Ramqvists jamaicanska vår är en kollision med tidens gång
Det är våren före flodregnen och de stora översvämningarna, på en plats av mörk mahogny, rött damm och vit sand. Där havsströmmarna slukar och maccataggarna river. Där kaffet är svagt och värmen total. Där Paul finns, eller Lykkle Paulie, eller Bogle som han också kallas.
Karolina Ramqvists nya roman Den första boken är en svindlande kärlekshistoria om hur kärlek kan bryta den vardagliga ordningen och skapa en ny verklighet. Där makt inte bara handlar om dominans eller underkastelse, utan snarare om möjligheten att påverka varandras liv.
Precis som i flera av Ramqvists tidigare romaner är denna introspektiv, och fokuserar på en kvinnas återblick på en förmiddag i Jamaicas vår 2002. Handlingen är sekundär, medan känslorna växer och skapar närmast ett sinnestillstånd för läsaren.
Kvinnan i boken har i flera år flytt de kalla vintrarna i sitt hemland för den jamaicanska värmen och Paul, mannen hon länge älskat. Platsen, präglad av ett mörkt förflutet av krig och fredsfördrag, har förvandlats till en yta av lyxhotell och golfklubbar. Här bor Paul tillsammans med sina morbröder, i byn där de röda hjulspårsvägarna och arbetslösheten vittnar om en verklighet långt skild från hennes egen. Attraktionen av det främmande gör deras kärlek nyfiken och förenande till en början, men utan att möta vardagens praktiska och sociala utmaningar börjar relationen förändras. ”Insikten om vem hon själv var och den plötsliga tanken att hon kanske inte skulle kunna älska honom någon annanstans än här.”
Ramqvist skildrar obarmhärtigt tidens gång och hur det är att uthärda den totala hopplösheten.
Hennes språkdräkt är detaljrik och rör sig tätt intill kroppen, som om jag som läsare fått ett förstoringsglas och nu ser allt – den liljevita huden, soleksemen, ärren som små kolflagor över nyckelbenen. Jag känner smakerna av majsmjölsgröt, sockerrörens sötma och jordnötternas salt, och doften av ganjarök och cigaretter.
”Det här är en oerhörd läsupplevelse, lika mild som skoningslös.”
Det finns något brutalt i ögonblickets både varaktiga och flyktiga natur, i saknaden och hämnden. Dessa dualiteter riskerar att göra texten förutsägbar eller överdriven, men med stor skicklighet växlar texten mellan det nära och det avlägsna. Den utforskar både det mest intima och det mest distanserade – relationen mellan två människor, olika tidsåldrar och deras efterverkningar, tidens gränser och det som förblir oförändrat trots tidens gång.
”Hon hade helt givit upp tanken på att hejda denna sista dag, hon visste inget om hur den, trots att den var så försvinnande kort, skulle komma att tänjas ut över årtiondena och räcka över en hel livstid.” Den första boken skildrar en stagnerad romans i drömmarna och idealismens tillstånd. En plats av djup njutning och intensiv smärta, där idealism och materialism flätas samman lika våldsamt verkligt som surrealistiskt. Om heder, pengar, begär. Det här är en oerhörd läsupplevelse, lika mild som skoningslös. Romanen är tät, melankolisk och ja. Mästerligt skriven.
