Rapparen DR vill uppfostra förortscharmörer och presentera ett nytt sound
DR, klädmärket Tuttolentes egen rappare och en skåning på uppgång i den svenska rapscenen, går runt maskerad. Så jag blir inte förvånad när jag inte får adressen till hans lägenhet, utan ombeds möta honom vid en station någonstans i Stockholm. Skämtsamt frågar jag honom om jag ska kidnappas, varpå han svarar “hahaha kolla han”. Bakgrunden till intervjun är att rapparen är aktuell med albumet DRAFT NIGHT som släpps idag, den 10:e november. Att sitta ner och prata med honom om allt mellan musik och mode är en chans jag inte vill missa.
Väl framme vid stationen möts jag av DR, hans lillebror och Liam 2Times, en vän till rapparen. De väntar inte med att le smått ondskefullt och mycket lekfullt mot mig och säga “välkommen till din första kidnappning”. Jag skrattar med dem och vi börjar röra oss till rapparens lägenhet. Jag har varken luva eller mössa på huvudet, så Liam vänder sig mot mig och säger: “De som inte har luva på sig när det är 10 grader eller mindre är demoner”. Jag kan bara instämma.
Vi anländer till lägenheten och möts av en medelåldersman och en liten skällande hund. Mannen visar sig vara rapparens pappa, och hans välkomnande är varmt. Pappa och lillebror har åkt upp till huvudstaden för att hälsa på DR, och stämningen är familjär och mysig. När jag sätter mig vid bordet tas det fram doughnuts, lösgodis, nötter och läsk. Lägenheten är sparsamt dekorerad och det finns en PS5 med tillhörande TV i vardagsrummet. Vi återkommer till den senare.
”Det är så vi har approachat allting: vi har en låt och vi släpper den. Vad är det värsta som kan hända?”
Jag fick upp ögonen för dig när jag först hörde EP:n Vem e DR, och jag fastnade särskilt för att det var ett klädmärke som tog upp dig som deras egen rappare. Hur gick det till?
– Det var via Liam. Jag kände Liam sedan innan jag flyttade upp till Stockholm, och en dag sa han spontant till mig att komma till kontoret och bara freestyla. Så jag gick dit och de hade beatet till DMX-låten Last Hope. Jag freestylade och de tyckte att det var najs, så vi gick till studion och jag skrev texten till låten som blev Superaktiv. Egentligen skulle den bara användas till en Instagram Reel, men sen tänkte vi “fuck it” och släppte den. Det är så vi har approachat allting: vi har en låt och vi släpper den. Vad är det värsta som kan hända?
Varför valde du att göra den musik du gör?
– Jag har alltid gillat hiphop. Genren har alltid fått mig att känna mig cool, det började redan när jag var yngre. När jag hade dåliga dagar och inte kände mig på topp, så kunde jag sätta på hiphop och känna mitt självförtroende gå upp i taket på väg till skolan. Det är hela poängen med albumet; jag vill göra musik som får bebeksen att känna sig skitfeta. Jag vill uppfostra förortscharmörer.
DR berättar att han haft musik omkring sig sedan han var liten.
– Min mamma spelar jämt musik hemma. När vi bilar ner till Jugge brukar vi spela musik, jag har en farbror som gör musik i Bosnien och en kusin som gör det i Österrike, så jag kanske kommer från en musikalisk familj. Det började med att jag laddade ner GarageBand på skoldatorn i gymnasiet och kom hem en-två timmar innan mina föräldrar. Då skrev jag de där rushiga texterna om att skjuta han den där, pop pop, men allt i smyg för att min mamma inte ville att jag skulle göra hiphop. Det är därför jag bär mask, fattar du? En gång smög min mamma upp på mig och hittade mina låtar, och hon tvingade mig att radera allt. Det fanns ikoniska låtar redan då, Liam vet.
”Jag vill göra musik som får bebeksen att känna sig skitfeta. Jag vill uppfostra förortscharmörer”
Varför ville din mamma inte det?
– Bror, du vill inte veta sakerna jag snackade om då.
Varför ville du prata om de sakerna?
– Jag har inget att relatera till i till exempel Håkan Hellström. Det tar inget från hans musik, men det är inget jag kan relatera till. Jag kände inte att de saker jag snackade om var 100 procent jag, men det var det som passade in på mig mest av det som fanns. Första gången jag hörde 50 Cents Many Men som barn så trodde jag att jag hade opps. Jag fick min första bånge till en musikvideo. Bara bad bitches, bilar – det är sånt jag vill ha. Jag vill inte gå på dejter, dricka vin med guzzar och bli sårad. Jag vill ha feta bilar, feta klockor, feta skor.
Varför vill du ha det?
– Där och då som barn var jag ett av två blattebarn i skolan. I grund och botten handlade det om att vilja bli sedd, att man ville vara fet. Jag har alltid tyckt att jag är det, men frågade mig själv: “Varför tycker ingen annan det?” Så det är den där grejen att hävda sig – alla ska tycka att jag är fet.
Jag ställer en till fråga om varför det är viktigt att hävda sig, att vara fet, och Liam flikar in:
– Det är för ens egen självkänsla. Om man känner det och alla tycker det också, så mår man bra i sig själv.
DR fortsätter:
– Jag tror att jag var sex bast och kom hem från skolan, och frågade pappa: “vad betyder blatte?” och så var han tvungen att prata med andra föräldrar. Andra barn brukade retas och säga “vad ska du göra, ska du hämta din pappa på mig?” Jag fattade inte. Men när jag blev äldre så förstod jag vad de menade. Om de redan dömde mig för att vara något så kunde jag lika gärna vara det.
Hur speglas det i din musik?
– Det finns folk som har fuckat mig, och jag älskar att shit on ‘em. Och det är inte för att jag vill spela över, utan för att det är mina känslor på ett beat. Det är samma shuno som hatar på mig som inte gör något med sitt eget liv, så jag vill bara ge tillbaka. Ta det inte personligt, men ta det skitpersonligt. Sen ger beef ingen business.
När kände du att du skulle lyckas med musiken?
– Det fanns en låt jag gjorde som hette Yuck, som min mamma tvingade mig att radera. Jag skickade den till Liam under 2019, och han sa “vi måste aktivera dig”.
Vid det här laget förstår jag att de är jättenära vänner och att Liam har en betydande roll i DR:s musik, så jag frågar om Liams påverkan på honom som rappare. DR svarar:
– Utan honom skulle det inte finnas någon DR. Förr ville jag göra råare musik, men Liam sa redan under 2019 att jag skulle snacka om hur fet jag är, hur feta kläder jag har på mig och vilka brudar jag hänger med.
Det DR menar är att det lönar sig att hellre skriva om glädjen, om självsäkerheten, om det fina – och feta – i livet. Och inte om våldet. De vill inte göra den våldsamma gangsterrapen som varit dominerande i svensk hiphopmusik. Det förstår jag är det viktigaste DR tagit till sig av Liams råd. Vidare berättar han:
– Liam får mig att se rätt grejer med min musik. När jag håller på att lose track så ser han till att jag inte fuckar för mig själv. Han är en riktigt bra vän i grund och botten.
Här stirrar Liam ut en stund och sedan hörs ett halvsarkastiskt, halvnöjt “jaa…”. Alla skrattar. DR visar en tatuering på sin underarm som föreställer 2Times, stylat efter 7/11-loggan.
Hur skulle du förklara dynamiken mellan dig och Liam?
– Tänk dig typ Bruce Wayne och Alfred. Som när Alfred behöver säga till Bruce Wayne: “Softa bror, du kan inte vara Batman hela tiden.” Han balanserar ut det och ser till så jag gör rätt och hanterar allt som kommer i vår väg rätt. Innan jag gör något dubbelkollar jag alltid med honom, och han säger till om något är fucked. Det är ju jag själv och det är min musik, men han framhäver det bästa.
Jag ser att första singeln du släpper inför det nya albumet, DRAFT NIGHT, heter FIRST PICK. Det är alltså mycket basketreferenser. Har du någon koppling till sporten?
– Ja, jag har spelat basket och slutade när corona broke out. Alla ligor, förutom Basketligan, hade restriktioner. Jag spelade i Superettan och alla våra träningar blev inställda. Jag var inte fetast i laget, men jag var fet! Matchens lirare i SM och såna grejer. Sen kom corona och jag började booza in den, och när sporten kom tillbaka var det inte samma glöd längre.
Samma atletsmentalitet som drivit DR genom hans basketkarriär verkar pusha honom till att göra musik. Det framgår av det han säger härnäst:
– Nu med musiken finns det alltid nya grejer att jaga. Nu när jag har skivkontrakt vill jag ha en singel i Topp 50, och efter det kommer jag att vilja ha två i Topp 10. Det finns alltid nya grejer att jaga. Sedan kan jag göra skillnad med musiken, som med min lillebror – jag kan visa honom att han kan göra exakt vad han vill. Om jag kan lyckas med musiken så kan vem som helst. Visst tar det tid och fokus, men om man vill så kan man, fattar du?
”Jag har försökt att hämta ett annorlunda sound, aktivera nya fickor. Hiphop behöver inte vara det som vi har idag”
Kort därefter kommer producenten Isak von Haartman in i lägenheten, och hunden skäller inte på honom lika mycket. Han är känd från bland annat Frickys superhit Aqua Aura, och är huvudproducenten bakom DRAFT NIGHT.
När jag ber DR beskriva albumet med ett ord så flikar Liam in med “annorlunda”. DR väljer ordet “sassy”.
– Jag har försökt att hämta ett annorlunda sound, aktivera nya fickor. Jag tycker att albumet är skitsexigt, jag får så många grejer att låta sexigare än vad de är. Hiphop behöver inte vara det som vi har idag.
Han fortsätter:
– Grejen är att jag är en vanlig blatte, visst? Jag har gjort lite fucked grejer, inget märkvärdigt så, men aldrig riktigt varit så djupt i skiten att jag inte kan ta mig ur det. Men jag har inte heller varit ett guldkorn.
Hur förhåller sig albumet till det?
– Allt det jag vill ha, allt det jag drömde om för 5-10 år sen och som jag touchat idag tas upp på albumet – det spelar ingen roll att jag inte är Sveriges mest streamade artist, jag är ändå här. Jag är väldigt självgod, och tror att om det finns en sak som albumet utstrålar så är det hur mycket jag älskar mig själv.
Rent musikaliskt då, vem har format ljudet? Vad har albumet för inspirationer?
– Det är olika. Jag har bollat idéer med Isak och han har gjort det han tycker är fett. Jag går inte in i en restaurang och säger till kocken hur han ska laga mat.
Hur känns det att du ska släppa ett helt album?
– Skitfett, jag ska inte ljuga. Det rimligaste är att släppa singel på singel, för det är det som kommer att streama. Men jag vill släppa ett album – de som verkligen vill lyssna på mig får göra det. Jag vill ha en djup, djup diskografi som Gucci Mane.
Är han en inspirationskälla?
– Egentligen är min inspirationskälla Liam. Han visar mig feta saker. Så tänk dig – när ens storebror visar dig nice shit. Liam har hämtat all sås.
Och du är kocken som lagar, eller?
– Jag bara ser det han presenterar och gör min grej av det. Jag DR:ar till den.
Innan jag går visar de mig en sassy, Luh Tyler-inspirerad låt som heter Arga snickaren. Den är eld. Sedan spelar jag och von Haartman en riktig rysare till FIFA-match som slutar med en vinst till producenten. Jag och DR:s pappa delar en cigg på balkongen där han berättar för mig att DR är duktig på allt han ger sig på, och att han är stolt över sonens framgångar.
Det skrivs mycket om hur rapmusiken är en naturlig följd av det segregerade samhället vi lever i och hur rappen kan vara ett svar på flera frågor som människor i utanförskap brottas med. Men det är sällan analyserna lyckas fånga den rena glädjen som rappare finner i sin konstform. Den glädjen syns starkt hos DR, vars attityd påminner kusligt mycket om en ung Zlatan Ibrahimovic i sina Ajaxdagar. Någon som är på uppgång, som självsäkert visar sin potential och som omvärlden bör hålla ett öga på.
