2000

Joey Bada$$

“Joey, Earl, Kendrick and Cole – gatekeepers of flow.” Det har gått sex år sedan Q-Tip från A Tribe Called Quest utropade Joey Bada$$, Earl Sweatshirt, Kendrick Lamar, och J.Cole till fanbärare för den nya generationens hiphop. På de sex åren har Kendrick Lamar uppnått en mytisk status, Earl Sweatshirt återuppfunnit sig själv som en nyskapande banbrytare i underjorden, och J. Cole har etablerat sig själv som överhuvud för Dreamville Records, ett av de mest spännande skivbolagen i genren. Och Joey Bada$$? Ja, han har nog dragit mer uppmärksamhet som skådespelare i bland annat Mr. Robot än vad han har gjort för musiken. Förväntningarna blir då självklart höga när Brooklynrapparen återvänder till musiken på riktigt och släpper sitt första soloalbum på fem år – speciellt när albumet heter 2000 och positioneras som uppföljaren till Joeys klassiska debutmixtape, 1999, som nu kom ut för tio år sedan. 

Uppenbarligen känner även Joey förväntningarna på hans axlar nu när han själv mer eller mindre upprepar Q-tips utropande på albumets introspår: “Who the best emcees? Kenny, Joey, and Cole / The holy trinity”. Joeys vilja att leva upp till sällskapet han har placerats i och bidra till sitt eget mytskapande är påtaglig under albumets gång; Han har tagit in ingen mindre än Diddy för att snacka sin klassiska skit på introspåret, och Nas gör också ett kort besök, oförståeligt nog inte för att rappa, utan för att lovorda Joey och ge honom komplimanger över ett jazzpiano i en halv minut. Det blir då smått komiskt när 2000 stundtals gör exakt samma misstag som Nas gjorde på flera av sin karriärs svagare album: bleka beats, textrader som verkligen borde ha lämnats i anteckningsblocket, och det mest klassiska snedsteget. Vi får nämligen en vidrig R&B-jam där Joey rekryterar Chris Brown, av alla människor, för att göra en låt som får sex att låta väldigt, väldigt osexigt. Den allmänna tonen på albumet är mer avslappnad och fokuserad på skryt än Joeys tidigare verk, och medan motivet för ett segervarv är förståeligt, gör det tyvärr albumet mindre spännande än hans tidigare plattor. 

Det skulle vara fel att säga att dessa svagheter definierar 2000 helt, dock. Make Me Feel är ren magi, där Joey visar upp flowet som från början fick oss att ta en snubbe med namnet Joey Bada$$ på fullaste allvar över ett beat värdigt Biggie i hans storhetstid. Brand New 911 gör genidraget att slå ihop Joey Bada$$ med Westside Gunn över utsökt saxofon. Zipcodes och Cruise Control är skön flexrap för sommaren, och helt enkelt bra jävla hiphop utan större komplikationer. Albumets emotionella kärna och bästa låt är dock Survivors Guilt, där Joey för första gången rappar riktigt utförligt om en händelse som har hängt över hela hans karriär som ett mörkt moln, nämligen den gode vännen och kollaboratören Capital Steezs självmord. Bara månader efter att Joey hade slagit igenom stort med 1999, och världen verkade redo för Joey, Steez och deras Pro Era-kollektiv, valde Steez att hoppa från en skyskrapa på Manhattan endast 19 år gammal. Smärtan i Joeys röst är påtaglig, och det finns en stor mognad i verserna där tio års reflektion över en förlorad vän väller ut. Det är en mycket stark hyllning, och det mest personliga Joey någonsin har skrivit. 

Det stora frågetecknet med Joey Bada$$, som han presenterar sig på detta album, är att det är svårt att lista ut exakt vem han själv vill vara som artist. Det är tydligt att han själv och andra ser honom som en gigant inom den lyriska hiphopen, men det är väldigt få rader på 2000 som verkligen får en att pausa, spola tillbaka, och tänka “Sa han verkligen den DÄR skiten?”. Den råa hungern som definierade debutalbumet B4.DA.$$ finns inte riktigt här, och 2000 påverkar inte alls på samma sätt. Samtidigt har han visat en talang för mer lättsmält poprap, men inga refränger på 2000 fångar heller örat på samma sätt som låtarna på hans senaste album, ALL AMERIKKAN BADA$$, gjorde. Denna osäkerhet hörs på låtar som The Baddest, One Of Us och Eulogy, som tyvärr alla är rätt lättglömda, med karaktärslösa beats och torra flows. Joey har själv sagt att ambitionen här var att göra mer avslappnad musik, men det finns en klar skillnad mellan att göra musik som låter avslappnad och att använda det som en ursäkt för obefintlig ambition.

På vissa sätt får vi här en Joey Bada$$ som är helt annorlunda än innan, men också går tillbaka till sina rötter. Det Joey har på detta album som han inte hade innan är en form av trygghet och mognad, samtidigt som han återvänder till den sortens beats han rappade över när han var 17 år gammal och släppte 1999. Han har i princip vandrat runt och kommit tillbaka till samma plats han började på, och verkar vara helt okej med det. 2000 är ett album med mycket lägre insatser än hans tidigare verk, och det märks tyvärr lite för ofta. Det är inte lika gripande att höra Joey främst flexa och snacka sin skit på 2000 som det var att lyssna på coming of age-berättelserna och den politiska polemiken han tidigare har gett oss, men albumet är fortfarande för det mesta kompetent hiphop från en stor talang som har rätt lite kvar att bevisa.