An Evening With Silk Sonic

Silk Sonic

Under årets Grammy Awards tog en ny duo bestående av välbekanta ansikten plats på scen. Bruno Mars och Anderson .Paak sjöng singeln Leave The Door Open för första gången efter Mars öppna brev på Twitter: “If you can see it in your hearts to let two out of work musicians to perform at your show, we really appreciate it”. Inte långt efter att han hade delat tweeten, gavs de möjligheten att ge ett smakprov av det nya albumet An Evening with Silk Sonic när hela branschen såg på. 

Albumet som till större del producerats av Mars och D’mile ger en ode till den R&B- och soulmusik som briljerade under 70-talet. Under nio spår får lyssnaren höra duon sjunga om fest, kärlek och kvinnor – troget till de dominerande ämnen som förknippas med 70-talets tidsanda. För att förstärka denna känsla har de med Bootsy Collins, en förespråkare för genren funkadelics på albumets intro, men även på After Last Night i sällskap av Thundercat. Bootsys avslappnande röst i det sistnämnda spåret ger liv till den 70-talsanda duon är ute efter att återskapa. Thundercat leker skickligt och felfritt med basen som lägger till ett extra element av funk. Deras röster smälter sömlöst samman vilket gör det svårt att skilja rösterna från varandra, men skapar samtidigt Silk Sonics unika ID. På Silk Sonic Intro introduceras duon och albumet likt ett stundande liveuppträdande av Bootsy, ett visualiserande tillägg som bidrar till den nostalgiska känslan.           

Även om det helt klart finns förträffliga spår på albumet, finns det en viss kommersiell underton som förmodligen kommer tillsammans med Mars producerande. Istället för att ta fram den råhet som 70-talets funk och soul är känd för, kan man inte undgå en viss tillgjord känsla. Strukturen i 777 är kusligt lik Mars Uptown Funk, en opersonlig funkpoplåt som terroriserade varje dansgolv och radiokanal från slutet på 2014. Även i Skate där Paak väver in lyssnaren under första versen på ett soulfyllt och genuint sätt, förloras man ändå vid refrängen på grund av det överproducerade lager som lagts till, något som förstärks av Mars harmoniserade bakgrundssång. Det framgår att de låtar som mest följer albumets röda tråd är de som har en tydligare balans mellan artisterna, där deras personliga stilar hörs lika mycket i produktionen.  

Mars och Paak har i sin egen musik velat återspegla en viss komisk jargong, och det hörs även här. Där det i vissa fall träffar helt rätt, är det fall då det inte når hela vägen fram. På första singeln Leave The Door Open flörtar artisterna med lyssnaren genom att sjunga romantiska löften till deras kärleksintresse om hon bestämmer sig för att komma förbi. “And if you’re hungry, girl, I got filets (Woo)” – kan ni föreställa er något mer romantiskt? Raderna som tar priset för mest komiska kommer dock från Smokin Out The Window, en låt som centrerar runt någon som gjort sig för emotionellt bekväm i deras liv. Att sjunga “Not to be dramatic, but I wanna die” och “Look here, baby, I hope you find whatever it is that you need / But I also hope that your triflin’ ass is walkin’ ’round barefoot in these streets” känns i dessa sammanhang överdrivet dramatiskt på det underhållande sätt som artisterna menar att göra. Textförfattandet i Fly As Me blir i jämförelse nästan lite töntigt, där låtens funkiga element och drivande gitarr i alla fall lyfter spårets helhet. “And the only language that I speak, girl, is facts” känns som något en tonåring trotsigt hade sagt för att försöka sätta en på plats.  

Några av de mest banbrytande låtar om förlorad kärlek skapades under 70-talet. Från Stevie Wonders Never Dreamed You’d Leave in Summer till Natalie Coles No Plans for the Future, artister skapade musiken runt ett narrativ som var relaterbart samt där känslan kom genom rösten och musiken. Ett spår som inte blivit helt övermannat av Mars kommersiella natur är Put On A Smile. Även om man inte ska, eller kan, jämföra denna låt med klassikerna, kan man verkligen uppskatta låtens historieberättande och musikaliska uppbyggnad. Paaks raspiga röst som sårbart vräker ut sig om sina känslor och Mars höga falsett omringad av de växande trummorna, pianot och klingande klockor resulterar i en klar höjdpunkt på albumet.    

Ett mer experimentellt inslag presenteras i Blast Off där man får höra en blandning av funk, rock och psykedeliska ljudeffekter. Artisterna talar om sina egna psykedeliska upplevelser i låten, med mellanspel där elgitarren tar lyssnaren med storm. Som albumets avslutande spår säger de även mellan raderna att detta bara är början på deras musikaliska resa. “I took a little somethin’ to get here, yeah, yeah / I got a little more if you’re ready, we can have it all”. Detta är ännu en höjdpunkt, men spåret kunde klarat sig utan Mars stämmor för att behålla den mer funky och coola Bootsy-inspirerade känslan.

Bruno Mars och Anderson .Paak valde att ta sig an en relativt svår genre. Den mer oslipade känslan som naturligt hörs i våra favoriters soul- och R&B-låtar från 70-talet är inte lika enkla att efterlikna som man må tro. Albumet har dock både toppar och dalar. Med deras komiska jargong i samspel med dess musikaliska skicklighet och passion finns det låtar på albumet som man kan ta med sig och lyssna på under en längre tid. Med både Thundercat och Bootsy Collins förgylls albumet ytterligare och ger mer av den retrokänsla som artisterna hoppades på att förmedla. Det finns ingen tvekan om att detta album kommer slå genom hårt, främst på grund av artisternas stora plattformar, men kanske hade ljudbilden närmat sig 70-talets ännu mer om de inte hade haft världens ögon på sig. Däremot är detta bara början, och An Evening With Silk Sonic lovar att bättre musik kommer framöver.