiv stad i 50-talets amerikanska västern, dels i ett svartvit New York. Det vi ser utspela sig i Asteroid City är nämligen en pjäs i en prestigefylld New York teater. Bland ensemblen verkar det inte finnas ett enda okänt namn. Bilderna i Asteroid City står i stark konstrast till det svartvita med dess solblekta pastellfärger. Men vad är det denna kontrast framhäver och vad är egentligen poängen i den ”röriga” berättelsen?

Kärnvapen sprängs regelbundet i ökenlandskapet. Alla är desensibiliserande inför sprängningarna. David Fear på Rolling Stone undrar var ångesten inför kärnvapenåldern utforskas, var kulturkriget finns, men inser inte att dess avsaknad är en kommentar i sig samt en grund för ett annat tema. En del har anmärkt att Asteroids City sätts under karantän, och att karaktärernas ångest inför detta utgör ett tema – om än inte särskilt stark. Hade det varit en karantänfilm hade det kanske känts som lite väl entonigt. Karantänen i sig införlivas som konsekvens av ett utomjordiskt besök. Utomjordingar och karantäner – rädslan för det okända? En kommentar om coronaviruset, eller den politiska samtid vi lever i? Alla dessa är möjliga tolkningar som i sig är intressanta att skriva vidare på. Om man låser sig in på dessa kan dock upplevelsen snart bli underväldigande. Det samma gäller karaktärsutvecklingen eller relationerna karaktärerna emellan, både ”på och utanför” scenen. De både gör och säger saker som kan kännas som omotiverade. ”I’m a widower, but don’t tell my kids.” utbrister Augie Steenbeck (Jason Schwartzman) trots att han redan har berättat för barnen. Det blir nästan realistiskt den korta dialogen till trots. Att karaktärerna agerar på det sättet reflekteras till och med i metanarrativet. Det är det, och inget annat som utgör den röda tråden i filmen. Det är pjäsens otydliga riktning, otydliga poäng som utgör filmens poäng.

Vid ett tillfälle lämnar en av skådespelarna scenen och söker sig till en av sina kollegor. Han ber om hjälp. Han vet inte vad ”poängen är”. Rådet han får är att gå in i rollen och fortsätta, dag in och dag ut, även om han inte vet vad det betyder. Gör det för handlingen och inte för poängen blir slutsatsen. Filmens poäng hade inte kunnat bli klarare. Handlingen på ytan verkar meningslös för att den är det – den reflekterar våra egna liv. Vi slungas från karantän till krig, från händelse till händelse, utan någon tydlig ”poäng”. Vi går in i roller i tron om att handlingen leder någonvart i en logisk följd av företeelser där vi som karaktärer utövar kontroll. Men livet är inte en film.

Här måste jag medge att jag kanske läser in alldeles för mycket av min egen filosofiska utblick. Den ingången gör dock filmen mycket mer sevärd. Metanarrativet blir mer en bara ett rent stilistiskt val som ter sig som rörigt. Karaktärerna blir greppbara. Det blir inte den ”komedi” som Lindblad söker, men det blir en upplevelse att reflektera över. För att vara en kortare film i vårt samtidsklimat är det ändå otroligt hur mycket Anderson hinner få in i bakluckan. Det finns dolda detaljer överallt: Chanelflaskor alla XXL, referenser till hans andra filmer och mycket mer. Själv är jag inte amerikan och har inget större intresse av amerikanska västern, dess ökenlandskap eller kultur. Ändå är temat så pass relevant att jag gärna ser om den.