Den första gången jag skrev en recension om Naods musik var för snart fyra år sedan, och utgångspunkten var annorlunda då. BABY NINE 2 kom ut strax efter den svenska hiphopens övergång från freestyles över YouTube-beats till musikens finrum på Spotify. Albumet var makalöst på många sätt, och det innehöll en variation av alla ljud som rymdes inom paraplybegreppet hiphop. Naod fick oss att dansa, han gav oss låtar att dedikera till våra tjejer, och han kapslade in Söderortsgunget på låtar som Fast och Different Fella. Han fångade 2020:s aura på BABY NINE 2 och förtjänade därmed att räknas in bland Sveriges hiphopelit.
Men det var då. När det nya albumet 2029 kommer ut den nionde februari är Nine istället en etablerad spelare på scenen, och i bagaget har han flera albumsläpp. Han är en kameleont till konstnär som kan frambringa i princip vilken sinnesstämning som helst. Han kan vara tuff som på TWIST N TURN eller sentimental likt Drake som på Toxic Som Mig. Denna mångsidighet visar Naod tydligt på 2029, men beklagligt nog så blir resultatet spretigt och opersonligt. Här blandas ljud och stilar så kraftigt att det istället mynnar ut i en otydlig, oskarp mosaik där färgerna sipprar in och ut i varandra lite hejvilt.
Det kunde kanske nästan vem som helst ana efter singeln Dum av dej som släpptes 2023. Förra året blev det trendigt att inkorporera refränger och andra element från 00-talets pophits i raplåtar, i tappra försök att fånga en publik som annars inte lyssnar på rap. Rent finansiellt och streaming-mässigt verkar det ha funkat: ADAAMs 17 sitter på 20 miljoner streams på Spotfiy, och Naods Dum av dej har spelats 16 miljoner gånger på samma plattform. Det är betydligt mycket mer än alla andra låtar som Naod släppt. Men när han på Lollapalooza 2023 framförde låten live, kunde man inte komma ifrån hur plastig den kändes.
Samma känsla återfinns på hela 2029. Hjärta Till Is inkorporerar den uttjatade gitarrslingan över ett afroinspirerat beat med cirka 100 BPM, och spontant börjar jag överväga om det överhuvudtaget varit en vinst för kulturen att Dree Low och Le Winter släppt PIPPI. På spår som Bränd, Toxic Som Mig och 143FLOW över. Drillen får en nickning på Tripping, och även baile funken hör hemma på albumet med låten Brazil Flow. Produktionen på albumet låter lika varierad och inspirerad som min YouTube-algoritm, och även om ljudet är polerat och kicksen är sidechain:ade till perfektion så saknas soul, i brist på ett bättre ord.
Ja, vad är ens soul för något, och hur kan man påstå att ett album har det eller inte? För att besvara den frågan behöver jag nog skriva en essäserie efter att ha gått klart en kurs i konstfilosofi. But I digress – I know it when I feel it. Och 2029 levererar inte känslan av soul. Det märks i kvaliteten på Naods bars: jag kan knappt minnas någon från albumets 24 minuter. Texterna slingrar sig runt sig själva i intetsägande berättelser om högmod, vällust och frosseri. Utöver det blir hans falsett och takt ensidiga till slut. Förvisso har denna stil av författarskap kännetecknat hiphop på olika sätt, och alla seriösa rappare har en viss metodik som utmärker dem från andra. Men hur mycket jag än älskar denna genre, och hur mycket jag än diggar Naods artisteri, så är det omöjligt att frånkomma att detta album är platt. Utöver färdigpaketerade, algoritmoptimerade beats finns det för lite som fastnar i minnet.
Naod är inte ensam om denna riktning: under 2024 har flera rappare redan släppt album som dessvärre behövt anpassa sig efter en bred, oklar massa, i hopp om att samla på sig så många streams som möjligt. Med tanke på att Spotify sänkt deras redan usla utbetalningar till musiker ytterligare så behövs det inget geni att förstå att pressen på musiker är större än någonsin. Soul och andra fåniga begrepp är saker som vi högtravande journalister ägnar oss åt att dissikera – men för Naod finns det bara ett motto som gäller: GIMMETHACHECK. Tyvärr blir sidoeffekten av en sådan musikmarknad ett överflöd av platta album som suddats ut så mycket att de knappast har någon karaktär kvar.
