And In The Darkness, Hearts Aglow

Weyes Blood

Musikern Natalie Laura Mering, professionellt känd som Weyes Blood, slog igenom stort med sitt tredje studioalbum Titanic Rising 2019. Namnet Weyes Blood började som Wise Blood när hon var 15, inspirerat av en novell av Flannery O’Connor med samma namn. Mering lekte med orden och gick ett tag under Weyes Bludh, tills hon slutligen landade i Weyes Blood. Musiken har kategoriserats som psykedelisk, noise och experimentell, men fångas kanske som bäst under barockpop och kammarpop, som med sina klassiska orgelinslag sätter stuckatur på Merings musikaliska rum. 

Om några dagar når de första minusgraderna Berlin, det är runt lunchtid och jag måste ha både ljusslinga och stearinljus tända för att rummet inte ska vara mörkt. Weyes Bloods senaste och femte album And In The Darkness, Hearts Aglow skjuter tystnaden ut från rummet i takt med att den flackande lågan lyser upp det dunkla höstmörkret. 

Albumet består av 10 spår och inleds med den redan släppta singeln It’s Not Just Me, It’s Everybody. Ridåerna dras upp och sentimentala stråkar välkomnar en, låten är lunkande och drömsk. Lagren av melodier och stämmor får musiken att låta som porlande vatten. Låten klingar av folkpop, precis som albumets andra spår Children of the Empire. Tankarna vandrar snabbt till artisten Carole King med hennes raka trummor och stackato-piano, svarande stämmor och riviga gitarrer. En hypnotisk drömfrekvens möter 70-talets låtskrivande, helheten balanserar de olika influenserna väl och skapar något helt nytt. Grapevine känns nästan lite kyrklig, fylliga gitarrer i countrystuk och ekande högtidliga klockor fyller rummet. Texten om en annans kärlek känns som ens egen och lämnar en med en dröjande sentimentalitet. 

I God Turn Me Into a Flower flyter vi. De atmosfäriska och förtrollande stämmorna får omvärlden att sättas på ljudlöst, det går inte att befinna sig någon annanstans än i låten. Mering har en förmåga att göra låtar till platser, man omsluts och bekantar sig med dem, och när man lämnar sker det motvilligt. Samma känsla av att omvärlden löses upp som en brustablett besitter spåret In Holy Flux, ett instrumentalt ambient spår som inte bara hörs utan upplevs. Hearts Aglow i sin tur är en riktig tryckarlåt, ljudbilden med smygande trummor och klyschiga stråkar skapar en dåsig bitterljuv kärlek hos lyssnaren. Man blundar och ser discokulans stilla snurrande bakom ögonlocken, känner popcornfettet på händerna och någons tafatta händer om midjan. På Twin Flame sjunger hon också om kärlek, men inte på ett lika varmt sätt. Kärleken här är längtande och smärtsam, svidande. Här känns det som att ljudbilden skulle behöva luta mer åt något håll, antingen grotta ner sig i det som gör ont eller tas helt åt det andra hållet. Betydelsen finns där men dämpas av en ganska platt ljudbild. 

Vi närmar oss albumets slut med The Worst Is Done, det finns något som skär sig i låten; Ljudbilden är munter med en rytmisk gitarr och hyllande stämmor, texten börjar lika lättsam men tar sedan en mörk vändning. Låten om livet börjar med lovord om att det värsta redan har passerat, men har samtidigt en underliggande ton av något olycksbådande som gör den nästan obehaglig. “Got kinda old / It happened to me quickly / Burned down the house waiting for someone to save me / From this hall of mirrors / We sleep walked through the years / Didn’t think we’d all lean into hyper-isolation”. Fraserna om efterdyningarna av en katastrof och vad som blir kvar lämnar lyssnaren med en besk eftersmak i munnen. Albumet avslutas på en stilla ton med A Given Thing vars vibrerande orgel lämnar en skälvande känsla i hjärtat. 

Man lyssnar inte bara på det här albumet, man befinner sig i det. Lyssnaren transporteras till rymden, intet, skoldiscot,  en sliten kyrka på amerikanska södern, till sitt eget rum och in i sig själv. And In The Darkness, Hearts Aglow är flummigt och ljuvligt, iklätt bootcut jeans och rymdhjälm. Det lysande glimrande hjärtat går inte att ta slita blicken från.