Rakbladsvass Beckett på Orionteatern
1950-talets Europa var på många sätt en explosiv arena. På den politiska fronten präglades tidevarvet av ruiner från kriget som varit, samt nukleär-kapprustning från det nya som hägrade vid horisonten. Samtidigt hade efterkrigstiden krattat manegen för nya konstnärliga rörelser att frodas. Rösterna som behövde vråla var många. Stilar som spände mellan allt från Brechts episka teater till brittisk diskbänksrealism följde.
Någonstans i syntesen mellan absurdism och minimalism bröt så det irländska stjärnskottet Samuel Beckett upp. Efter många år av refuseringsbrev fick han 1951 sitt erkännande med i Väntan på Godot, en konstnärlig framgångssaga som enligt honom själv nådde sin peak 1957 med Slutspel – En pjäs präglad av uppgivenhet gentemot den värld som man tvunget fötts i och ambivalent riktar frågor mot. Hur fan längtar man, när det inte finns något att längta till? Vad spelar vi egentligen för roll när allt ändå tycks gå åt helvete?
Fast forward 69 år och den världsliga inramningen är knappast mindre angelägen. Nu är de grå horisonterna reella verkligheter snarare än metaforiska bilder. Kapprustningen äger rum på fler fronter än någonsin. Med andra ord krävs det inte några pekpinnar för att understryka relevansen för Slutspel just idag. Och på Orionteatern lyser pekpinnarna med sin frånvaro! Istället bereds en föreställning som på strikt Beckett-ortodoxt manér levererar pjäsen så nära dess kärna som möjligt. Språkligt såväl som kroppsligt troget sitt grundrecept.
I ett dystopiskt ingenmansland huserar Hamm (Johan Ulveson) och Clov (Olof Wretling). En herre och dennes tjänare. Hamm kan inte stå och Clov kan inte sitta. De är båda lika fast, men båda lika beroende av varandra. Tillsammans spelar de tvunget med i de rollerna. I den destruktiva relationen sinsemellan greppar de efter någon slags ordning, men tycks egentligen vara precis lika små och ensamma i världen.
Ulvesons Hamms hunsande av Clov är likadelar skrämmande som övertygande – i blindo flaxar han med armarna i jakt efter någons slags närhet som han förblir oförmögen att kommunicera, allt som i stället når ut är rena elakheter. Wretlings västerbottniska svar på Ulvesons dryga stockholmska befallningar är en av många små detaljer som understryker rollsättningens perfektion.
Ett ömsom utmanande, ett ömsint hjälpande – så cirkulerar deras tillvaro. Till en början i sällskap av Hamms föräldrar Nagg (Göran Engman), och Nell (Kicki Bramberg) som tittar upp från varsin soptunna. Med tiden tystnar, dör och tynar dock även de bort i Dunér och John Engbergs kraterlika scenografi. “Någonting har sin gång” blir till ett mantra och kanske är vi alla fast i den cirkelgången – Clov och Hamm tycks onekligen vara det. En sunkig trasa blir till en snuttefilt, en skorpa räcker för att mätta en mage.
Regissören, och den vida Beckettnörden Karl Dunérs produktioner brukar inte direkt kännetecknas av låga trösklar. När hans uppsättning av Perserna Trojanskorna spelade på Dramatens Stora scen kan jag ärligt erkänna att den 19-åriga versionen av mig själv inte fattade särskilt mycket. Teater för de redan frälsta är ett sätt att uttrycka det på, ett annat är teater som fokuserar på hantverk snarare än relevans och tillgänglighet. I det avseendet är matchen Dunér-Beckett högst vital. Meningarna är helt enkelt så effektivt formulerade att man inte kan undvika att ryckas med av den språkliga festen. Hantverksskickligheten i utförandet blir ett det smörjmedel som leder en in.
Det är helt enkelt en rakbladsvass gestaltning som utförs i Orionteaterns gamla verkstad till scenrum. Kliniskt men befriat från onödig känslomässig investering och krusiduller. Söker man en enklare, köttigare Beckett-uppsättning så trummar Hjärters Fems I väntan på Godot-tolkning Exil i Hello Kitty city på ännu ett ärevarv i andra sidan av stan. I deras uppmärksammade tappning bryts Becketts text och form upp, för att med personliga medel peta i samtidens variga sår. Dunér betraktar snarare det såret utifrån.
Som teaterkonsument kan man inte annat än jubla åt att uttrycken tillåts trängas på Stockholms scener. Att stycka upp en dramatiker eller ikonförklara honom kan på olika sätt verka för samma ändamål – nämligen att berätta något om hur svårt det är att vara människa i våra jävliga tider. Slutspel vrålar inte till sin samtid men ställer några av de frågor som vi brottas med. Kanske behöver de inte besvaras. Kanske bör vi inte heller försöka.
Slutspel spelas på Orionteatern till 19 december
