Lennart Sjögren söker alltet, men finner ingenstans
Vad händer när dikten säger det som bilden låter förbli osagt? I Vi är en, vi är många söker Lennart Sjögren efter naturens och existensens stora sammanhang. Caspian Florby undersöker en diktsamling där det vackra språket ibland tappar sin mystik, medan Sjögrens måleri tycks bevara den blick och stillhet som poesin söker.
Lennart Sjögren är en av våra äldsta nu levande och etablerade poeter. Han är även bildkonstnär. Vi är en, vi är många är hans trettiofjärde bok. Den fortsätter i samma jordnära och naturlyriska stil som han blivit känd för. Det är en tunn diktsamling i fyra lösa delar, som i svepande drag gör ett försök att fånga existensens stora gåtor.
Bokens första del är mest särpräglad. Den skildrar ett “vi” som tycks finnas i allt på en och samma gång. De som kallas “vi” finns i vattnet, vinden och har funnits längre än människorna. Det är vackra rader som fångar naturens rörelser och tidens gång, men jag väntar alltid på något mer. Tonen är repetitiv, med flera stycken som liknar varandra i både syntax, innehåll och rytm. Det pågår även ett återkommande staplande av motsatser, i vad jag ser det som ett försök att skildra alltets ombytlighet.
“Sök oss bland de dödliga
eller de odödliga
vi är ett
och vi är många”
Dikten uppmanar oss från början att söka detta “vi” både bland de dödliga och de odödliga, men i så fall kvittar det väl var man söker dem? Textens “vi” blir så universellt att det mister sin kropp och förlorar substans. Det finns ju överallt på en och samma gång. Det enda som inte finns är något i dikten att gripa tag i. Den spänning som jag i början fann av att följa detta “vi” ebbar ut mot slutet av första delen, då inget nytt har sagts och boken sedan byter spår. Hur är då alltet mer än ingenting?
Detta är snäll poesi. Den är inte effektsökande, provocerar inte, den vill väl. Bokens senare delar är lika sympatiska. Det är klassisk naturlyrik med inslag av tankar om liv och död, men det finns inget som skapar friktion. Allt glider ner väldigt lätt, och jag behöver aldrig tänka längre än det som står på papperet.
“Vi är myrstackarna
vi är myrstackarnas byggare
vi är en och vi är många”
Boken ställer som sagt de stora frågorna. Om tid, mänsklighet, liv och död. Men det är skrivet med sådan distans. Jag börjar tvivla på om diktjaget verkligen upptas av dessa frågor, eller snarare tycker att det låter fint att skildra dem. Här finns inget verkligt grubblande, allt är ljuvt som en tavla ovanför soffan.
Jag blev faktiskt nyfiken på Sjögren som konstnär, och efter att ha letat upp några av hans verk fångades jag av deras bleka och nästan mystiska naturskildringar. Grått vatten med några få stenar, en död skog med en avlägsen gård, och bland dem även några typiska målningar av vita segel mot blått hav. Tavlorna talar för sig själva, de fångar en speciell stämning i naturen utan att skriva ut skaparens tankar bokstavligt. Jag undrar, går det inte att skriva på samma sätt?
“Jag har inget namn
jag föddes i landet bortom tiden
ibland när jag bosätter mig i en människa
kallas jag Hoppet”
Jag önskar att jag kunde tro på detta hopp, men det har redan gått förlorat. Efter att ha letts fram genom dikter varav vissa lyckats väcka spänning och intresse blir jag besviken över var jag hamnat. Ridån har dragits undan och berättaren har avslöjat sitt ansikte.
Naturlyriken och landskapsmåleriet är djupt besläktade konstformer som båda utgår från skaparens blick på naturen och de känslor som speglas i den. De hämtar sin kraft ur det dunkla och outtalade band som uppstår mellan läsaren och skaparens blick. Denna blick bör dröja sig kvar för att ge oss möjlighet att insupa stämningen. Här vinner Sjögrens målningar, som i sin evigt stillastående form ger oss möjlighet att dröja oss kvar och tänka. Hans vackra dikter blåser iväg åt alla möjliga håll. Ibland stannar de lysande upp, men följer man dem hamnar man i landet Ingenstans.
