Recension: Andra sidan

Svensk skräck.

Rent historiskt kanske inte det bästa som producerats i detta avlånga land. Vi har haft Låt den rätte komma in och… tja, vi har haft Låt den rätte komma in. Den väldigt kultfilmsintresserade skulle kanske också säga Evil Ed, men ungefär där tar det stopp.

Kanske är det också därför Andra sidan lanserats som Sveriges första, rena skräckfilm. På sätt och vis en objektiv lögn, men kanske också ett sätt att trycka på ”starta om”-knappen för genren i stort. Glöm tidigare alster som Besökarna eller Det okända. Det är här skräcken börjar.

Till Andra sidans försvar är den väldigt mycket den första filmen i sitt slag på den svenska marknaden. Vad det i det här fallet dock innebär är att den svenska låga kvaliteten bytts ut mot någonting kompetent men som tyvärr saknar något som helst originellt ben i kroppen. 

Shirin (Dilan Gwyn), hennes pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) och Fredriks son Luka (Eddie Eriksson Dominguez) flyttar in i en ny bostad; en ganska trist lägenhet i ett grått radhusområde. Snart blir det tydligt att någonting står fel i lägenheten. Lukas börjar leka med en Kim från lägenheten bredvid, men där bor ingen, visar det sig. Så fort Shirin berättar för grannarna vilken lägenhet de bor i börjar de bete sig märkligt och distanserande, men ingen vill berätta varför.

En ganska klassisk spökhus-historia i modern kostym alltså, och den går egentligen aldrig djupare än så. Regissörerna Tord Danielsson och Oskar Mellander vill ganska tydligt berätta en historia om relationen mellan styvmor och son mitt i denna skräck, men kanske på grund av filmens korta längd (den är inte ens 90 minuter lång) lyckas det aldrig skildras trovärdigt. Det går bara från ”du är inte min riktiga mamma” till ”du är ljuset i mitt liv” från en scen till nästa. I en tid där skräckfilmer som The Babadook och Hereditary visat att starkt familjedrama kan kombineras med själva skräcken är det här svårt att svälja med hull och hår.

På samma gång måste det sägas att Andra sidan mestadels lyckas med vad den vill, det vill säg att skrämma publiken. Det är lite väl många inslag av ”högt ljud efter lång stund av tystnad”, men lägenheten med sina många trånga korridorer och sin mycket obehagliga vind leder många gånger till en genuint obehaglig stämning. Likaså är filmens faktiska spöke ett bra monster som visserligen hade behövt någon slags logik eller bakhistoria för att bli minnesvärd, men som ändå väcker tydligt obehag när det kryper runt i mörkret och klickar som en svensk version av Kayako, vålnaden i The Grudge.

Hur väl deras skräck än lyckas går det inte att bortse från att Danielsson och Melander inte haft en enda egen idé i skapandet av sin film. Bortsett från ganska tydliga The Grudge-vibbar finns här ett bildspråk som liknar senaste skildringen av It (båda filmer innehåller också, märkligt nog, en övergiven lägenhet med ett stort hål monstret kommer upp och kidnappar barn ur) och längre kameraåkningar som tagna ur en fulare The Shining.  Bildspråket liknar både senaste upplagan av It som The Shinings längre kameraåkningar. Under en väldigt kort, något plötslig stund hinner den även med att bli en svensk Paranormal Activity. Det finns sämre filmer att inspireras av där ute, men Andra sidans problem är att den aldrig växer upp till att bli någonting eget. Upplevelsen blir snarare någonting som kretsar runt tankarna ”ah, det här påminner om den här filmen” och ”har jag inte sett det här någon annanstans…?” om och om igen.

Andra sidan är egentligen inte alls en dålig film, men den saknar en egen identitet. Bortom att alla talar svenska är manus så tunt att det liksom inte finns någonting som distraherar från inspirationskällorna, och även om det blir ett slag trevligt montage över scener från mer eller mindre bra skräckfilmer blir det inte en speciellt minnesvärd upplevelse. Väldigt synd när skådespelarna, främst Dilan Gwyn, gör så pass bra ifrån sig och kameraarbetet ändå är på en hög nivå.  

Kanske kommer Andra sidan gå bra nog för att motivera en uppföljare som kan fördjupa och skänka en mer originell prägel till verket. Tills dess får vi kanske vara relativt nöjda över det lilla faktum att det kommit en svensk skräckfilm som går att se utan att skämmas över varenda sekund.