10,000 gecs

100 gecs

Vad blir 100 gecs multiplicerat med 100? 10,000 gecs, såklart, och 100% kaos, givetvis. Duon, som består av Laura Les och Dylan Brady, har sedan den självbetitlade första EP:n varit ett av dem mest drivande namnen inom hyperpopsfären. Med en maximalistisk inställning till ljudeffekter, och en närmast obefintlig restriktion när det gäller genrer, har duon skapat musik som spränger och frälser hjärnan på samma gång – en stundtals svårtuggad men ack så älskvärd kombination.

När debutalbumet 1000 gecs (en viss besatthet med att lägga på en nolla vid varje släpp verkar råda) kom ut 2019 fick duon snabbt en form av kultstatus. Trots den fullständigt flippade musiken lyckades de snabbt tränga in i såväl underground- som mainstream-scenen, om än med stor betoning på den förstnämnda. Det fanns något frisläppt i ljudbilderna, en låt-världen-brinna-ner-men-på-ett-kul-sätt-attityd som kändes relaterbar, avslappnad, opretentiös. Den breda paletten av influenser skapade ett plottrigt kollage, där tidigt 00-tal slogs ihop med övergången till 20-talet och resulterade i en form av hyperaktiv indie sleaze-estetik. När remixupplagan av albumet släpptes ett år senare hade nivån skruvats upp ytterligare ett snäpp, och många av dem artister som debutalbumet hämtat inspiration från var nu med på remixvarianterna – Charli XCX, Injury Reserve och Tommy Cash, för att nämna några. Mest utstickande var dock kanske självaste Fall Out Boy på albumets starkaste remix: hand crushed by a mallet.

På nya albumet 10,000 gecs fortsätter 100 gecs i samma anda och ger oss dryga 27 minuter av… tja, allt. Grunden i hyperpopen är fortfarande dominant, men skulle det verkligen vara en gecs-platta om inte minst ett dussin andra genrer också slängts in i mixen? Ska-popen gör här en ordentlig comeback, medan postpunk och raprock smidigt flätas in. Det gör 10,000 gecs till en eklektisk samling av spår – precis som förväntat. Samtidigt finns en större renhet i spåren jämfört med tidigare album. En tydligare kommersiell tråd löper genom skivan, och det plottriga kollaget är nu mer sofistikerat. Med det sagt är albumet knappast nedtonat – det är bara något steg längre ned på galenskapsskalan.

Inledningsspåret Dumbest Girl Alive, vars titel rätt pricksäkert beskriver känslan som uppstår när man för tjugonde gången googlar hur inflation egentligen fungerar, är en perfekt rivstart. Därefter följer glitchiga 757 och postpunk-bangern Hollywood Baby. Denna låttrio utgör en energifylld introduktion till albumet, och visar upp 100 gecs styrka att sömlöst röra sig mellan genrer, ljudbilder och sinnesstämningar. När spåret Frog On The Floor rullar in slussas vi dock abrupt in i ska-popen, och vidare in i en samling av spår som sammanfattat känns som att proppa överläppen full med Siberia-snus medan man kollar på sludge-videor i ett oändligt TikTok-flöde. 

Spåret The Most Wanted Person In The United States är det mest avskalade i samlingen, och imponerar i både text och produktion. Låten handlar, inte helt otippat, om att vara USA:s mest efterlysta person och bjuder på rader som handlar om att döda någon och sedan äta dennes middag, eller att vara lika het som Kalifornien medan Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers suger ens kuk. Men den kan också läsas som en skildring av hur det är att vara en transperson idag – att döda ett gammalt jag, se sig själv på nyheterna, behöva fly undan. I Got My Teeth Removed är i sin tur en göra slut-historia som handlar om att dra ut en tand: “You were tough / Unforgiving / Made me cry all the time / You were mean / Such an asshole / So I had to say goodbye”. Och därefter befrielsen: “I got my tooth removed / And I don’t wanna talk about it / Ever again”. Det är kul, det är smart, det är lekfullt. Och det hela kulminerar perfekt i spåret mememe som trots den högst samtida produktionen har en nostalgisk känsla över sig. 

10,000 gecs består till 99% av fullständig sensory overload, men som utförs på ett skickligt sätt. Duons skapande är som en musikalisk motsvarighet till att vara 16 och sno en skvätt sprit från varje flaska i föräldrarnas barskåp – och mot alla odds lyckas skapa en dundercocktail. Samtidigt är oddsen något högre här än för gemene 16-åring – Laura Les och Dylan Brady är fruktansvärt skickliga producenter, och vet precis vad som behöver adderas för att blandningen ska funka. De bevisar det återigen på 10,000 gecs, där hantverket finslipas utan att kreativiteten någonsin tryter. Det gör 10,000 gecs till en utsökt kortslutning som skriker av musiknörderi och fingertoppskänsla för internetkultur och samtida referenser. Catchy refränger, karaktäristiska rader och en ständigt utforskande produktion vävs samman till ett album som förvirrar, överraskar och håller en på tårna på dem bästa av sätt.