“Rätt” uttal: Skada eller nytta?

Våren 2022 infinner jag mig vid Aula Magna på Stockholms universitet. Ett par timmar senare skulle jag ta emot mitt masterdiplom. Men innan dess var det genrep. Vi gick upp en rad i taget. Mitt namn lästes upp som det låter på svenska, Gabriel, med ett långt A. Inget konstigt. Jag gick upp, låtsades hålla ett papper och tränade på att buga. Ett par timmar senare var jag tillbaka. Kostymen satt rätt, allting kändes naturligt, min rad gick fram, en efter en gick de upp för stegen framför mig, och så hände det. Gabriel. Men inte som intränat, utan ett udda försök att säga det på spanska – en svensk som bryter på spanska och sen fortsätter; Vieira… men som ett B, korta I-n och E-n, och sedan Rindborg; men ett Rindborg jag aldrig hade hört. Ett Rindborg som varken en svensk eller en spansktalande skulle säga. Hela mitt namn lät konstigt. Det värsta är att mitt namn inte ens är spanskt.

Hon som läste mitt namn gjorde säkert det med välmening. Hon tänkte att Vieira var spanskt och valde därför att läsa allt som spanskt. Hur skulle hon ha kunnat veta att Vieira är ett lusofonskt namn och att Rindborg är svenskt? Hur skulle hon ha insyn i att jag heter Gabriel just för att det kan uttalas annorlunda på hundratals språk men behålla stavningen? I och med att jag ändå heter Rindborg var det udda av henne att välja det ”främmande” språket. Är inte jag svensk? Eller varför antog hon inte att jag var tysk eller dansk? Skulle hon ha försökt sig på att uttala mitt namn på tyska eller danska? Det tror jag knappast. Och här någonstans ligger problemet i det samtida försöket att uttala namn ”rätt”.

Jag kollar bara på fotboll under VM. Då märks det att jag står i gott sällskap. Svenska sportexperter älskar att uttala brasilianska, eller för den delen portugisiska, spelares namn som om de vore spanska. R- i Ronaldo eller Ronaldinho är egentligen närmare ett svenskt H. Likaså -nho i portugisiska. Det är faktiskt inte detsamma som spanjorernas -ño. Men de försöker i alla fall. De engelsktalande experterna tillåter sig själva att uttala namnen som de låter, på de språk de är bekväma med – engelska. Ronaldo får ett rullande R och ett klart L (i stället för att låta som ett U).

De senaste tio åren har det också blivit mode att byta namn på städer eller till och med länder. Turkiet bytte sitt engelska FN-namn från Turkey till Türkiye. Där verkar bara det diplomatiska språket ha ändrats. Få engelsktalande vågar sig på att uttala konsonanter som de inte är vana vid. På svenska har redaktioners frivilliga byte från Peking till Beijing varit tydlig. Peking är egentligen det kantonesiska uttalet som portugiserna först hörde i södra Kina. Sedan dess har både mandarin och kantonesiska också ändrat sina uttal. Det kanske inte är hela världen att det blir Beijing – vi säger det ”fel” oavsett – men vi förlorar en liten historisk anekdot på vägen.

Under 2022, precis efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina, valde vissa inte bara att börja skriva Kyiv i stället för Kiev men att uttala det Kyiv. Här måste jag erkänna att försöket framstod som något bisarrt. Ännu en gång sprunget ur ett välmenat motiv fick jag höra hur en betydande andel av de jag mötte försökte säga Kiev på ett forcerat sätt. Jag kan varken ryska, ukrainska eller något annat slaviskt språk. Skillnaden är så liten mellan kee-yiv och kee-yev i mina öron att jag valde att inte ens försöka. De som ändå ville visa solidaritet verkade uppfinna ett helt nytt uttal. I stället för kee-yiv blev det kviy-viv eller ky-iiiv. Jag har aldrig hört en ukrainare säga det så (rätta mig gärna om jag har fel).

”I försöket att nå denna perfekta värld kan det också bli väldigt fel när det blir fel. I stället för att accepteras som svensk blir jag plötsligt utstött, paketerad i ett språk som inte ens är mitt”

Vad är rätt och vad är fel? En annan krönikör hade lutat sig mot ett definitivt svar; något lättförståeligt och klickbart. Jag väljer hellre att lämna den halvätna tårtan framme. Det vore absurt att aldrig försöka sig på nya uttal och nya ord; att se språk som en avgränsad oföränderlig enhet. Det går inte att säga att ett uttal ens inom svenskan är ”rätt”. Språket skapas och förgörs i varje ord vi väljer att använda i tal och skrift. Samtidigt är det lika absurt att utgå ifrån att alla namn och ord ska uttalas ”rätt” – att vi på något sätt förolämpar någon om vi inte säger London med en engelsk klang eller Cesare på italienska; en värld där alla är begåvade polyglotter och aldrig begår misstag. I försöket att nå denna perfekta värld kan det också bli väldigt fel när det blir fel. I stället för att accepteras som svensk blir jag plötsligt utstött, paketerad i ett språk som inte ens är mitt.

Båda synsätten grundar sig i en syn på språk som absoluta och som tillhörande en grupp; engelska ägs av engelsmän, tyska av tyskar, och så vidare. Det speglar vår samtids paradoxala relation till ”andra” kulturer. Å ena sidan finns en välmenande multikulturalism där vi vill acceptera den andre, men å andra sidan är den djupt konservativ – språk, egenskaper, konstnärliga uttryck klumpas ihop till en “den andre”. “Tysk kultur” blir därmed en grupp egenskaper som “de” har. Det kryddas oftast på en bra dos omedveten essentialism (att kulturer är inbäddade i själva personen vid födseln). ”Den andre” blir därmed den enda som kan uttala sig om ”det andra”. Om vi tar exemplet med tysk kultur igen blir slutsatsen att enbart “tyskar” har rätt att utala sig om att vara “tysk” trots att det är vi som på förhand kategoriserat dem. Väldigt abstrakt nu. Om vi går tillbaka till språket kan vi se att den här besattheten med korrekta uttal är en exotifiering. Gabriel blir spanskt för att han inte är svensk. Peking blir Beijing för att vi inte talar mandarin. Negationen är poängen. Man ser sig själv som svensk, utesluten från världen; det som finns bortom våra gränser kan vi inte benämna eller opinera om. Man ger upp upplysningens radikala universalism och ersätter den med en nationalistisk vålnad.

Jag tror som sagt inte att hon som läste upp mitt namn tänkte så pass långt; inte heller fotbollsexperterna som flexar sin spanska. Vad är lösningen? För min del finns inget fel i att säga till synes utländska ord med en svensk klang, eller svenska ord med en utländsk klang. Om något är det så vi får nya ord.